2009-11-19

”Cecilia Malmström har idag av regeringen utsetts till svensk kommissionär” kunde man läsa i ett uttalande på regeringens hemsida den 17 november.

Hmm. Det är inte den svenska regeringen som bestämmer vem som ska sitta i EU-kommissionen. Vad regeringen kan göra är att nominera en eller flera kandidater som makthavarna i Bryssel sedan välja eller inte välja.

EU-kommissionen består av en person från varje medlemsland och har en mandatperiod på fem år. Den nuvarande EU-kommissionens mandatperiod gick formellt ut den 1 november men den gamla kommissionen sitter kvar tills en ny godkänts och tillträtt.

Det är redan bestämt att José Manuel Barroso fortsätter som ordförande i ytterligare fem år.

På ett extrainsatt EU-toppmöte den 19 november ska EU-ländernas stats- och regeringschefer enas om vem som blir vice ordförande i kommissionen tillika utrikesminister för EU. Det är en ny post som införs med Lissabonfördraget.

Sedan ska kommissionsordföranden Barroso i samförstånd med Europeiska rådet, dvs. EU:s stats- och regeringschefer, kommer överens om vilka övriga 25 som ska bli kommissionärer och vilka ansvarsområden [portföljer] de ska tilldelas. Därefter ska EU-parlamentet ge sitt godkännande av hela EU-kommissionen.

Nåväl. Cecilia Malmström hoppas att hon ska bli ”en bra kommissionär för Sverige och kan företräda oss på bästa sätt”. Trots sin bakgrund som folkpartistisk EU-parlamentariker och EU-minister i den nuvarande högeralliansregeringen förefaller Malmström vara illa informerad om vad hennes nya jobb går ut på.

EU-kommissionärerna företräder inte sina hemländer och får inte begära eller ta emot instruktioner från någon nationell regering, riksdag eller myndighet. Enligt fördraget måste medlemsstaterna respektera ledamöternas oberoende och inte försöka påverka dem.

Cecilia Malmström kommer med andra ord inte att vara Sverige företrädare i EU-kommissionen, utan snarare EU-kommissionens förlängda arm i Sverige.

Vem är Cecilia Malmström? ”En federalist från det EU-vänligaste partiet”, skriver Svenska Dagbladets politiska analytiker Lena Hennel. Malmström vill att EU ska förvandlas till ett Europas Förenta Stater. I ett inlägg på Folkpartiets hemsida från 2003 skrev hon att visionen är ”en europeisk federal modell”, där EU-parlamentet ska vara det främsta lagstiftande organet.

Under rubriken ”Grattis till Cecilia Malmström!” skriver Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson om Folkpartiets och Malmströms ”glada EU-budskap”. Han är inte odelat positiv: ”Just det gör […] att jag kan känna viss tveksamhet - Malmström är lite väl glad i EU:s överstatlighet.”

Mer makt till EU-parlamentet betyder centralisering till Bryssel, vilket för demokratin kan vara lika illa oberoende av om Brysselmakten utövas mer eller mindre parlamentariskt.

En förutsättning för en levande demokrati är en gemensam offentlig debatt, ett någorlunda högt valdeltagande, fungerande demokratiska institutioner, kontakt mellan väljare och valda, samt att väljarna anser sina demokratiska institutioner vara legitima.

Den parlamentariska demokratin i ett land som Sverige bygger på att medborgarna upplever Sveriges som ett naturligt område att besluta över. Vi har samma språk och kultur, vi har gemensamma media, politiska partier, organisationer och debatter når ut över hela landet. Inom EU saknas allt detta. Och så kommer det att förbli under överskådlig tid. I andra ordalag; EU-systemet saknar ett EU-folk. Och folkstyre utan folk blir bara styre, har den danske författaren Ebbe Reich påpekat.

Ett federalt organiserat EU skulle vara totalt dominerat av Frankrike, Italien, Storbritannien och - framför allt - Tyskland. Cecilia Malmströms europarlamentarism skulle, något tillspetsat, kosta de sista resterna av nationell suveränitet för medlemsstater med färre än 60 miljoner invånare.

I stället för att beskriva Folkpartiet som det ”EU-vänligaste” förefaller det mer adekvat att använda synonymen Sverige-ovänligaste. I Cecilia Malmströms EU-federation skulle Sveriges maktställning stå i proportion till folkmängden. Svenska folket skulle få 1,8 procents inflytande över de lagar som sedan gäller i Sverige. Det motsvarar mindre än en tredjedel av det inflytande som Vänsterpartiet har i den svenska riksdagen idag.

Demokratiskt? Det kanske den kan tycka som lyckas bereda sig tillträde till nomenklaturan i Bryssel med privatchaufför och specialbutiker, med en grundlön på 237.000 kronor plus en rad tillägg på sammanlagt över 50.000 kronor per månad och därtill ett avgångsvederlag på sammanlagt fem miljoner kronor under tre år efter att hon slutat sitt uppdrag.

Cecilia Malmström hoppas, som sagt, att hon ska ”företräda oss [svenska folket] på bästa sätt”. Men hennes blåögda EU-entusiasm [”jag är en brinnande europé”] avspeglas inte i den svenska opinionen. Den har visserligen förskjutits i mindre uttalad EU-kritisk riktning under det senaste decenniet [förmodligen ett utslag av uppgivenhet], men en majoritet av svenskarna ställer sig fortfarande inte bakom det svenska EU-medlemskapet [SOM-institutet 2008].

GÖSTA TORSTENSSON
 

http://gostatorstensson.blogspot.com/2009/11/en-federalist-fran-det-sverige.html