På besök i EU-parlamentet

Det kan verka märkligt att man som EU-motståndare följer med på en resa som bär rakt in i EU:s högborg. Men om man funderar på saken så är det kanske inte så konstigt ändå. Jag har alltid varit intresserad av att få en inblick i hur det ser ut i EU-parlamentet, så när Folkrörelsen nej till EU arrangerade en bussresa till Bryssel var det inte mycket att tveka på.

Efter lite mer än ett dygns resande anlände vi, 32 EU-motståndare, till Bryssel och vandrarhemmet Vincent van Gogh. Efter en snabb samling där reseledaren och tillika redaktören för FNEU:s tidning (Kritiska EU-fakta, KEF) Gösta Torstensson gick igenom de kommande dagarnas aktiviteter begav vi oss ut på en rundvandring i Bryssel. De flesta av oss var rejält slitna efter ett dygns resande och därför blev det en relativt tidig kväll. Frukosten skulle serveras vid åttasnåret och det kändes som en acceptabel tid. Det vi inte visste om var att man just höll på med gjutningsarbete precis utanför vandrarhemmet. Arbetet startade vid femtiden varje morgon, vilket fick till effekt att ingen på vandrarhemmet hade en chans att sova efter klockan 05.00. Det är alltid skoj med överraskningar!

Redan andra dagen i Bryssel var det dags att besöka EU-parlamentet. Väl där fick vi passera igenom en säkerhetskontroll innan vi träffade de svenska EU-parlamentariker som skulle presentera parlamentet och vad man som EU-parlamentariker sysslar med.

Miljöpartiets Carl Schlyter hälsade oss välkomna och berättade sedan om vad hans huvuduppgifter bestod i. Han talade länge om vilken byråkrati som råder i parlamentet och om vilka utskott han sitter med i. Givetvis hade miljön tagit mycket energi, men även frihandelsdebatten var ett av områden där mycket engagemang lades. I Sverige diskuteras sällan EU:s frihandel, men det är något av det värsta som EU sysslar med. EU ger, varje år, av våra skattepengar, cirka 40 miljarder i jordbruks- och exportstöd till Europas jordbruksbönder. Detta leder till en enorm produktion av varor som tex. majs, kyckling, socker och mjölk. Följden blir en gigantisk överproduktion i Europa. Vi producerar i miljarder ton mer än vad vi konsumerar. För att Europas bönder ska slippa förstöra den mat som de överproducerar exporteras den istället till U-länderna. Där säljs den till ett billigt pris. Priset är så billigt att det slår ut U-ländernas egen produktion av dessa produkter och det leder till att man i länder som Dominikanska republiken, Sydafrika och Ghana tvingas slakta sina mjölkkor och lämna sina egna produkter att ruttna. EU ger även en summa pengar i bistånd. Pengar som ska lära bönderna att mjölka sina kor som de inte längre har.

Dessa pengar stoppas dock om dem försöker exportera den mat de inte kan använda på grund av EU:s jordbruksexport och för att U-ländernas jordbrukare kan producera

3 gånger billigare för hand än vad Europas bönder kan för maskin och exportera till Europa, så måste EU sätta upp kvoter och tullar för att skydda den Europeiska marknaden mot konkurrensen. Detta leder till att världens redan allra fattigaste länder nu totalt håller på att gå under. Svälten i världen förvärras tack vare EU-politiken.

Efter att Carl Schlyter pratat i över en timme (en timme som flög förbi kändes det som) visade han oss runt i det gigantiska parlamentet. Det var spännande att höra hur det gick till när EU-parlamentarikerna samlas för ”debatt”. För det första får parlamentarikerna sällan möteshandlingarna förrän en eller max två dagar innan ”debatten” ska äga rum. Med tanke på att möteshandlingarna ofta består av flera hundra sidor text med olika yrkanden och förslag så finns det inte en chans i världen att hinna läsa igenom allt och sätta sig in i de olika frågorna. För det andra går omröstningarna så snabbt att det sällan hinner bli någon verklig diskussion. Man hinner ofta med över hundra motioner på en och en halv timme.
- Det är inte konstigt att man röstar fel ibland, med det tempo som råder trycker man på fel knapp då och då, konstaterade Carl Schlyter.

Efter en promenad runt i ett regnigt Bryssel, på jakt efter något trevligt lunchställe, återvände vi till parlamentet. Nu hälsades vi välkomna av Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet. Hon berättade bland annat om vilka förmåner man som EU-parlamentariker har. Till att börja med har man sin grundlön (de svenska EU-parlamentarikerna tjänar ca 52000 kr i månaden), men som om inte detta skulle vara nog har man varje dag 1000 kr i ”fickpengar”. Om en parlamentariker vill åka ut på stan och äta lunch så står alltid ett gäng Limousiner,med chaufförer, redo att köra parlamentarikern vart helst han eller hon vill styra kosan. Det är också lönsamt att resa mycket om man är EU-parlamentariker. Om man ska flyga någon stans får man pengar så det räcker till att beställa en förstaklassbiljett, men man får även en annan summa pengar, vilken ökas på ju längre resan är. Lägg till detta pensionsförsäkring, subventionerade varor, kostnadsbidrag mm och jag kan förstå varför så många satsar på att bli bli invalda i EU-parlamentet.

