Säkerhetspolitik i förändring 2007-02-13

Svenska folket tror att vi är neutrala eller åtminstone alliansfria. Hur många vet att vi har en natoambassadör som sitter i Natos högkvarter? skriver Ingela Mårtensson, aktiv i fredsrörelsen och Nej till EU.

Allt färre medborgare vet någonting om svensk säkerhetspolitik. Samtidigt har den svenska försvars- och säkerhetspolitiken förändrats i grunden sedan Sverige blev medlem i Europeiska Unionen.
Neutraliteten förpassades till historien fem år efter svenskt inträde i EU. Nu är den officiella linjen att Sverige är militärt alliansfritt. Måste inte också den förpassas till historien då Sverige deltar aktivt i EU:s militära uppbyggnad?

EU:s militarisering sker i en rasande fart. Målet är att vara en global aktör med fokus på militär konfliktlösning. EU ska kunna gripa in var som helst i världen för att bevaka sina värderingar och intressen, till exempel behovet av energi.

Därför har EU skapat en mängd olika militära organ som kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, militära kommittén, militära staben, policyenheten, försvarsbyrån, satellitcentrum och institutet för säkerhetspolitiska studier.

1999 tog EU beslut om att medlemsstaterna senast 2003 skulle vara i stånd att inom 60 dagar kunna sätta in 60 000 man för att klara av hela skalan av krishantering. Det målet har inte uppnåtts än. Det finns ett så kallat styrkeregister där medlemsstaterna anger vad de är beredda att ställa upp med.

European Battle Groups (stridsgrupper) är en annan del av EU:s säkerhets- och försvarspolitik. I motsats till krishanteringsstyrkan så handlar detta om stående trupper.

Syftet är att snabbt kunna ingripa internationellt och det kan även gälla militära stridsinsatser. Varje grupp ska bestå av 1 500 soldater förberedda och kunna rycka ut med tio dagars varsel.
Det finns en nordisk stridsgrupp bestående av Sverige, Finland, Norge och Estland. I den militära ledningen för den nordiska gruppen ingår Storbritannien. Den nordiska bataljonen ska vara redo att rycka in första halvåret 2008.

Sverige är med i såväl Partnerskap För Fred som Euroatlantiska partnerskapsrådet vilka är kopplade till Nato. Sverige deltar därmed i natoledda krisinsatser till exempel i Afghanistan. Natoövningar äger rum på svensk mark.

EU har dessutom samarbete med Nato genom det avtal som kallas Berlin plus, vilket innebär garanterad tillgång till Natos resurser till exempel planering, strategisk ledning, satellitspaning, strategiska flygtransporter och högkvarter.

Sverige har sedan tre år tillbaka en delegation placerad i Natos högkvarter SHAPE i Bryssel. Dessutom har vi tolv tjänstemän som är stationerade vid den svenska representationen i Bryssel som arbetar med militära frågor. Detta ska jämföras med tre personer som jobbar med miljö trots att det ska vara en prioriterad fråga. Ingen i regeringen skulle påstå att vi prioriterar militärt samarbete, vilket vore mer relevant.
Ett kansliråd på försvarsdepartementet konstaterade på ett seminarium hösten 2005 att Sverige redan är så djupt inne i Nato att ingen skulle lägga märke till om vi också blev formella medlemmar. Det är högst sannolikt. Problemet är att svenska folket tror att vi är neutrala eller åtminstone alliansfria. Hur många vet att vi har en natoambassadör som sitter i Natos högkvarter?
Som grädde på moset är vapenindustrin i Sverige djupt sammanbunden med de största vapenindustrierna i Europa för att tillsammans utveckla vapen och sälja dem på den internationella marknaden. En gång i tiden var en stark svensk försvarsindustri en viktig del i vår neutralitet. I dag kan vi inte längre tala om svensk försvarsindustri, eftersom den har utländska ägare, till exempel styrs Bofors från USA. I dag gäller kommersiella intressen.

Svensk säkerhetspolitik har alltså förändrats i grunden. Sverige är en mycket aktiv medlem i EU när det gäller säkerhetspolitiken. Det innebär att neutraliteten har förpassats till historien och alliansfriheten är tömd på innehåll. EU:s säkerhetsstrategi fokuserar på militära lösningar på konflikter. Sverige är berett att skicka ut soldater i rena krigsinsatser världen över för att stödja EU:s värderingar och hävda dess intressen.

 
Solidariteten har vänts från de fattiga folken till västvärldens rika länder med USA i spetsen. Samarbetet med Nato förstärks på olika sätt. Sverige ställer inte längre krav på att militära insatser som vi deltar i ska ha FN-mandat. Den nya regeringen vill att Sverige även ska kunna delta i Natos snabbinsatsstyrkor.

 
Utan debatt sker dessa stora förändringar i svensk säkerhetspolitik. En majoritet av folket är emot natomedlemskap. Är det därför det är så tyst?

Ingela Mårtensson

Publicerad i Norrköpings Tidningar 2007-02-13
 

Tillbaka eller Startsidan