2009-02-16

Rapport från Europeiska löntagarkonferensen i Paris 7-8 februari 2009

Konferensen kallades ursprungligen samman för att intensifiera kampen mot EU:s domstols domar (Laval, Viking, Ruffert, Luxemburg) besöktes av 150 delegater från 21 europeiska länder.

Per Sörensen från den fackliga grenen av den danska Folkrörelsen mot EU definierade konferensen som ”en försvarsfront mot EU:s institutioner”, och han nämnde t.ex. att privatiseringen av sjukvårdssektorn skulle aldrig ha kunnat ske utan EU-direktiven. Detta framgår också klart av det upprop som delegater på konferensen ställde sig bakom, se bilaga.

Det är omöjligt att återge allt vad som sades under de två dagarna men jag skall försöka ge några reflexioner och några referat över vad som sades.

En första reflexion över alla vittnesbörd från konferens är att EU som institution inte har någon lösning på den fördjupade kris, som startade som en finansiell kris efter Lehman Brothers konkurs förra september, men som nu har gått över i en ekonomisk och alltmera politisk kris. De nyliberala EU-fördragen, EU-grundlagen (som röstats ned av de franska och nederländska folken) samt dess ompaketerade version Lissabonfördraget (som röstats ned av det irländska folket) ger ingen lösning utan är istället en del av en fördjupad politisk kris.

Det visar sig nu att det finns inget i EU-fördragen eller Lissabonfördraget som skyddar vanligt folk från en omfattande och snabbt växande arbetslöshet. Tvärtom används arbetslösheten, särskilt i EMU-länderna, som en regulator för den nyliberala politiken. Det finns inget i EU-fördragen eller Lissabonfördraget som skyddar den offentliga sektorn från förstörelse. Tvärtom innebär dessa konkurrensutsättning och privatisering. Det visar sig nu att det finns inget i EU-fördragen eller Lissabonfördraget som skyddar arbetsrätt och kollektivavtal från den fördragsfästa nyliberala politiken. Tvärtom i en tid av kris organiserar EU genom sin domstol frontalangrepp på nationell arbetsrätt och kollektivavtal så som det har tagit sig uttryck i Viking, Laval, Ruffert och Luxemburgdomarna.

Konferensen visade att alltmer motstånd nu börjar formera sig mot den EU-dirigerade politiken. T.ex. gick 29 januari miljontals människor i Frankrike ur alla löntagarkategorier ut demonstration till försvar av jobben, arbetsrätten och den offentliga sektor och emot den nyliberala politiken. Så har även folk gjort på annat håll. Ofta då utan samtycke från ”förborgerligade” ledningar av centrala fackföreningar och partier med olika beteckningar som säger sig företräda löntagarna.

Här i Sverige tycks dock den centrala fackföreningsrörelsen hittills som förstummad av krisens verkningar. Den annars så talföra och Europafackets och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin verkar inget ha att säga om krisens grunde roch tycks acceptera den borgerliga regeringens enorma ekonomiska garantier och direkta utbetalningar till banker, aktieägare och spekulatörer. Hon nöjer sig med att säga ”för oss handlar det i första hand om att öka tryggheten för dem som blir arbetslösa” och ”politikens kärna är att mildra konsekvensen av lågkonjunkturen och finanskrisen”(LO-aktuellt feb 2009). Är det inte dags att ledningarna för LO, TCO och SACO att offensivt organiserar sina medlemmar till försvar för jobben, arbetsrätten och välfärden, och inte bara städa upp när allt är nedmonterat?

Som uppropet från konferensen säger så är det den Europeiska unionen som avreglerar, privatiserar offentliga tjänster, utraderar den sociala tryggheten, offentlig utbildning och organiserar en vild konkurrens mellan löntagare med syftet att ytterligare minska kostnaderna för arbetskraften.

Upphäv EU:s domstols löntagarfientliga domar.

Allt stöd åt det irländska folket och den irländska fackföreningsrörelsen i den andra påtvingade folkomröstningen om Lissabonfördraget.

