Dagen innan EU:s födelsedag publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel av EU-kommissionären Margot Wallström där hon bland annat påstår följande: "För Jean Monnet och Robert Schuman som hade upplevt världskrigets fasor var den europeiska integrationen ett sätt att förhindra ett nytt krig."

EU startade alltså som ett fredsprojekt, enligt Margot Wallström. Det är också den allmänt vedertagna historieskrivningen. Syftet var att försona de gamla ärkefienderna Tyskland och Frankrike. Andra historieskrivare menar att det som idag är EU drevs fram mindre av en tanke om att förena arvfienderna Tyskland och Frankrike, och mer av hänsyn till amerikanska intressen om en öppen exportmarknad i Europa.

Som ett resultat av andra världskriget framträdde USA som den dominerande stormakten. Europa låg i grus och aska. Tyskland var militärt tillintetgjort och satt under förmyndare. Storbritannien och Frankrike fortfor att göra anspråk på stormaktsställning, men i verkligheten kunde dessa stater med hänsyn till resurser och politisk makt i det följande inte jämföras med USA. Samtidigt började Europas kolonialvälde falla sönder.

Till skillnad från det sargade Europa hade USA undgått krigshärjningarna, produktionsapparaten var intakt och man satt inne med ett jättelikt överskott av både varor och kapital. USA var världens största ekonomi med total dominans över världshandeln.

USA:s makthavare var inte sena att utnyttja sin maktställning. En rad åtgärder vidtogs för att säkra hegemoni (herravälde) i västra Europa. Utrikesminister George Marshall förklarade: "Det är fåfängt att tro att ett Europa lämnat åt sina egna ansträngningar i dessa svåra återuppbyggnadsproblem skulle fortfara att vara öppet för amerikansk affärsverksamhet på samma sätt som vi vant oss vid sedan gammalt."

Det fanns även politiska orsaker bakom USA:s intresse av ett återuppbygge och förenande av västra Europa; att skapa en buffert mot östra Europa och Sovjetunionen. "Ingenting annat än fruktan för Stalin kunde ha fört idén om ett förenat Europa från fantasiernas värld till spjutspetsen av det moderna politiska tänkandet", konstaterade Winston Churchill.

I villkoren för Marshallhjälpen ingick en förbindelse att vederbörande land skulle iaktta den ekonomiska blockad som USA samtidigt inledde mot Sovjetunionen.

"För att kunna bli en fördämning mot den röda flodvågen", skrev Konrad Adenauer, som från 1949 till 1963 styrde Västtyskland som förbundskansler, i sina memoarer, "måste Europa enas – Europa inklusive ett fritt Tyskland." Adenauer framhöll i samtal med västmakternas överkommissarier att de tyska generalerna till skillnad från sina amerikanska, franska och engelska kollegor hade verklig erfarenhet av att kämpa mot ryssarna: "Jag bad dem därför överväga om det inte skulle vara klokt att dessa experter [...] togs i anspråk av de auktoritativa västallierade militära myndigheterna."

Den gången, sommaren 1948, gick Churchill, som då var oppositionsledare i det brittiska underhuset, till amerikanerna för att få pengar till Europarörelsen. Europarörelsen hade just startats som en internationell partipolitiskt obunden rörelse för samtliga Europaorganisationer för att agitera för Europas Förenta Stater.

Vid femtiotalets början var Storbritannien, enligt egen uppfattning, världens tredje stormakt efter USA och Sovjetunionen. Brittisk ekonomi, industri och levnadsstandard låg före Västeuropas, och Storbritannien ansåg sig ha föga att vinna på samgående med länder som hade svag ekonomi och befarades lida av politisk instabilitet. Den naturliga slutsatsen var att det brittiska samväldet och samspelet med USA var de stora uppgifterna. Någon kontinental inblandning i Storbritanniens affärer var otänkbar.

På Hotel de Bilderberg i Oosterbeek i Holland hade i maj 1954 den så kallade Bilderberggruppen bildats, en hemlig sammanslutning för överläggningar mellan ett 70-tal ledande europeiska och amerikanska politiker, industriledare, bankchefer, högre statstjänstemän, fackföreningsledare och vetenskapsmän. Prins Bernhard var värd för mötet. Pengar kom från Unilever och CIA. Hemlighetsmakeriet var rigoröst. Skapandet av EEG stod högst på dagordningen.

I april 1956 överlämnade Spaakkommittén (Paul-Henri Spaak var en av drivkrafterna bakom Bilderberggruppen) sin rapport, varpå de sex regeringarna vid en konferens i Venedig i maj antog innehållet som utgångspunkt för förhandlingar om utarbetande av fördrag om europeiska gemenskaper för ekonomi och atomenergi; på inte så få håll ansågs det senare fördraget på grund av kärnkraftens potentiella betydelse vara av lika stor, kanske större, vikt än det förra.

USA ville ha fri tillgång för sina varor och sitt kapital till marknaderna och permanenta Tysklands och Europas delning. Det var uträkningen bakom Marshallplanen och USA:s understöd till de västeuropeiska enhetssträvandena.

USA:s investeringar i Västeuropa ökade också mycket kraftigt. Vid mitten av sextiotalet kontrollerade amerikanska multinationella bolag till exempel 50 procent av Västtysklands oljeindustri, 90 procent av Frankrikes dataindustri och 30 procent av bilindustrin i hela Västeuropa.

Även militärt var USA starkare än något annat land. 1949 bildades Atlantpakten, som ledde fram till skapandet av Nato (North Atlantic Treaty Organization), Atlantpaktens militära organisation. Antalet medlemsländer var tolv, däribland USA och Kanada. Genom bildandet av Nato inordnades de västeuropeiska staternas försvarspolitik med USA:s. Hundratusentals soldater och otaliga militärbaser skulle skydda USA:s intressen.

Den politiska idén om europeisk integration som fredsgaranti är sakligt sett tvivelaktig.

När Frankrike och Storbritannien 1957 efter hårda amerikanska påtryckningar tvingades retirera från Suez sade Konrad Adenauer till den franske utrikesministern Christian Pineau att den enda möjligheten för Europa att kunna stå emot USA är att enas: "Europa kan bli er hämnd".

Förutsättningarna för europeisk integration var resultatet av andra världskriget och de gemensamma utmaningar som uppstod i skuggan av kalla kriget. Europeiska länder var inte längre första rangens stormakter. I denna nya situation blev gammal rivalitet överskuggad av ett gemensamt öde. Länder som Frankrike, Västtyskland och Italien hade tvärtom mer att hämta i samarbete under en gemensam beskyddare – USA – och gentemot en gemensam fiende – Sovjetunionen.

Därför är det rimligt att hävda att det är freden som kan förklara integrationen i Europa, och inte tvärtom.