2009-09-21

I början av 2004 presenterade EU-kommissionen ett förslag till hur tjänsthandeln inom EU ska regleras, eller snarare avregleras, det så kallade tjänstedirektivet. Kommissionen ville öppna de nationella tjänstemarknaderna i EU. Tjänster är allt från sjukvård till hårklippning, i princip allt som du inte kan tappa på foten. Den fria rörlighet för tjänster som ingår i EU:s ”fyra friheter” begränsas av att länder har olika regler för arbetsmarknaden och olika slag av offentliga monopol.

Tjänstedirektivet handlar om att skapa en gemensam tjänstemarknad inom EU, med fri konkurrens som huvudregel. Grundtanken i direktivförslaget var att en tjänst eller en tjänsteproducent som är godkänd i ett EU-land ska ha fritt tillträde till de övriga. Uppfyller tjänsteföretaget de krav man ställer i det land där företaget har sin hemvist ska det också kunna sälja sina tjänster i vilket annat EU-land som helst.

Förslaget till tjänstedirektiv skulle antas av både EU:s ministerråd och EU-parlamentet. Såväl ministerrådet som parlamentet fattade sina beslut med majoritet.

Den 16 februari 2006 röstade EU-parlamentet igenom en kompromiss om tjänstedirektivet, efter en maratonvotering med omkring 400 ändringsförslag, som stöddes av de två största partigrupperna, socialdemokratiska ESP och kristdemokratiska/konservativa EPP-ED.

Kompromissen innebar bland annat att:

w ursprungslandsprincipen togs bort och ersattes med "friheten att tillhandahålla tjänster", vilket innebär att företag från annat EU-land har rätten att etablera sig, men att värdlandet får ställa krav som rör säkerhet, miljöskydd, folkhälsa och anställningsvillkor

● företaget måste ha en representant på plats som facken kan
    förhandla med
● ett antal tjänstesektorer undantas, till exempel skola, vård och omsorg,
    den privata säkerhetssektorn, bemanningsföretag, spel, taxi och
    ambulans
● om el och vatten öppnas för konkurrens får företag från alla EU:s
   medlemsländer vara med och konkurrera

Partigrupperna var inte eniga och exempelvis de franska socialisterna röstade nej. Det blev ändå en tydlig majoritet med 394 ja, 215 nej och 33 nedlagda röster. Av de svenska parlamentarikerna så röstade de borgerliga, junilistan samt socialdemokraterna ja medan miljöpartiet och vänsterpartiet röstade nej.

Den 4 april 2006 lade EU-kommissionen fram ett reviderat förslag till tjänstedirektiv. Det nya förslaget överensstämmer huvudsakligen med den kompromiss som EU-parlamentet antog i februari.

Ursprungslandsprincipen hade ersatts med en allmän huvudregel om att medlemsländerna inte får hindra tillträdet till den egna tjänstemarknaden.
Direktivets tillämpningsområde begränsades i stort sett i enlighet med vad EU-parlamentet föreslagit. Undantagna var nu bland annat hälso- och sjukvårdstjänster, så kallade sociala tjänster som rör subventionerat boende, barnomsorg och stöd till behövande, samt offentliga tjänster utan affärsmässiga inslag.

I det reviderade förslaget fastslogs att direktivet inte ska påverka arbets- och anställningsvillkoren. Det ska inte heller påverka rätten att vidta stridsåtgärder eller rätten att strejka.

I juni 2006 lyckades näringsministrarna i EU efter många och långa diskussioner ena sig om gemensam ståndpunkt rörande tjänstedirektivet, som med smärre ändringar motsvarade kommissionens ändrade förslag från i april.

EU-parlamentet godkände den 15 november i andra läsningen ministerrådets gemensamma ståndpunkt med 405 röster mot 105. För att inte äventyra den sköra enigheten i ministerrådet valde de dominerande partigrupperna att avvisa samtliga krav på ändringar och förtydliganden vid omröstningen. Alla de tre stora partigrupperna – konservativa, socialister och liberaler – röstade för förslaget till tjänstedirektiv.