Kräv att regeringen agerar för att Europafackets sociala protokoll omgående införs och genom en Europeisk regeringskonferens görs rättsligt bindande.

Jan-Erik Gustafsson
Ordförande Folkrörelsen Nej till EU

---------------------------------------------------------------------------------------------------
Några referat från den Europeiska löntagarkonferensen:

Frankrike

Christel Keiser från Frankrike sade att konferensen hölls samtidigt som EU försöker knyta upp fackföreningsrörelsen i en s.k. social dialog för att få denna att ta ansvar för den ekonomiska krisen samtidigt som den offentliga sektorn har satts under utpressning. Det bästa sättet för löntagarna att skapa enhet och vinna enhet är att kräva stopp för uppsägningar. Den 29 januari gick miljoner fransmän ur alla kategorier över hela landet ut i en endagsstrejk till försvar mot uppsägningar, för den offentliga sektorn, och mot privatisering av den högre utbildningen och forskningen. På initiativ av den tidigare franske presidentkandidaten Gerard Schvardi har ett lagförslag som undertecknats av 6 000 lokala politiker för att återkommunalisera posten lämnats in den franska nationalförsamlingen. Men partierna där har svarat (inklusive PS och PCF) att detta inte är möjligt på grund av EU:s regelverk. Daniel Gluckstein betonade att sociala klausuler och s.k. sociala reformer med tillhörande lönesänkningar var själva EU:s natur. Löntagarna skall påtvingas att betala för krisen. Han varnade också för att en splittring av nationerna är vägen till nya krig.

Flera delegater framförde att diskussioner pågår inom arbetarrörelsen och vänstern för att genomföra en landsomfattande enhetsmarsch mot uppsägningar till Paris i maj.

Italien

Lorenzo Varaldo från det italienska facket UIL berättade att Fiat varslat 60 000. Ett EU som framtvingat privatisering av Alitalia, som nu säger att Fiat måste få hjälp för rekonstruktion, men det är en hjälp som går direkt ned ägarnas fickor.

Grekland

Loukas Korfiatis, lärare från Grekland, berättade att landet förvandlas till ett låglöneland. Den offentliga sektorn säljs ut. Skatter ökar för vanligt folk, medan företagen får avgiftslättnader. Många har fått arbetsdagen förlängd från 48 till 65 timmar. Korttidskontrakt, tillfälligjobb, jobbträning (som gör att regeringen kan hävda att arbetslösheten bara är 7 procent) blir allt vanligare. Lärare påtvingas 10-månaderskontrakt, och av 72 800 som har tagit ut en universitetsexamen har bara 4 700 fått jobb. Pensionsåldern för kvinnor har höjts och socialförsäkringar utmönstras till förmån för privata försäkringar. Samtidigt har regeringen beviljat 28 000 miljarder euro i bail-out till banker och företag.

Spanien

En delegat från Spanien berättade att hittills har 3, 3 miljoner sagts upp. Samtidigt uppvisar bankerna stora vinster, och kraven växer i Spanien att banker skall investera i offentlig sektor till försvar för jobben. Allt oftare förs fram att bankerna skall nationaliseras och uppsägningar förbjudas. Delegaten uppmanade till kamp mot EU-direktiven och EU:s domstols domar.

