2009-11-29

Den 7 december samlas världens ledare i Köpenhamn för att under elva dagar komma överens hur de ska rädda världen från en global uppvärmning som hotar mänsklighetens överlevnad. Redan innan det planerade slutförhandlingen om ett globalt klimatavtal i Köpenhamn, förefaller det avgjort att det inte blir några bindande utsläppsåtaganden, bland annat på grund av avståndet mellan rika och fattiga länder är så stort att det inte finns tid att överbrygga klyftan.

Det stod klart efter den sista förhandlingsomgången i Barcelona innan Köpenhamnsmötet. Då krävde 44 afrikanska länder med stöd av Kina och andra utvecklingsländer att de rika länderna skulle minska sina utsläpp med 40 procent tills 2020 jämfört med 1990. Innan det sker vill dessa länder bojkotta klimatförhandlingarna.

Vid statsminister Fredrik Reinfeldts besök i Indien stod det klart att inte heller Indien är beredda att göra några bindande åtaganden i Köpenhamn. Man hänvisar i stället till sin nationella handlingsplan för ökad energieffektivitet och minskade utsläpp.

Förhandlingarna inför Köpenhamnsmötet har således inte varit framgångsrika. Men miljörörelsen, där ibland Greenpeace, kommer att fortsätta kräva att världens politiker ska leverera ett klimatavtal som lyckas hejda klimatförändringarna.

Enligt Greenpeace måste fyra byggstenar falla på plats för att avtalet ska bli lyckat:

För det första: Stora utsläppsminskningar. Utsläppsminskningarna måste vara bindande och i linje med den senaste vetenskapen. Det innebär att de industrialiserade länderna måste minska sina utsläpp med växthusgaser med i genomsnitt 40 procent, jämför med 1990 till 2020 (i dagsläget ligger de aviserade utsläppsminskningarna på 17 procent). Avtalets måste baseras på principen att alla människor, nationer och kulturer har rätt att överleva och att utvecklas på ett hållbart sätt samt att fattigdomen ska utrotas.

För det andra: Systemet för globalt skogsskydd. Ambitionen är att alla regnskogsförstöring ska ha upphört till 2020. För att möjliggöra detta behövs ett globalt system för finansiering av klimatviktiga skogar.
För det tredje: Pengar till hållbar utveckling i fattiga länder. För att de fattiga länderna ska kunna utvecklas utan att göra om den rika världens misstag, måste i-länderna bidra med pengar till klimatvänlig energiteknik.

För det fjärde: Pengar till anspassningsåtgärder i fattiga länder. De rika länderna, som bär huvudansvaret för temperaturhöjningen, måste även bidra med pengar så att de fattiga länderna, som drabbats värst, kan tackla klimatförändringen.

Totalt behöver de industrialiserade länderna, enligt Greenpeace, garantera en finansiering av utvecklingsländernas kostnader med en summa som ökar från varje år och som 2020 når 160 miljarder dollar om året.

- Innan industriländerna ger ett sådant löfte är det både osannolikt och magstarkt att förvänta sig att utvecklingsländerna ska gå med på några långtgående åtaganden, menar Martina Krüger, kampanjansvarig på Greenpeace.

- Utvecklingsländerna har signalerat att de är reda att ta sin del av ansvaret, men inte utan att i-länderna visar en verklig vilja att gå före.

Vid EU:s toppmöte nyligen var utgångspunkten att de fattigaste länderna behöver spendera 150 miljarder dollar om året från 2020 för att möta klimathotet. De rika länderna ansågs böra stå för cirka 50 miljarder dollar därav och Tysklands Angela Merkel antydde att EU kunde ta en tredjedel av dessa 50 miljarder dollar. Från övriga rika länder finns inte ens en indikation som stöd till den fattiga världens omställning.

Planen för EU:s nuvarande ordförande, Fredrik Reinfeldt, är att samla ihop alla deltagande länders klimatprogram och se hur långt det räcker för att klara det övergripande målet om att den globala uppvärmningen inte får bli högre än 2 grader fram till 2050.


GÖSTA TORSTENSSON