|
Lobbyisterna styr
i EU
I en ny rapport granskar
Vänsterpartiets EU-parlamentariker, Eva-Britt Svensson
och Jens Holm, den lobbyverksamhet som pågår inom
unionen.
Med lobbyister avses, enligt
EU-kommissionen, ”aktörer som försöker påverka
beslutsfattarna genom påtryckning”.
Aktörerna inbegriper till exempel
företrädare för privata och offentliga intressen,
konsulter, advokatfirmor, icke-statliga organisationer,
tankesmedjor, branschorganisationer, fackförbund,
arbetsgivarorganisationer, kommunförbund och
lantbruksorganisationer.
Kritiken mot den ökande
lobbyverksamheten har förmått kommissionen att
pressentera en ”Grönbok” i frågan. Förslagen på åtgärder
är dock mycket begränsade. Exempelvis är registrering
och ”uppförandekoder” frivilliga. De som väljer att låta
bli att registrera sig kan arbeta i det dolda och de
behöver inte tala om vilka de är, vem de jobbar för och
hur mycket de får betalt. Sedan den frivilliga
registreringen kom till har nära 500 lobbygrupper anmält
sig till registret, men det saknas uppgifter om vilka
lobbyister som jobbar i grupperna. Registret är, i
praktiken, värdelöst. För närvarande finns ca 3000
lobbyister registrerade i EU-parlamentet, det betyder
att det går fyra lobbyister på en EU-parlamentariker
(enligt Lissabonfördraget vilket stadgar antalet
EU-parlamentariker till 754). Det finns exempel på fall
där företag finansierar personal för enskilda
EU-parlamentariker och som därmed kan verka i ledamotens
namn. EU-parlamentet har en regel som säger att de måste
fylla i ett ansökningsformulär för att få ut ett
passerkort. I formuläret förbinder de sig till att inte
försöka muta parlamentarikerna, men personliga gåvor
klassas inte som mutor.
Om Lissabonfördraget träder i kraft
utökas EU-parlamentets makt (medbeslutande som det
kallas) på ett fyrtiotal nya områden, däribland
jordbruk, utrikeshandel, juridiskt samarbete,
straffrätt, hälsa, turism, bistånd, regionalpolitik,
avreglering av vissa sektorer, energi, polissamarbete,
gränskontroller, invandring och asylpolitik, samt en
större del av EU:s budget. Om Lissabonfördraget träder i
kraft omfattar EU-parlamentets makt 86 områden. Räkna
med att lobbyverksamheten då kommer att öka lavinartat.
EU-kommissionen tar i flera fall själv initiativ till
att skapa grupper där de viktiga aktörerna finns med.
Ett exempel på en sådan grupp är Transatlantic Business
Dialogue som består av företag från båda sidor av
Atlanten. Den har också lobbat för att EU och Usa ska
skapa en gemensam marknad och för en harmonisering av de
ekonomiska lagarna. Konsult- och PR-firmor (Public
Relations) har blivit allt vanligare. Dessa är väl
integrerade med storföretagen och dess intressen. De
största är de USA-anknutna grupperna APCO,
Fleischman-Hillard, Wheber Shandwick, Burson-
Marsteller och Hill & Knowlton. De
två sista är ökända för sin verksamhet i början av
1990-talet då de arbetade för att övertyga allmänheten
om nödvändigheten att starta krig mot Irak. För den
ekonomiska, inre marknaden, återfinns bland andra CEFIC
(kemiindustrin), EFPIA (läkemedel), CEA (försäkringar),
EURELECTRIc (el) och ACEA (motorfordon). Alla dessa
grupper har var och en mer än 50 anställda som är
placerade i Bryssel.
En växande och viktig aktör är
advokatlobbyisterna som både påverkar lagstiftningens
uppbyggnad och domstolens utslag.
Den mest omtalade svenska
lobbygruppen är KREAB, som är relativt mäktig och styrs
av expolitiker från den svenska högern.
Tankesmedjorna som etablerats i
Bryssel är i huvudsak högerinriktade. Ett exempel på en
sådan är European Enterprise Institute, en nyliberal
sammanslutning som till och med bekämpat Kyotoavtalet.
Lobbygrupperna arbetar med olika
strategier. Några använder sig av en mycket aggressiv
taktik, som exempelvis hot om utflyttning av företag,
och ökad arbetslöshet om beslutsfattarna inte gör som
lobbyisterna önskar. Lobbyismen motverkar demokrati och
öppenhet och medverkar till att framställa hela
EU-projektet i en dyster dager.
Tillbaka
|
