2017-09-04
Vi närmar oss nu tiden på året då flyktingsmugglarna i Libyen och längs nordafrikanska kusten är som mest aktiva. Under juli- oktober 2016 trängdes 103 000 flyktingar i osäkra båtar för att oftast nattetid ta sig över Medelhavet. Många överlevde inte överfarten. Medan antalet flyktingar som kommer till Europa har minskat från 205 858 under de första fem månaderna 2016 till 71 029 under samma tid 2017 har antalet döda ökat kraftigt och nått 1 650.

Dödsandelen ökade under 2016 från 1,2 procent till 2,3 procent. När Tyskland under 2015 öppnade dörren för mer än en miljon flyktingar var dödsandelen 0, 37 procent.  Det tycks som att europeiska politiker är likgiltiga till det växande antalet döda, och med 2,5 miljoner flyktingar väntande längs Medelhavet enligt tyska uppgifter lär dödstalet stiga dramatiskt.

Den tyska rapporten uppger att 1 miljon har samlats i Libyen, som tack vare den västliga interventionen med svenskt militärt understöd nu är ett laglöst land utan en trovärdig regering, flyktingar sätts i fängelse, säljs som slavar eller utnyttjas för prostitution. EU stöder en av tre fraktioner som den lagliga regeringen, och sponsrar den till och med via FN.

Ytterligare en miljon väntar i Egypten, nästan en halv miljon i Algeriet, ca 160 000 i Tunisien och flera hundra tusentals sitter i genomgångsländer som Jordanien, som uppskattas ha 720 000 flyktingar.

Detta är utöver de 3,3 miljoner flyktingar i Turkiet, som förnekas komma in i Europa av EU i det ”en in, en ut” avtal som slöts om syriska flyktingar 2016 med Turkiets mer eller mindre diktator Erdogan. Turkiet accepterade att i EU icke önskvärda migranter som tagit sig till Grekland kunde sändas tillbaka till Turkiet i utbyte mot 6 miljarder euro i finansiellt bistånd och lättnader i visa restriktioner för turkar. Resultatet har blivit att tiotusentals flyktingar är strandsatta i Grekland och lever under undermåliga och osäkra villkor. Och nu är EUs hjälp dras tillbaka får Grekland ensamt ta på sig hela bördan.

Detta kan inte beskrivas som något annat än en muta men under ett annat namn. Syftet var att få flyktingfrågan utom synhåll och göra den till någon annans problem.  Detta är EUs otillräckliga och ansvarslösa politik. EU har strävat till minska antalet ankommande genom olika kortsiktiga åtgärder, som inte angriper roten till problemen. Visst, antalet har minskat, men inte för att färre människor lämnar sina problemtyngda hemländer utan för att de ger sig iväg någon annanstans, eller hålls fångna eller i transit.

Problem har inte lösts, därför att de underliggande orsakerna har inte tacklats. De som behöver hjälp har helt enkelt fösts iväg någon annanstans. Detta är en moralisk kollaps.

Till EUs yttersta skam har det inte lagts fram något konstruktivt svar på vad som förmildrande kallas för ”flyktingkrisen”, men som nu har blivit en global humanitär fråga, som delvis har orsakats av en aggressiv utrikespolitik med ”regimförändringar” och krig av USA och dess EU-allierade. Det är inte bara krig som folk flyr ifrån. Det finns även andra orsaker som kränkning av mänskliga rättigheter, fängslanden och åtal från brutala regimer, till exempel från Etiopien som är en viktig allierad till Väst och Eritrea varifrån folk flyr från militärtjänst och fattigdom.

Flyktingar i EU utgör knappt 0.4 procent av befolkningen (510 miljoner) och på global nivå ca 8 procent av alla flyktingar. Grovt talat lever 85 procent av alla flyktingar i utvecklingsländer. Så det kan inte ifrågasättas att EU kan och måste göra mycket mer samt erbjuda långsiktigt stöd till människor i nöd.

Det sunda förslaget att upprätta jämlika mottagningskvoter för alla EU-länder sköts fullständigt i sank av själviska, oansvariga nationella regeringar, som inte bryddes sig om ens att möta flyktingars grundläggande behov trots sympati från stora delar av allmänheten. EU gömmer sig bakom det inte längre fungerande Dublinavtalet, som säger att flyktingar måste tas om hand i det första land som de kommer till, och kan sändas tillbaka dit om de vågar korsa det landets gränser. Detta fullständigt ojämlika schema har lagt ett kolossalt tryck på Grekland och Italien, som är de länder som de flesta flyktingar vill passera igenom för att nå andra EU-länder.

Det är också ett faktum att många flyktingar enligt en studie från Warwick University i Storbritannien inte vill komma till Europa. Rapporten motsäger idén att ”destination Europa” skulle vara en dröm för miljoner.  Rapporten hävdar till och med att det är flyktingsmugglare som i hög grad bestämmer vilka som flyr. Europa är det dyraste valet och därför det mest vinstgivande för smugglarna.

Avskräckning fungerar inte, huvudsakligen för att situationen där flyktingarna kommer ifrån är så usel att allt måste vara bättre dit de kommer. Rapporten understryker att långsiktiga nationella och regionala bosättningsscheman behövs, och att mer humanitär hjälp måste ges till fattiga länder i konfliktzoner som hyser merparten av världens flyktingar som Libanon, Jordanien, Etiopien och Kenya.

Liksom andra stora problem som mänskligheten står inför – klimat- och miljökatastrofen, kärnvapennedrustning och ett slut på väpnade konflikter, ekonomiska orättvisor, och terrorism – så är förflyttning av människor som nu uppgår till 65 miljoner, varav flyktingar är en mindre andel, ett globalt problem som kräver ett internationellt humant och koordinerat svar.

Det framstår som något besvärande för EU-eliten när en underkommitté till utrikesförvaltningen i det brittiska underhuset drar slutsatsen EUs militära fartyg har misslyckats med att förhindra smugglingen. Kommitténs ordförande uttalade: ”Framtida aktioner från Storbritannien och EU borde fokusera på att bekämpa smugglingen vid källan och i transitländer och samtidigt stödja en ekonomisk uthållig utveckling och god förvaltning i dessa länder”.

Kommittén borde ha också ha tillagt att Väst måste upphöra med och ”stoppa invasioner och interventioner i andra länder, skapandet av instabilitet och tvinga folk att flytta”.  Men så långt har den officiella kritiken av flyktingkrisen ännu inte nått.

Jan-Erik Gustafsson