2009-06-10

Överge inte kravet om att Sverige ska lämna EU

För Vänsterpartiet blev EU-valet ett stort bakslag. Partiet fick 5,6 procent av rösterna, att jämföra med 12,8 procent i det förra valet, och tappade en av sina två platser i EU-parlamentet.

Många valanalytiker och ledarskribenter försöker skylla Vänsterpartiets dåliga valresultat på att de är det enda etablerade partiet som är för att Sverige ska lämna EU.

Det är säkert så att en del av Vänsterpartiets traditionella väljare har valt att rösta på Miljöpartiet, men inte på grund av att det har blivit ett ”EU-positivt parti” såsom det påstods i SVT:s valvaka, utan för att Miljöpartiet profilerade sig på klimatfrågan och genomförde en mycket skicklig valrörelse.

Även om Miljöpartiet har avskaffat kravet om att Sverige ska lämna EU, är det alltjämt ett EU-kritiskt parti som bland annat är motståndare till EMU och Lissabonfördraget. Miljöpartiet har ju i stort sett samma inställning till EU som Junilistan. Dessutom har Miljöpartiets förstanamn på valsedeln, Carl Schlyter, inte gjort någon hemlighet av att han fortfarande är anhängare av att Sverige ska gå ur EU. Han fick nästan dubbelt så många personröster som den mer EU-positiva Isabella Lövin.

Att Miljöpartiet gjorde bättre valresultat än Vänsterpartiet, är dessutom inget svenskt fenomen. Utvecklingen är i stort sett densamma i hela EU. Den gröna gruppen i EU-parlamentet hade 5,5 procent av platserna, men får i det nya parlamentet 7,1 procent. Vänstergruppen hade 5,2 procent av parlamentsplatserna, men får efter valet enbart 4,3 procent. Och av de partier som ingår i vänstergruppen är det bara svenska Vänsterpartiet och danska Folkebevaegelsen mod EU som förespråkar utträde.

Andra potentiella vänsterpartiväljare har förmodligen röstat på Piratpartiet, Feministiskt initiativ och Socialdemokraterna.

Många socialdemokratiska gräsrötter som är kritiska till EU och som i tidigare EU-val röstat på Vänsterpartiet har röstat på Marita Ulvskog, som i media beskrivits som en EU-kritiker. Hon röstade nej till EU i folkomröstningen 1994 och nej till EMU i folkomröstningen 2003, men som socialdemokratisk riksdagsledamot röstade hon ja till Lissabonfördraget i november 2008. Det kanske var ett pris hon blev tvungen att betala för att placeras överst på socialdemokraternas EU-vallista.

Hursomhelst fick Marita Ulvskog överlägset mest personröster av de socialdemokratiska toppkandidaterna i EU-valet. Hon fick mer än dubbelt så många som de tre mycket EU-positiva kandidaterna på plats två till fyra. Nästan 175.000 kryss, jämfört med drygt 113.000 för Olle Ludvigsson, Åsa Westerlund och Göran Ferm. På femte plats kom Anna Hedh, ordförande i Socialdemokratiska EU-kritiker, med drygt 20.000 personröster.

Men huvudförklaringen till Vänsterpartiets dåliga valresultat är att man misslyckats med att mobilisera de EU-kritiska väljarna. De valde i långt större utsträckning än de EU-positiva väljarna av ett eller annat skäl att strunta i att rösta, även om valdeltagandet ökade till 43,8 procent. I rikemansreservaten Danderyd och Lidingö var närvaron i vallokalerna närmare 60 procent.

Inom Vänsterpartiet höjs det nu röster om att överge utträdeskravet. Såväl partiordföranden Lars Ohly som den tidigare EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt ger i Dagens Nyheter (9 juni) uttryck för att utträdeskravet är ”orealistiskt” och ”orimligt”. Ohly menar att det varit ”ett hinder i valrörelsen att vi är så kritiska till EU att vi vill gå ur”.

Men att Junilistan inte förespråkar ett svenskt utträde ur unionen hindrade inte att EU-valet blev en katastrof. Junilistan rasade från 14,5 procent i valet 2004 till 3,6 procent i valet 2009 och förlorade sina tre mandat i EU-parlamentet.

