2009-11-12

I går kväll diskuterade vi Tjänstedirektivets införande i alla medlemsländer. Det är nu tre år sedan vi röstade om detta omfattande direktiv som skärper konkurrensen över gränserna. Och som riskerar att leda till stora, negativa konsekvenser för den europeiska arbetarrörelsen, som nu är på defensiven och sargat av den ekonomiska krisen.

Under en minut hade jag den otacksamma uppgiften att försöka förklara vad som hänt sedan direktivet antogs. Inte minst vilken inverkan de antifackliga domarna kommer att ha när det gäller tjänsternas utbredning inom EU och EES

Tjänstedirektivet var en kompromiss mellan högern, liberalerna och socialistgruppen. Socialisterna tvingades dra tillbaka sina krav på att socialpolitiska hänsyn och konsumentskydd skulle kunna ställas på företag som bedriver tjänsteverksamhet i andra länder.

Deras eftergift var ett villkor för att kompromissen skulle komma till stånd, skrev högerparlamentarikern Malcolm Harbour i ett pressmeddelande direkt efter beslutet. EU-kommissionen levererade också ett pressmeddelande om att kompromissen inte ändrade något i sak, utan att den fortsatt innebar att alla hinder skulle tas bort för den fria rörligheten av tjänster.
Socialisterna fick förvisso igenom att ”ursprungslandsprincipen” togs bort från texten. Men i en lagvalsförordning strax därefter slog kommissionen fast att om det uppstår en konflikt mellan olika arbetsmarknadslagar så gäller den lag där företaget har sitt ursprung, dvs. urspungslandsprincipen.(Kom(2005)650)

Likaså skulle sjukvårdtjänster inte omfattas enligt direktivet. Men dessa har återkommit genom Patientrörlighetsdirektivet. Kommissionen har monopol på att utarbeta förslag till nya direktiv.

En del som läste texten 2006 trodde att EU inte skulle gripa in i nationell arbetsrätt. Men kommissionen utarbetade snabbt riktlinjer som slog fast att tjänsteföretagen inte behöver ha en fast representant i arbetslandet, alltså en motpart för facket förhandla med. (KOM(2006)159).

I Sverige tycks en del politiker tro att detta är ett nytt påfund som den borgerliga regeringen hittat på. Men enligt praxis inom EU så har kommissionen rätt att fylla ut olika direktiv. Regeringarna kan endast ändra kommissionens utfyllnader med kvalificerad majoritet, alltså med mer än 70 procent av rösterna i rådet.

Under proceduren om Tjänstedirektivet så beslutade ministerrådet också att direktivet inte skulle inverka på nationell arbetsrätt under förutsättning ”att EG-rätten respekteras”. Detta blev också det slutgiltiga beslutet. Det betyder att direktivet tvingas ge vika för EUs konkurrensregler och i sista hand underordnas EG-domstolens beslut.

Tjänstedirektivet är juridiskt sett en del av den inre marknaden, särskilt bestämmelserna om den fria rörligheten och etableringsfriheten. De antifackliga domarna bygger på samma fördragsregler. Domarna är nu en del av EG-domstolens rättspraxis. Därför går det inte att isolera Tjänstedirektivet från de antifackliga domarna.

Jag ser ingen annan hållbar utväg än att vi måste få till stånd ett klart och tydligt, juridiskt protokoll i fördraget, där de fackliga, sociala och miljömässiga rättigheterna överordnas marknadsfriheterna.

Eva-Britt Svensson

http://www.evabrittsvensson.se/?p=133