Tyskland

Delegater från Tyskland menade att friheten att sluta kollektivavtal genom EU:s domstols domar hotas av privatisering. Trycket på privatisering ökar från EU. En privatisering av tunnelbanan i Berlin har tillfälligt stoppats, men EU:s konkurrensutsättning av järnvägstrafiken skall vara fullbordad 2012. Man krävde åternationalisering av alla järnvägsföretag och att järnvägstrafiken skall ske i offentlig regi. I september demonstrerade 130 000 personer i Berlin mot personalneddragningar inom sjukvården. På grund av EU-fördragen har ett antal sjukhus lagts ned. Minst 6 miljarder euro har uppskattas behövas för att hålla sjukvården på nuvarande nivå, men Merkelregeringen har avvisat detta. Några veckor senare beviljade samma regering 500 miljarder euro till banker och spekulatörer. Den psykiatriska vården förfaller och kvalificerad arbetskraft ersätts av tillfällig arbetskraft, ofta från östra Europa. Värdiga samtal med patienter ersätts med tabletter och mediciner. De som blir kvar i psykiatrin utsätts för ökade effektivitets- och vinstkrav. I västra Tyskland har lärarkåren inte rätt att gå i strejk, medan i östra Tyskland är samma kår deltidarbetare. Allt fler frågar sig varför inte de fackliga centralorganisationerna inte kallar till en enad demonstration mot att löntagarna skall betala för krisen. IG Metall påstår att bail-outs är oundvikliga. Men planer finns att bryta dödläget genom att den 16 maj arrangera en demonstration mot uppsägningar och mot att fackföreningsrörelsen i sociala dialogers skall tvingas ta ansvar för krisen.

Ungern

En delegat berättade att den s.k. socialistiska regeringen i Ungern under de senaste sex åren lett landet till ruinens brant. Ekonomin har kollapsat till 80 procent. EU har tvingats gå in med ett stöd på 25 miljarder euro för att undvika en konkurs. Den nuvarande minoritetsregeringen har ingen chans att uppfylla Maastrichtkriterierna. Detta leder till att företag köps av transnationella företag, som alltmer dominerar ekonomin, och som får hemliga lån från staten, samtidigt som vinsterna förs ut ur landet. Hälso- och sjukvårdssystemet är i praktiken icke fungerande. Folk tillfrågas om de kan ge donationer och gåvor till vården. Väntetiderna är långa för operationer. Folk dör i onödan därför att sjukhus stängs. Sjukhuskorridorer är överfulla. Läkare och sjuksköterskor lämnar landet för bättre löner på annat håll. Antalet läkarstudenter har kraftigt gått ned och 2/3 säger de vill lämna landet efter avslutad utbildning. 100-tals skolor och postkontor har lagts ned, och de senare har ersatts av ”rörliga” postkontor. Många familjer har inte längre råd att skicka sina barn till skolan. Landsbygden utarmas när affärer läggs ned och annan service ödeläggs. Man får skatta sig lycklig om det finns en buss att tillgå, eller en bil om man har råd att ha en sådan. Jordbruksproduktionen minskar när bönderna inte längre kan betala sina lån. Istället ökar matimporten och livsmedelspriserna stiger. Alltfler får enbart minimilön och hindras från att organisera sig fackligt. 25 000 kommer antagligen att bli överflödiga i bilindustrin, och arbetskraften har gjorts alltmer flexibel. Socialfasicm är på framväxt. Man kan inte förundras över att ungdomen ser mörkt på framtiden.

Irland

Eamon Devoy från facket TEEU på Irland rapporterade att vid denna tid förra året rådde full sysselsättning, men att arbetslösheten nu överstiger 400 000 och förväntas stiga till 600 000 i år. Regeringen har försökt få till stånd en solidaritetspakt med fackföreningsrörelsen, men förhandlingarna har brutit ihop. Istället har premiärministern har utlyst lönestopp under två år och en sänkning av pensionerna med 10 procent. Mot detta förebereder facken nu en generalstrejk.

Devoy berättade att TEEU var det enda facket som uppmanade till nej-röstning om Lissabonfördraget i juni 2008. 74 procent av arbetarrösterna var för ett nej till fördraget. Inför den andra omröstningen som skall ske före oktobers utgång kommer TEEU på nytt att uppmana till att rösta nej, såvida EU inte accepterar ett rättligt bindande protokoll för arbetsrätten enligt Europafackets modell. Inter en enda stavelse i Lissabonfördraget har ändrats när irländarna till hösten skall rösta på nytt.

