2009-09-11

På Svenska Dagbladets debattsida (1/9) konstaterar LO:s och TCO:s chefsjurister, Ingemar Hamskär och Claes-Mikael Jonsson, under rubriken ”Ökad juristmakt hotar demokratin” att det skett en maktförskjutning från folkvalda politiker till jurister och domstolar:

”Som fackförbundsjurister har vi nyligen fått ett kvitto på denna oroande utveckling. I ett antal domar på arbetsmarknadsområdet i EG-domstolen har vi sett hur domstolens jurister tolkat EU:s rättsakter i strid mot lagstiftarens syfte och lagens uttryckliga ordalydelse.
Lavaldomen är kanske den mest kända. Konsekvenserna är allvarliga eftersom beslut som fattats i demokratisk ordning undermineras. Även om Lissabonfördraget ur ett fackligt perspektiv är bättre än det nuvarande fördraget så förändrar det inte EG-domstolens starka ställning inom EU-samarbetet.”

Jag håller helt och fullt med om att det har skett och stadigt sker en maktförskjutning från folkvalda politiker till jurister och domstolar. Denna avdemokratisering är en konsekvens av Sveriges medlemskap i EU. Denna utveckling varnade vi EU-motståndare för under kampanjen inför folkomröstningen 1994. Men EU-entusiasterna inom arbetarrörelsen slog dövörat till och tragglade sitt mantra om att ”vi måste gå med för att påverka” och förlorade sig i illusioner om att man skulle skapa ”ett socialdemokratiskt EU”.

Huruvida EU-domstolen i Lavalmålet och andra antifackliga EU-domar har tolkat EU:s rättsakter ”i strid mot lagstiftarens syfte och lagens uttryckliga ordalydelse” kan diskuteras. Jag är långtifrån lika tvärsäker som Hamskär och Jonsson. Men den diskussionen är mer eller mindre akademisk, och får för min del anstå till ett annat tillfälle.

Påståendet om att Lissabonfördraget är ”bättre ur ett fackligt perspektiv” än det nuvarande Nicefördraget, har jag ifrågasatt i olika sammanhang och min slutsats är den rakt motsatta: Lissabonfördraget innebär att Lavaldomen och andra antifackliga EU-domar konstitutionaliseras, förankras i unionens grundlag, och görs till prejudikat för framtida konflikter på den svenska arbetsmarknaden. [Därmed inte sagt att Nicefördraget på något sätt är bra ur ett fackligt perspektiv.]

Nu och här ska jag begränsa mig till att bemöta Hamskärs och Jonssons påstående att Lissabonfördraget inte förändrar ”EG-domstolens starka ställning inom EU-samarbetet”.
Det är inte sant.

Med Lissabonfördraget byter EU:s domstol i Luxemburg namn till Europeiska unionens domstol [EU-domstolen] och får ännu mer makt. Domstolens behörighet ska gälla fördragens samtliga områden om det inte uttryckligen anges att behörigheten är begränsad. [Uttryckliga undantag görs framför allt för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
EU-domstolens makt kommer dessutom att utsträckas till att utveckla och tolka innehållet i den så kallade rättighetsstadga som med Lissabonfördraget görs juridiskt bindande. ”Utvidgningen av EU-domstolens behörighet till att också omfatta stadgans område förutsätter […] att beslutsbefogenheter för över till unionen”, konstateras det i regeringens departementspromemoria om Lissabonfördraget [Ds 2007:48].

Lissabonfördraget innebär således att EU-domstolen även i formell mening får rätt att överpröva den svenska kollektivavtalsmodellen. I ingressen till rättighetsstadgan regleras det att stadgan ska tolkas av unionens och medlemsstaternas domstolar. Svenska domstolar kan och ska begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska bestämma innebörden i rättighetsstadgan och därmed bestämma ramarna för den svenska modellen på arbetsmarknaden.

De fackliga organisationernas första försvarslinje i Lavalfallet var att Arbetsdomstolen inte skulle begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen, eftersom ”rätten att reglera fackliga stridsåtgärder ligger kvar hos medlemsstaterna” såsom det formuleras i ett officiellt dokument från LO, Byggnads och Elektrikerförbundet med rubriken ”De fackliga organisationernas rättsliga argument i Lavalmålet”.

Lissabonfördraget går stick i stäv mot denna principiella hållning. Rättighetsstadgans artikel 28 erkänner rätten att ”tillgripa kollektiva åtgärder” för arbetstagarna eller deras organisationer ”i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis”. Om Lissabonfördraget träder ikraft kan man därför inte längre hävda att arbetsrätten är en nationell angelägenhet. Beslutanderätten går förlorad till EU, närmare bestämt till de enväldiga och politiskt oansvariga juristerna i Luxemburg.

Med Lissabonfördraget överordnas EU-rätten formellt Sveriges grundlagar. Den nuvarande domstolsprincipen att unionens lagar ett uttalat företräde framför nationella lagar fördragsfästs. Visserligen har den artikel om EU:s rättsliga företräde som fanns i det nedröstade konstitutionsförslaget tagits bort, men ersatts med en särskild förklaring om att det redan är etablerad domstolspraxis: ”Konferensen erinrar om att fördragen och den rätt som antas av unionen på grundval av fördragen i enlighet med EU-domstolens fasta rättspraxis har företräde framför medlemsstaternas rätt på de villkor som fastställs i nämnda rättspraxis.” Dessutom har regeringskonferensen, det vill säga medlemsländernas stats- och regeringschefer, beslutat att till det nya fördraget foga ett yttrande från ministerrådets juridiska avdelning från den 22 juni 2007: ”Det följer av domstolens rättspraxis att EG-lagstiftningens företräde är en grundläggande princip inom gemenskapsrätten. […] Att principen om företräde inte kommer att införas i det framtida fördraget ändrar inte på något vis den gällande principen och domstolens gällande rättspraxis.”

Lissabonfördraget medför att EU-rätten överordnas medlemsstaternas lagar, inklusive grundlagar, och att EU-domstolens lagtolkningsmakt utvidgas till alla politikområden, från att idag bara gälla frågor om den inre marknaden. Maktförskjutningen från folkvalda politiker till jurister och domstolar eskalerar därför markant om Lissabonfördraget träder i kraft. På vilket sätt och för vem, Ingemar Hamskär och Claes-Mikael Jonsson, är det ”bättre”?

GÖSTA TORSTENSSON