EU-ländernas regeringar gav den 11 december 2006 sitt formella godkännande till EU:s tjänstedirektiv. Beslutet fattades vid transport- och telekomministrarnas möte i Bryssel. Inga förändringar gjordes i det direktivförslag som EU-parlamentet sade ja till i november. Dagen efter undertecknades direktivet formellt av företrädare för EU:s ministerråd och EU-parlamentet.

EU:s tjänstedirektiv ska vara omsatt i nationella lagar och regler i alla EU-länder, implementerat som det heter på EU-svenska, senast den 28 december 2009.

Efter tre års arbete ska EU:s tjänstedirektiv nu införas i svensk lag. Handelsminister Ewa Björling (m) har haft ett särskilt sekretariat för implementeringen av direktivet. Sju personer har jobbat heltid i drygt ett år. Det påverkar 90 lagar och 75 förordningar som kommer att revideras för att stå i samklang med tjänstedirektivet. Den 20 maj lämnade regeringen sin proposition till riksdagen.

Direktivet beskriver Ewa Björling som ett stort steg mot EU:s mål om fri rörlighet av tjänster. Det ska nu bli lättare för svenska tjänsteföretag att etablera sig i andra EU-länder utan hinder från krångliga tillståndsregler och tillsynsprocesser. På motsvarande sätt kommer det att bli lättare för utländska tjänsteföretag att etablera sig i Sverige.

- I stället för att tjänstehandeln huvudsakligen sker på nationell basis, som i dag, är jag övertygad om att den kommer att utvecklas över gränserna i EU, säger Ewa Björling.

Regeringens förslag om hur EU:s tjänstedirektiv ska genomföras i Sverige får hård facklig kritik. LO och TCO har gjort ett gemensamt yttrande över förslaget. [Saco har lämnat in ett eget yttrande men med i stort sett samma krav.]

LO och TCO har i huvudsak tre avgörande invändningar mot förslaget om en ny svensk lag om tjänstedirektivet. Det första är att direktivet i det slutgiltiga beslutet säger att arbetsrätten och relationerna på arbetsmarknaden inte ska påverkas av att man inför tjänstedirektivet. Detta finns inte alls med i regeringens förslag till ny lag. Det var en avgörande del i att direktivet kunde antas och LO och TCO kräver att det ska nämnas i den svenska implementeringen.

Lika avgörande var att vissa sektorer undantogs från direktivets alla regler och vissa andra områden undantogs från de regler som gäller vid tillfällig verksamhet i annat land. Det är det senare som har vållat så mycket problem i samband med Lavaldomen. Nu föreslås att en del av undantagen för sådan tillfällig verksamhet skrivs in i den svenska lagen men bara för de delar av direktivet som handlar om information om tjänsteverksamheten.

Den tredje invändningen är en central facklig fråga. Det handlar om att det måste finnas en person att förhandla med om ett utländskt företag har verksamhet i Sverige. Idag finns en lagregel om att utländska företag med verksamhet här måste ha en föreståndare bosatt i Sverige. EU:s domstol har i en dom mot Luxemburg sagt att kravet på bosättning inte accepteras. Regeringen föreslår att den svenska regeln ska vara kvar men inte gälla för företag från EES (EU plus Norge, Island och Liechtenstein).

EU vill göra Europa till en enda marknad för tjänster. Tjänstedirektivet öppnar upp för frihandel på storbolagens villkor. Men välfärden är ingen handelsvara, utan en rättighet. Om ett land vill ha offentliga sjukhus eller alkoholmonopol ska det vara okej. Det har dessutom visat sig att en stor gemensam välfärd skapar ett rättvisare och tryggare samhälle.

En annan kritik mot tjänstedirektivet gäller vilka villkor som ska gälla för EU-arbetare i annat EU-land. Tjänstedirektivet banar väg för företag från länder med låga löner, typ Laval i Vaxholm. Detta kommer att pressa ner lönerna och ställa land mot land i ett race mot botten där det land med lägst löner får de flesta jobben.

Visst finns en massa undantag i det slutgiltigt antagna tjänstedirektivet, men vad de är värda får vi veta först när EU-domstolen ska göra sina tolkningar.

GÖSTA TORSTENSSON