EU hotar den svenska samhällsmodellen

Den 7 juni är det EU-parlamentsval. Valet sker i en tid då den finansiella och ekonomiska krisen alltmer övergått till en politisk kris i EU-området, som inte upplevts sedan 1930-talets depression. Alltfler medborgare i medlemsstaterna inser att EU:s och dess institutioner inte är en lösning på krisen utan tvärtom en del av problemet. I EU:s alla fördrag inklusive Lissabonfördraget är EU-projektets viktigaste syfte ”att bygga en gemensam marknad som är helt öppen för en fri och icke snedvriden konkurrens”. Detta syfte kompletteras i fördragen med ett konstitutionaliserat regelverk, som endast tillåter en fundamentalistiskt ekonomisk politik baserad på rigid inflationsbekämpning. Detta är den ekonomiska politik som vi nu ser vittrar sönder framför våra ögon, och som får högt uppsatta EU-ledare att oroas över om EU-projektet håller på att falla samman.

Inför EU-parlamentsvalet har redan bristen på alternativ till den marknadsfundamentalistiska politiken fällt den så kallade socialistiska regeringen i Ungern, den borgerliga regeringen i Lettland och till och med den borgerliga tjeckiska regeringen, när landet befann sig halvvägs under det europeiska ordförandeskapet. Den tidigare tigerekonomin och eurolandet Irland har snabbt förvandlats till en katastrofekonomi, och med penningpolitiken förbrukad återstår inget annat för den irländska regeringen än att låta folk betala för krisen genom lönesänkningar, ”pensionsskatter” och nedskärningar i offentlig sektor. På samma sätt ökar budgetunderskotten snabbt i strid mot EU-fördragen i euroländer som Spanien, Grekland, Italien etc.

Det är en illusion att tro att representation i EU-parlamentet skulle kunna göra något för att ändra den fundamentalistiska politiken. EU-anhängare av vilken som helst nyans framhäver ivrigt att inflytande för EU-parlamentet har utök-ats till exempel genom det så kallade medbeslutandeförfarandet. Men sedan Maastrichtfördraget 1992 har EU-direktiv utarbetade av EU-kommissionen varit verktyget för att ifrågasätta demokratiska rättigheter och arbetsrätt i alla dess former. Bakom varje tillbakagång kan spåras ett EU-direktiv, som har införlivats med nationell rätt. Oavsett vad man kan tycka om ett enskilt direktiv, så måste man som medborgare fråga sig om en enskild ledamot i EU-parlamentet har rätt att lägga fram ett utkast till direktiv för behandling om omröstning på eget initiativ? Svaret är absolut nej! Endast EU-kommissionen som ”övervakare av fördragen” har monopol på att föreslå och initiera lagstiftning, och inte heller Lissabonfördraget ändrar på detta faktum.

Det är också en illusion tro, som till exempel ett löntagarbaserat parti som socialdemokraterna hävdar, att det går att förvandla det fundamentalistiska EU-projektet till ”ett socialt Europa”. Det är ju EU som avreglerar, privatiserar offentliga tjänster, utraderar den sociala tryggheten, offentlig utbildning och organiserar en vild konkurrens mellan löntagare för att minska kostnaden för arbetskraften. EU:s domstols utslag i Lavalmålet, som slår sönder den svenska arbetsmarknadsmodellen, borde fått ledarna inom löntagarrörelsen att vakna, men genom olika avledningsmanövrer anpassar de sig snällt utan motstånd till överstaten. Av vilka skäl skall de organisationer som löntagarna har byggt upp för att tillvarata sina intressen; fackföreningarna, partierna, löntagarrörelsen i sin helhet acceptera att tvingas ställa upp på dessa diktat? Denna anpassliga och passiva politik från ledare inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen bereder vägen för missnöjda väljare att rösta på ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna, som numera säger sig vilja försvara svenska kollektivavtal.

Vi i Folkrörelsen Nej till EU kommer i kampanjen inför valet till EU-parlamentet ut nyttja det ökade politiska intresset till att förklara att tillit till EU-projektet inte är en lösning på krisen. Istället är det EU som organiserar försämringarna i den svenska samhällsmodellen och med hjälp av anpassliga politiker förminskar den nationella demokratin.

Jan-Erik Gustafsson
Ordförande Folkrörelsen Nej till EU

Kritiska EU-fakta nr 113 Maj 2009