Konstitutionen medför att mer makt flyttas från medlemsländerna till EU. Dels handlar det om att EU får flera nya befogenhetsområden, dels handlar det om att man i många fall övergår från enhälligt beslutsfattande i rådet till beslutsfattande genom kvalificerad majoritet, vilket innebär att enskilda medlemsländer kan komma att köras över.

Alla frågor utom några uttalat få (skatt, försvar och viss sociallagstiftning) ska beslutas med kvalificerad majoritet. EU ges dessutom makten att under vissa förhållanden själv utöka sin kompetens, det vill säga utöka antalet områden inom vilka de kan fatta beslut, och att själva besluta om att övergå från enhällighet till beslut genom kvalificerat majoritet.

EU får med konstitutionen en president, en utrikesminister och en finansminister för euroländerna. Det roterande ordförandeskapet ska avskaffas. EU får en egen stadga om grundläggande rättigheter, där EU-domstolen avgör tvister. EU får mer av överstatlig lagstiftning inom straffrätt och civilrätt, visum och asylfrågor.

EU ska bli en försvarsunion, inte bara som idag kunna utvecklas till en. Medlemsstaterna förpliktigar sig att "gradvis förbättra sina militära resurser". De ska också bistå varandra militärt för att "förhindra terroristhot".

EU-lagar blir överordnade nationella lagar. En centralt placerad artikel, kanske den viktigaste i hela konstitutionsförslaget, lyder: "Konstitutionen och den rätt som antagits av unionens institutioner när de utövar de befogenheter som den har tilldelats skall ha företräde framför medlemsstaternas rätt."

EU får sina statssymboler grundlagsfästa. I en artikel föreslås att EU ska få lagfäst hymn (nationalsång), valuta, valspråk och nationaldag. Artikeln innehåller all den rekvisita som en statsbildning kräver.

Med konstitutionen tar EU ett stort steg på vägen mot ett federativt system, som gör självständiga medlemsstater till underlydande delstater i ett Europas Förenta Stater.

Riksdagens egen tidning "Riksdag och Departement" sammanfattar konstitutionsförslaget med följande ord: "Bara att man använder ordet konstitution signalerar att det är frågan om ett slags statsbygge".

Under EU-toppmötet i december 2006 lämnade Finlands statsminister Matti Vanhanen en redogörelse för hur de olika medlemsländerna ser på EU-konstitutionen och sade efteråt att länderna är överens om "behovet av en fördragsreform". Han sade också att de flesta länder är överens om att behålla så mycket som möjligt av innehållet i konstitutionen och att "det inte går att börja om från början".

Av Berlindeklarationen framgår att EU:s regeringschefer ska göra ett försök att utarbeta ett nytt grundfördrag för unionen. Tysklands förbundskansler Angela Merkel ville egentligen ha tydligare skrivningar, men orden "konstitution" eller "fördrag" finns inte med i texten. Däremot formuleringen att EU ska ha som mål att före valen till EU-parlamentet i juni 2009 ha skapat "en förnyad gemensam grund" för unionen.

Ett förslag är att ersätta den omstridda EU-konstitutionen med ett hårdbantat "minifördrag". Ett sådant dokument skulle samla viktiga punkter ur det liggande konstitutionsförslagets första del till ett kort, kärnfullt dokument som snabbt skulle lotsas genom medlemsländernas parlament. Detta trots att ett minifördrag enligt de förslag som lagts fram alls inte skulle vara något harmlöst light-dokument utan innehålla den hårda kärnan av ny maktbalans och nya beslutsformer från EU-konstitutionen.

Idén om ett minifördrag har lanserats av den franske presidentkandidaten Nicolas Sarkozy. Han vill inte ha en ny fransk folkomröstning och anser att man kan slippa det med ett minifördrag.

Även den brittiska regeringen vill ha ett minifördrag, ett "enkelt" dokument med "fokus på effektivitet".

– Resultatet av en enkel konstitution skulle vara att vi inte behövde hålla folkomröstning, sade en talesman för Tony Blair för en tid sedan.

I några länder lanseras en betydligt mer radikal omskrivning av EU-konstitutionen. Polens och Tjeckiens EU-skeptiska regeringar tycks vilja se en mer förutsättningslös nystart i förhandlingarna med utgångspunkt i det nu gällande Nicefördraget snarare än i den ratade konstitutionen.

Den polska regeringens förhandlare Marek Cichocki skrev i en artikel nyligen att flera inslag i det liggande konstitutionsförslaget "inte går hand i hand med Polens nationella intressen". Exempelvis ger de nya röstreglerna "överdriven vikt åt stormakterna" och gör det svårare för Polen att bilda koalitioner kring viktiga frågor.

Konstitutionskramarna vill rädda så mycket som möjligt av innehållet inklusive stadgan om grundläggande rättigheter. Några kan tänka sig att slopa mer symboliska inslag som flagga, hymn, och beteckningen konstitution. Några tror att den skulle bli mer populär om man tillför något om ämnen som miljö, klimat eller kanske en "social deklaration" – en idé som det franska socialistpartiets presidentkandidat Ségolène Royal uttryckt sympati för.

Genom EU:s hela historia har konflikten mellan federalister och konfederalister funnits. Ska den grundläggande makten och det grundläggande ansvaret finnas hos de centrala unionsorganen eller hos den enskilda nationalstaten?

Osäkerheten har varit inbyggd i EU-projektet från början. Dess natur har varit medvetet oklar, "en dynamisk process", dvs. ett svårdefinierat rörligt mål. Likaså har projektets avgränsningar förblivit medvetet oklara. Det gäller den rent geografiska utbredningen, de politiska samarbetsområdena liksom kompetensfördelningen mellan EU-institutionerna och medlemsländerna.

Efter 50-årsfesten i Berlin och den kortfattade och intetsägande deklarationen om unionens historia och framtid återstår nu det svåra för Tyskland som EU-ordförande att hitta en kompromiss som är mer eller mindre godtagbar för alla de 27 medlemsländerna.