En annan sak som Eva-Britt Svensson uppehöll sig vid extra länge var frågan om det utökade försvarssamarbetet.

Efter hennes föreläsning blev det diskussion om hur vi på bästa sätt kan stärka EU-motståndet i Sverige. Vi var alla eniga om att det som gäller nu är att arbeta med att försöka få till stånd en folkomröstning om EU-konstitutionen. EU-konstitutionen som man nu har döpt om till ”Reformfördrag” i syfte att få folken i EU:s medlemsländer att tro att det handlar om en ny text, fast det egentligen är samma gamla konstitution som folken i Frankrike och Holland röstade nej till, våren 2005. Det man har gjort från EU-ledarnas sida är att skriva om vissa saker och ta bort andra. I slutänden är det ändå bara kosmetiska ändringar, det mest grundläggande regelverket ligger fast. Det kan för läsarna av denna text verka som om det bara är elände och att vi är chanslösa mot EU-byråkratin. Det kan verka som om EU-kommissionärer och regeringschefer kan göra som de vill och att vi inte har minsta möjlighet att göra något åt EU:s utveckling mot en superstat. Ändå kände jag och många med mig, när vi satt där i ett av rummen i parlamentet och diskuterade att det ändå finns möjligheter att stoppa EU-projektet. Vi blir trots allt fler och fler som ifrågasätter vad EU egentligen är och vad EU-ledarna vill. Även om man gör allt för att lura i oss att EU är skapat för att garantera evig fred så ser allt fler igenom det argumentet.

Vi kom inte på några nya, fantastiska sätt att sprida fakta om EU, men vi som fanns i rummet och diskuterade hur EU-motståndet bör organiseras kände ett hopp. Det kan ofta kännas som om man är ensam, som om det inte finns något intresse för EU-frågan och till viss del kan den tanken vara sann. EU-förespråkarna gör allt för att hålla EU-frågorna borta från den politiska dagordningen i Sverige, trots att allt mer makt förs över till Bryssels slutna rum. Om sanningen om hur mycket makt EU egentligen har skulle komma fram så skulle det kunna göra EU-frågan glödhet. Det vet EU-anhängarna och därför vill de inte debattera EU över huvud taget. I ett sådant läge finns inte annat att göra för oss svurna EU-motståndare än att fortsätta arbetet mot EU med ännu högre intensitet. Jag personligen anser att EU är den viktigaste frågan för vår generation. Just nu är läget allvarligare än någonsin förr. Om EU-konstitutionen klubbas igenom dör den sista gnuttan demokrati bort. Då är det ohämmad nyliberalism som råder i samtliga EU-länder. EU växer allt mer och är på väg att bli en superstat, med allt vad det innebär. Det betyder också att EU är en angelägenhet för hela världen och absolut inte bara för oss som råkar vara med i eländet! Man ska veta att opinionen mot EU och framför allt mot EU-konstitutionen, är stark. Det är detta vi måste ta fasta på och arbeta utefter.

Ett minnesvärt besök vi gjorde i Bryssel var på den svenska EU-upplysningen. Där fick vi sitta i nära en timme, medan en entusiastisk kvinna förklarade för oss att EU är suveränt på alla sätt och att hela världen borde vara tacksam mot EU eftersom unionen agerat kraftfullt på så många olika vis när det gäller att bekämpa förtryck och försvara människovärdet. De flesta av oss gick därifrån illamående och förbannade över den förljugenhet som den så kallade EU-upplysningen stod för. Kvinnan som höll föreläsningen för oss var duktig på att prata, men däremot kunde hon inte svara på frågor. Några av oss tog chansen när föreläsningen var över och ställde några allmänna frågor om EU. Då blev det med ens väldigt besvärligt för den så kallade EU-upplysaren. Bortförklaringar som ”det är ju inte mitt område riktigt” och ”det var en väldigt konstig fråga, är inte EU bra?” duggade tätt. Efteråt diskuterade vi om man ska skratta eller gråta åt alltihop.

Den sista dagen i Bryssel var fri från inplanerade aktiviteter. Några av oss promenerade runt på gatorna och passade bland annat på att leta reda på Karl Marx-huset. En sak jag vill rekommendera till er som tänker åka till Bryssel är de våfflor med choklad ovanpå, som man kan handla i många av de kiosker som finns längs gatorna.

Efter en mycket lärorik vecka var det så dags att åka hemöver igen. En bussfärd på ca 24 timmar är precis vad man behöver efter en hektisk vecka i Bryssel!

Så här efteråt är jag glad att jag har varit i Bryssel och gått runt i parlamentet. Jag rekommenderar verkligen alla er som läser det här att åka med på någon resa som ordnas tex. av Folkrörelsen nej till EU. Är man inte medlem i FNEU när man åker iväg på resan så är man det definitivt när man kommer hem.

Peter Tjernberg