2014-05-15

Den 7 maj debatterade riksdagen EU. Det sker mycket sällan trots att den av EU initierade eller påtvingade lagstiftning totalt dominerar riksdagens agenda i sådana ärenden. Nu var det förstås EU-parlamentsvalet 25 maj som satte dagordningen.

Alliansen är både enad och splittrad i EU-frågan. Det parti som sticker ut är (fp) med sin extrema EU-vurm, medan (m) och (kd) retoriskt driver tesen att EU skall vara smalare, men vassare. I praktiken godtar Alliansen det mesta från EU, även om (m) passade när det gällde bankunionen och den finansiella transaktionsskatten.

Socialdemokratin driver ett mer renodlat dubbelspel. I EU-parlamentet röstar man konsekvent för ökade utgifter. Mikael Damberg (s) försökte förklara det med att man ville omförhandla jordbruksstödet (40 % av EU:s utgifter) samt att deras representant talade för hela parlamentets (s)-grupp. I den faktiska politiken har (s) varit med och byggt ut EU:s centralisering steg för steg, senast beseglat genom Lissabonfördraget. Damberg angrep hycklande (m) för att
genomförandet av Lex Laval, som bakbinder svensk fackligt arbete vid konflikter. Nu är Lex Laval en följd av EU och EU-domstolens beslut i Lavalfallet, och inte primärt ett moderat påhitt.

Dambergs och (s) stora paradnummer är det sociala protokollet. Det skall fogas till gällande fördrag. Det kan Damberg vifta med, för det blir aldrig verklighet. Det krävs enighet vid fördragsändring och det är uteslutet att t ex England och konservativa, gamla öststater skulle biträda detta.

En slutsats är uppenbar när man lyssnar på debatten. EU är inte populärt. Alliansen och (s) tävlade i att försöka påvisa att den andra sidan är mer centralistiskt, dvs att EU skall besluta i flera frågor. Så flertalet partier talar om att göra EU mindre, men samtidigt biträder man alla nya frågor och kompetensområden som EU bör/skall ta upp, för att besluta om. Det går naturligtvis inte ihop. Flera företrädare för Alliansen och (s) buntade medvetet ihop EU-motstånd med rasism/främlingsfientlighet. Det är grovt, närmast oförskämd lögnaktighet. Det finns således fog för att tala om den
allvarliga diagnosen EU-bipolaritet, som flertalet partier tycks lida av.

Jonas Sjöstedt (v) framträdde som den klart mest EU-kritiske, ja, även som en EU-motståndare. På sitt sedvanliga, vänliga sätt försökte han få Romson (mp) att erkänna att EU-fördragen ställer företagens rätt framför folkliga krav på välfärd och omöjliggör en omställning mot mindre sårbara samhällen. Romson lät svadan dansa och förklarade att de var EU-kritiker, men inte EU-motståndare; de vill inte lämna EU. Man kunde ju påverka så mycket inne i EU, menade språkröret. Så patetisk får man alltså vara i ledningen för (mp). Undra om (mp):
s medelklassväljare känner till det?

För en EU-motståndare som undertecknad är det trist att konstatera att Jimmy Åkesson från (sd) var den mest verbale EU-motståndaren; det bör hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet, efter engelsk förebild, och Sverige bör lämna EU. Sverige ger ut 38 miljarder kr och får igen 11 (som går till stora rika godsägare/bolag; UK kommentar). Dessa 38 miljarder kan användas till skola, omsorg m m. Ja, hör man som fattig pensionär bara dessa ord, så är (sd) den givna rösten.

Damberg (s) försvarade det famösa utkastet till handelsavtal mellan USA och EU, där Jättebolagen ges rätt att stämma Stater för ”förlorad inkomst”, eller där immaterialrätt om GMO-patent är självklarheter. Han bagatelliserade utkastet och förklarade att det inte finns något förslag ännu. I stället för att kritisera utkastet valde han att lovprisa frihandel. Både Sjöstedt och Romson angrep förtjänstfullt utkastet till fördrag och avfärdade (s)´ strutsaktiga hållning.

Hur skall man då förklara att EU-motståndet är så svagt i riksdagen? Det finns flera förklaringar, men en kan vara att man låtit högerpopulister eller rena rasistpartier få monopol på frågan. SvD (7/5) buntar friskt ihop EU-motståndare, högerpopulister och rena rasistpartier. Med den matchningen stämplas 10 länder i EU ut, med England i spetsen; 9-29 % kommer att rösta emot EU-kramarna. I en annan grupp om 8 länder kommer 1.3-7.6 % av väljarna att rösta Nej till EU. En ytterligare förklaring är att vänstern, detta svåra och oklara ord, är extremt svag i Europa. Kanske får kapitalismens kriser 2008 och 2011 upp ögonen på många människor, men det tycks i så fall ta tid. Men har vi den tiden? Tills nästa storkrig, som USA/Nato verkar besatt av att driva fram?

Jag har under massor av år suttit i ledningen för Folkrörelsen Nej till EU. Den långa perioden gör att jag tycker att jag gjort mitt; därför är jag idag vanlig medlem i FNEU. Organisationen har klokt nog valt ? och det är ett mycket klokt val - att sitta på två stolar: Rösta på en EU-motståndare eller bojkotta valet. Nu, som icke-styrelsemedlem, föreslår jag Dig att bojkotta EU-valet.

Ulf Karlström