2012-12-17

Försvarsfrågan var en annan fråga som togs upp på EU-toppmötet i Bryssel, det var första gången sedan 2008 som den stod på EU-toppmötets dagordning. EU-länderna ska stärka sin militära förmåga och samordna sina försvarsindustrier. Det målet satte EU-ledarna upp på toppmötets andra dag.

I Lissabonfördraget, EU:s grundlag som står över medlemsstaternas egna grundlagar, slås det fast att EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta”. Det innebär att alla medlemsstater, inklusive de militärt alliansfria staterna, som Irland, Sverige, Finland och Österrike, är fördragsmässigt förpliktade att leva upp till kravet på en EU-överstatlig krigsmakt. Det är en fråga om när, inte om.

Med Lissabonfördraget har det införts en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden (på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato). Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel” inklusive militära. Något veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av Europeiska rådet (EU:s stats- och regeringschefer) för att denna skyldighet ska träda i kraft behövs inte.

Med Lissabonfördraget görs det också klart att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. Medlemsländer har förbundit sig att ställa militära styrkor till unionens förfogande. Uppdragen kan gälla allt från ”humanitära insatser” till ”insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder”. Merparten av EU-länderna har redan förbundit sig att medverka när det gäller snabbinsatsstyrkor och hittills har man meddelat att 13 så kallade ”stridsgrupper” ska sättas upp. (Irland, Danmark och Malta deltar inte i någon stridsgrupp). Beslut om att en styrka under EU:s ledning från försvarshögkvarteret i Bryssel ska sända till ett insatsområde fattas av EU:s ministerråd. Enligt Lissabonfördraget krävs det inget mandat från FN:s säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans principer”: I praktiken blir det EU, precis som USA och Nato, självt som avgör vad man anser falla inom FN:s principer.

I Lissabonfördraget står det också att ”medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet”. Det är sannolikt helt unikt att man skriver in krav på militär upprustning i en grundlag.

Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft 1 december 2009 har inte mycket uträttats när det gäller den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP). I slutsatserna från EU-toppmötet i Bryssel i december erinrar man om sina slutsatser från december 2008 och ”noterar att Europeiska unionen i dagens föränderliga värld förväntas ta ökat ansvar för att upprätthålla internationell fred”.

Men helt passivt har inte EU varit de senaste åren. Europeiska rådet ”erinrar om att GSFP-uppdrag och GSFP-operationer utgör en viktig del av EU:s övergripande strategi i krisområden, såsom västra Balkan, Afrikas horn, Mellanöstern, Sahel, Afghanistan och Sydkaukasien, och står fast vid sitt åtagande att öka deras operativa effektivitet och ändamålsenlighet”.

Men nu försklarar stats- och regeringscheferna ska man ”öka effektiviteten” i den överstatliga säkerhets- och försvarspolitiken för att börja förverkliga de mål som finns inskrivna i EU:s grundlag, Lissabonfördraget.

Europeiska rådet betonar att ”det är nödvändigt att snabbt stärka det europeiska samarbetet för att utveckla militär kapacitet och åtgärda allvarliga brister.”

För det första framhåller EU:s stats- och regeringschefer att man kommer att ”förstärka EU:s förmåga att snabbt och effektivt sätta in rätt civil och militär kapacitet och personal i hela spektrumet av krishanteringinsatser. Det inkluderar militära expeditioner för att, till exempel, tillvarata EU:s nykoloniala intressen runt om i omvärlden.

För det andra ska man förbättra utvecklingen av EU:s försvarskapacitet genom att ”identifiera befintliga överskott och kapacitetsbrister och prioritera framtida krav på europeisk civil och militär kapacitet” samt att ”underlätta ett mer systematiskt och långsiktigt europeiskt försvarssamarbete, bland annat genom ’sammanslagning och gemensamt utnyttjande’ av militär kapacitet”.

För det tredje ska man stärka Europas försvarsindustrier genom att ”utveckla en mer integrerad, hållbar, innovativ och konkurrenskraftig industriel och teknologisk bas för det europeiska försvaret”.

EU:s utrikeschef Catherine Ashton ska genom att engagera Europeiska utrikestjänsten (som hon leder) och i samarbete med Europeiska försvarsbyrån fram till EU-toppmötet i december 2013 utreda hur medlemsländerna med ökat samarbete kan stärka sin försvarskapacitet och utarbeta ytterligare förslag och åtgärder för att stärka EU:s överstatliga säkerhets- och försvarspolitik. Frågor som då väntas komma upp är EU:s framtida krishantering vid internationella konflikter och hur man ska förstärka EU:s överstatliga säkerhets- och försvarspolitik.

EU är en militär stormakt i vardande. Men det finns ett fundamentalt problem. 21 av EU:s 27 medlemsstater är också medlemmar i krigsalliansen Nato som i praktiken leds av USA. USA vill förvisso att Europa tar ett större ansvar för organisationens verksamhet, men USA kommer aldrig att släppa herraväldet över Nato och man kommer aldrig att acceptera att Europa utvecklas till en militärallians utan USA:s kontroll.

GÖSTA TORSTENSSON