I Danmark behöll Folkebevaegelsen mod EU, som aktivt förespråkar EU-utträde, sitt mandat i EU-parlamentet, medan Junibevaegelsen, som är EU-kritiska men tillskyndare av det danska EU-medlemskapet, tappade sitt mandat och åkte ur EU-parlamentet. Folkebevaegelsen fick 7,2 procent, nästan 170.000 röster, jämfört med 5,2 procent i det förra EU-valet.

I Irland förlorade Mary Lou McDonald sin plats i EU-parlamentet trots att Sinn Fein de senaste åren allt starkare betonat sin positiva syn på EU-medlemskapet samtidigt som man framgångsrikt tagit ställning mot Lissabonfördraget. Sinn Feins huvudparoll i parlamentsvalet var ”A Positive Voice in Europe. A Voice for Change in Europe”. Detta hindrade inte de EU-kritiska väljarna i Dublin från att istället lägga sina röster på den mer uttalade och hårdföre EU-motståndaren Joe Higgins, ordförande i Socialist Party. (Samtidigt blev De Gröna, som har en EU-positiv majoritet och som sitter i den irländska koalitionsregering, hårt straffade av väljarna. De Gröna fick bara 1, 89 procent av rösterna.)

Mot denna bakgrund vill jag påstå att det är en förhastad slutsats att utträdeskravet skulle vara orsaken till Vänsterpartiets kräftgång i EU-valet. Faktum är att vare sig Vänsterpartiet eller Vänsterpartiets kandidater inte någon gång under valrörelsen framställde sig som EU-motståndare eller torgförde kravet på att Sverige ska lämna EU. Istället var budskapet ”Din EU-kritiska röst. Välj Vänsterpartiet den 7 juni”.

Vad hade hänt om Vänsterpartiet istället profilerat sig som ett uttalat EU-motståndarparti och försökt mobilisera väljare bakom parollen ”Sverige ut ur EU”? Det får vi aldrig veta.

Men att det finns röster att vinna framgår av visar mätningar gjorda av SOM-institutet vid Göteborgs universitet och som offentliggjordes i början av maj. 26 procent av svenskarna är i huvudsak mot medlemskapet i EU.

Många som är missnöjda med eller motståndare till EU har valt att demonstrera det genom att inte gå och rösta. Jag har bojkottat de tre tidigare EU-valen, men i detta val röstade jag på Vänsterpartiet. Varför? Bland annat av samma skäl som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som på tidningens kultursidor skrev "jag lägger min röst på det enda parti som fortfarande har kurage och vett nog att kräva utträde ur EU".

Ohlys och Sjöstedts beredskap att slopa utträdeskravet i föreställning om att det ska generera fler röster i nästa EU-val, föranleder några moraliska frågeställningar. Vad är syftet med politiskt arbete? Att verka för det man är övertygad om eller att maximera framgångar i valrörelser? Och om syftet är det senare, var går gränsen för opportunismen?

Ledarredaktionerna på Aftonbladet och Expressen ser valresultatet som att ”ja eller nej till EU numera är en ickefråga i svensk politik” (Helle Klein) och ”väljarna har tydligt straffat partier som fastnat i EU-gnäll” (Anna Dahlberg).

Om Vänsterpartiet, såsom de politiska redaktörerna på såväl Aftonbladet som Expressen hoppas, överger sitt motstånd mot det svenska medlemskapet i EU, gör de samma fatala misstag som den politiska vänstern har gjort i EU-land efter EU-land. Då lämnar de fältet fritt för politiska krafter av helt andra kulörer.

Främlingsfientliga Sverigedemokraterna kom, trots en närmast osynlig valrörelse, oroväckande nära fyraprocentsspärren. I Skåne och Blekinge lockar Sverigedemokraterna betydligt fler väljare än resten i landet. I Osby röstade 11,6 procent på partiet och i Bromölla och Hörby blev resultatet 11,3 procent.

I andra EU-länder erövrade högerextrema partier med populistisk EU-kritik på sina agendor, platser i EU-parlamentet. Ett skrämmande exempel är British National Party som vann två mandat, mycket tack vare Labours och Gordon Browns högförräderi mot den brittiska arbetarrörelsen. Det odemokratiska och löntagarfientliga EU fungerar som drivhus för extremhögern.

GÖSTA TORSTENSSON
2009-06-10