2014-05-08

Sverige, inte minst utrikesminister Carl Bildt, och EU är en viktig aktör i Ukrainakrisen.  PÅ DN-debatt valborgsmässoafton skriver Carl Bildt om hur ”Attacken från öster visar hur viktigt Europavalet är”.

I artikeln lägger Bildt hela ansvaret för krisen på ”Putins angrepp på Ukraina” som ”ytterst innebär att den rättsordning för alla i Europa som vi har försökt bygga riskerar att svepas åt sidan av den brutala maktens politik”.  Men i artikel finns inte ett ord om EUs (eller USAs agerande) agerande i krisen. Istället talar han om ett EU som i idylliska termer som sprider ”rätten” och sin ”rättsordning” utan att närmare definiera vad det är.  ”Vi (dvs EU-eliten min anm.) har försökt bygga en ordning där gränser successivt betyder allt mindre, där rättsordning och frihet främjas i Europa i dess helhet (således även i Ukraina min anm.), där säkerhet bygger på samarbete  istället för avskräckning och där respekten för rätten är fundamental”, skriver han. Och i samma DN förnekar EU-presidenten Herman van Rompuy i en intervju att EU har några som helst geopolitiska intressen i Ukraina: ”Vi agerar inte geopolitiskt. Vi ställer krav på länder som vill ha ett avtal med EU. President Janukovytj ville skriva under associeringsavtalet för länge sedan, men vi sade nej. Ukraina skulle först uppfylla krav på ett fungerande och oberoende rättligt system, en ny vallag och mycket annat”, säger van Rompuy.

Vi matas nu dagligen i media och av politiker om rysskräck, NATO-hysteri och krav på svensk militär upprustning (som skall betalas av nedrustning av välfärden). Putin framställs i artiklar som ”den onde och den fule”, ”Stoppa rövaren i Kreml” och en ny ideologi tycks ha uppstått som kallas ”Putinism”, men ingen talar om ”Obamism”! Det är trots allt USA som har ca 800 militärbaser världen över (som Carl Bildt aldrig omnämner), medan Ryssland enbart har någon enstaka. All skuld läggs på Ryssland. Reportern Erik Ohlsson skriver i DN 25 april: ”Den stora frågan är om den ryske presidenten Vladimir Putin verkligen vill ha stövlar på marken i östra Ukraina, med allt det innebär av praktiska och realpolitiska problem. Å andra sidan är det skrämmande lite som talar för att förnuftet ska segra över imperiedrömmar”. Detta är verkligen att blanda bort korten och förvilla för vanligt folk.

EU framställs av EU-eliten som ett fredsprojekt och EU har t.o.m. fått Nobels fredspris. Men Ukrainakrisen visar med all tydlighet att detta är falsk propaganda. Det som tycks vara känsligt är att Ukrainakrisen påvisat att EU är en imperialistisk och odemokratisk konstruktion. EUs imperialism uttrycks bl.a. i EUs grannskapspolicy på följande sätt: ”Unionen skall utveckla särskilda förbindelser (min kursivering) med närbelägna länder i syfte att skapa ett område med välstånd och god grannsämja som grundar sig på unionens värderingar (min kursivering) och utmärks av nära och fredliga förbindelser som bygger på samarbetet” (artikel 8 Lissabonfördraget). Denna imperialism förs sedan 2009 vidare i förhandlingar i ”det östra partnerskapet”, där Sverige och Carl Bildt är särskilt aktiv och i t.ex. EUs aktionsplan för Ukraina 2006. EUs grannskapspolicy omfattar inte bara Ukraina, utan även Armenien, Azerbajan, Vitryssland, Georgien och Moldavien,  vilka EU försöker knyta till sin intressesfär med s.k. associationsavtal, vilka i praktiken är avtal för att tillskansa sig  finansiell och ekonomisk hegemoni över dessa länder.

Då EU:s grannskapspolicy’s verkliga innebörd inte diskuteras finns det många illusioner om EU som fredsmäklare. I Tvärdrag 1-2004 skriver  SSUs ordförande Gabriel Wikström om fyra utmaningar för EU: ”Den fjärde utmaningen handlar om EU:s roll i världen. EU grundades för att verka för fred och utveckling genom samarbete. Mellan de länder som är medlemmar idag är krig otänkbart. På samma sätt har EU lyckats sätta ny normer kring tillämpningen och försvaret av mänskliga rättigheter.  Med stöd i detta arbeta måste EU nu i större utsträckning vända sig utåt. Till skillnad från USA, Kina och Ryssland, som alla låter sin utrikespolitik styras av realpolitik och snäva egenintressen, borde EU kunna utgöra en kraft som förespråkar universella värden och utgöra en progressiv aktör i den globala världspolitiken. Indirekt handlar detta så klart om en mer samordnad utrikespolitik på vissa områden, tydlighet i försvaret av mänskliga rättigheter och ställningstagande som är grundande i folkrätten. Direkt kan EU spela en stor roll i unionens närområde genom att fortsätta utvidgningen och verka för dialog och avspänning gentemot sina grannar”.

Detta exempel på skönmålning av EU som ”en progressiv aktör” som enbart ”förespråkar universella värden” (som aldrig definieras i klartext) och som ”lyckats sätta nya normer kring tillämpningen av mänskliga rättigheter”( vilka normer avses?) och som inte styrs av ”realpolitik” torde i ljuset av Ukrainakrisen gå till historien som höjden av politisk naivitet. Ukraina är en del av stormaktsbygget EU och dess expansion, som den akademiske rådgivaren till Europeiska Rådet James Rogers beskriver som ”the Grand Area” (Egmont Paper 42, A New Geography of European Power?).

60 procent av befolkningen i Ukraina har ryska som första språk. Carl Bildt döljer sitt stöd till den illegala nazist- och facistinfluerade kuppregimen i Kiev, vars första förslag var att förbjuda ryska språket.  Bildt har ingen sympati till varför befolkningen i östra Ukraina, som av den EU-stödda kuppregimen i Kiev kallas för terrorister och svenska media genomgående för pro-ryska separatister, väljer Putins imperialism före EUs imperialism.  Kanske inte så konstigt för från 1 maj trädde Kievregimens anti-sociala åtgärder i kraft som hänför sig till avtalet med EU och IMF. Det innebär bl.a. sänkt minimilön och en 50-procentig höjning av elpriset för bl.a. uppvärmning, som alla i Ukraina kommer att drabbas av oavsett om de bor i Lvov i väst eller Donetsk i öst.

Imperialister respekterar inte mänskliga rättigheter. För Carl Bildt existerar i fallet Ukraina bara Putins och Rysslands imperialism. Sverige är medlem i EU. Med Carl Bildt som den ständigt tvittrande utrikesministern har Sverige raserat sin självständiga utrikes- och säkerhetspolitik för att inlemmas i EUs militarisering och stormaktsbygge.

Jan-Erik Gustafsson