2014-08-06

”Europas södra gränser har under det senaste årtiondet, sedan gränsbyrån Frontex bildades 2004, utgjort ett experiment – och ett misslyckat sådant. Här har en gränsindustri växt fram runt ’kampen’ mot den irreguljära migrationen, och i den frodas nu ett stort antal sektorer: europeiska och afrikanska gränsstyrkor, försvarskoncerner och underrättelsetjänster, överstatliga och humanitära organisationer, forskningsinstitut och medier. När ytterligare en tragedi inträffar växer industrin återigen. Men gränsindustrin är inte ”lösningen” – den är en fundamental del av problemet.”

Det skriver Ruben Andersson, antropologiforskare vid Stockholms universitet och London School of Economics, i en debattartikel i Dagens Nyheter [5 augusti].

”Spanien har nya övervakningssystem och patruller under de senaste tio åren tvingat migranterna mot allt längre och farligare färdvägar – först via Kanarieöarna och sedan över Saharaöknen. I Medelhavet använder nu vissa migranter upplåsbara leksaksbåtar för att inte upptäckas på radar. Andra lämnas utan styrman ombord på grund av de skarpa straff som ”kaptener” möts av i Europa. Och i Marocko har intensivt polissamarbete inte bara gjort migrationen till ett utmärkt påtryckningsmedel gentemot EU – det har dessutom stärkt smugglarna eftersom det blir allt svårare att korsa utan professionell hjälp. Gränsindustrin har på så vis hjälpt till att skapa det problem den säger sig motarbeta.”

Trots detta fortgår business as usual, konstaterar Ruben Andersson och nämner några exempel: Drönare läggs till en allt digrare lista på ny gränsteknologi. Nya samarbetsavtal med afrikanska stater föreslås. Och storskaliga patrullinsatser förespråkas av EU-kommissionen enligt samma mall som de ”gemensamma operationer” som redan pågått under snart tio års tid. Ruben Andersson fortsätter:

”Hur kan industrin tillåtas fortsätta växa, trots dess ständiga misslyckanden? Delvis på grund av att den lämpar över ansvar från nordeuropeiska flyktingdestinationer som Sverige mot Sydeuropa, från Sydeuropa mot Nordafrika och från kustvakterna mot Frontex och tillbaks igen. Men förutom detta ’blame game’ står svaret på industrins förvillande framfart till stor del att finna inom dess egen dynamik – i incitamenten som skapats för de sektorer som lever av den irreguljära migrationen.

För många gränsstyrkor utgör nu migrationen en inkomstkälla och ett existensberättigande i en tid av annars ”öppna” gränser och bristande militära hotbilder. För försvarsindustrin, understödd av europeiska forskningspengar, är migrationen likaså en potentiell guldgruva. Och när migranter i allt större utsträckning förvaras och spärras in står multinationella koncerner att tjäna stora pengar, liksom de välgörenhetsorganisationer som dragits in i gränsindustrins ekonomi.”

GÖSTA TORSTENSSON