Inga fler rättigheter för löntagare med nya fördraget

Socialdemokratiska EU-anhängare (typ Jan Andersson, EU-parlamentariker) påstår att det nya fördraget med den bifogade rättighetsstadgan är ett framsteg för arbetstagarnas rättigheter.

Men ett skriftligt svar på en fråga som Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker för vänsterpartiet, ställt till EU-kommissionen visar att stadgan inte ändrar någonting i sak.

Det står i svaret att förhållandet mellan grundläggande rättigheter och den inre rörligheten på den inre marknaden inte på något sätt kommer att påverkas av att stadgan görs juridiskt bindande. Än mer klargörande är att svaret var skrivet av den svenska EU-kommissionären Margot Wallström.

Lissabonfördraget innebär alltså status quo; marknadens fria rörlighet förblir grunden för unionen, löntagare får inga nya rättigheter till följd av EU:s nya grundlag.

Men i och med att stadgan blir juridiskt bindande ökar dock dess betydelse för rättstillämpningen av EU-rätten i medlemsländerna. Länderna kan begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska tolka innebörden i stadgan. Det öppnar för att domstolen på det sättet bakvägen kan pröva frågor på områden där EU:s kompetens är begränsad och till och med utesluten.

EU-domstolen är känd för att utöka EU:s makt genom så kallad juridisk aktivism. Det innebär att domstolen tolkar EU-rätten så att EU utökar sin makt att besluta i fler frågor.

Med Lissabonfördraget får EU-domstolen möjlighet att utöka EU:s makt genom att hänvisa till rättighetsstadgan. Detta har redan skett vid flera tillfällen, trots att stadgan ännu inte har trätt i kraft.

Dessutom är stadgan ganska luddig. Till exempel hänvisas i olika artiklar både till unionsrätten och nationella lagar och praxis. Det blir upp till EU-domstolen att utveckla och konkretisera den.

Och här rör vi oss vid kärn-frågan. Är det bra eller dåligt att jurister bestämmer politikens innehåll? Eller ska våra lagar och regler på arbetsmarknaden bestämmas av våra folkvalda?

Tillbaka eller Startsidan