Devoy’s kollega Frank Keoghan från People’s Movement lyfte fram att artikel 52 med förklaringar i den sociala stadgan ger den fria konkurrensen och marknaden överhet över alla social hänsyn, vilket också EU:s domstol naturligtvis måste ta hänsyn till. Inför den andra folkomröstningen på Irland blir det i krisens spår mycket viktigt att förklara Lissabonfördragets nyliberal karaktär. Keoghan uttalade sig också över att Europafackets sociala protokoll har en del brister, men att folkrörelsen i kampanjen skulle kräva att protokollet omedelbart görs rättsligt bindande. Protokollet kräver att sociala rättigheter inklusive kollektivavtal och strejkrätt skall överordnas EU:s fyra friheter.

Storbritannien

Alex Gordon från National Union of Rail, Maritime and Transport Workers (RMT) är det viktigaste facket i Storbritannien som är emot EU och EU-konstitutionen, och sade att Lissabonfördraget bara är en ompacketering av den tidigare konstitutionen. Han förklarade att transportsektorn har blivit en av de sektorer som mest drabbats av social dumping under de senaste 30 åren. Det är skälet varför hans fack så tydligt har uttalat sig för en åternationalisering av järnvägstrafiken. Den brittiska järnvägsfrakten ägs numera till 75 procent av Deutsche Bahn, vilket lett till omfattande uppsägningar. Eurostar är förberett för fullskalig privatisering. I november demonstrerade 21 000 anställda för järnväg i offentlig regi. EU förbjuder åternationalisering, varför vi måste bryta med EU, sade han.

På brittiska LO:s kongress (TUC) 2008 fick RMT TUC att uttala sig för en folkomröstning om Lissabonfördraget. Gordon bemötte också uppgifter i media att brittiska arbetare skulle ha gått i strejk för brittiska jobb till brittiska arbetare i den illegala strejk som utbröt inom energiområdet i slutet av januari. Ett brittiskt oljeraffinaderi hade skrivit kontrakt med det franska företaget Total, som i sin tur hade ett kontrakt med ett italienskt fackföreningsfientligt företag som levererad italiensk och portugisisk arbetskraft. I själva verket strejkade de brittiska arbetarna precis som i det svenska Lavalfallet för att arbetare oavsett ursprung skulle lyda under samma brittiska kollektivavtal. Det är EU:s splittring och konkurrensutsättning av arbetskraften (bl.a. genom EU-domstolens domar) som öppnar vägen för högerextrema partier.

Tony Richardson från bagerifacket och brittiska labour instämde med att energistrejken i England var ett nytt Lavalfall, och hävdade att ansvaret låg på EU:s institutioner som försöker ställa arbetare mot arbetare. Han hävdade att Storbritannien nu genomgår en ”islandiseringsprocess”. T.ex. är ett stort antal sjukhus konkursmässiga. Han uppmanade till motåtgärder, och att EU:s domstols domar måste upphävas.

Moldavien

Delegaten från Moldavien berättade att en ”kommunist”regering nu besätter 70 platser av 101 i parlamentet, men att denna regering driver en nyliberal politik och säljer ut vad som finns kvar av det statliga ägandet. Han menade att detta var en medveten politik styrd utifrån (USA med stöd av EU) med hjälp av inhemska lakejer. Dessa, som t.ex. handelsministern, är samvetslösa personer som inte drar sig för att skrämma det arbetande folket, men som nu har börjat ta upp kampen.

Turkiet

I Turkiet har arbetslösheten i oktober 2008 stigit till 11 procent (22 procent bland ungdomar) och 385 000 förlorade sina jobb under 2008. Landet har en mycket stor informell sektor, kanske upp mot 70 procent. Jordbrukssektorn har monterats ned och arbetslösheten har blivit ett strukturellt element i kapitalism. Arbetarrörelsen lider av frånvaron av ett verkligt ledarskap. De turkiska facken är uppknutna till Europafacket, som har ett direkt inflytande på deltagandet i sociala dialoger med arbetsgivarna