EU kommer aldrig att bli rött

Det verkar som det aldrig någonsin har varit så viktigt att rösta som i EU-parlamentsvalet 2009. Trots det så underkände 55 procent av väljarna EU-projektet.
Med tanke på den enorma valpropagandan kan det inte beskrivas med andra ord än fiasko och legitimitetskris. Men med tanke på eftervalsanalyserna verkar det politiskt omöjligt att våga tolka valresultatet som något annat än en EU-succé om du inte vill bli betraktad som helt hopplös.

Men innan diskussionerna om varför vänsterpartiet halverades och socialdemokraterna stagnerade så vill jag veta något mer grundläggande. Vad ska vänstern egentligen göra med EU? Har det tagits ett enda politiskt beslut i Sverige, de senaste decennierna, som inte har lett till att ojämlikheten ökar?

Alltsedan 80-talet så används politik som ett verktyg för att öppna och vidga klassklyftorna. Det kallas förnyelse och modernisering av både borgerlig och socialdemokratisk höger och det sker utan att vi egentligen har fört en diskussion om varför.

Men socialdemokraternas högervridning är i själva verket partiets EU-anpassning, för unionens övergripande mål handlar om att underlätta för kapitalet att göra vinst på så många marknader som möjligt via avregleringar.

EU kommer aldrig att bli rött helt enkelt därför att välfärdsstaten av klassiskt snitt och vår starka fackföreningsrörelse betraktas som konkurrenshinder.

När EU-valet ska analyseras kommer det att framstå som mystiskt att vänstern förlorat i nästan hela Europa trots drömläget med kapitalismens kris.

För ja-sägarna måste låtsas som att de inte vet att socialdemokratin inte kan formulera kritik mot eller alternativ till den kapitalism som havererat. En socialdemokratisk eftervalsanalys borde gå till botten med problemet att det är omöjligt att föra vänsterpolitik inom ramen för EU eftersom det strider mot hela dess idé, men utan en sådan politik förblir vänstervågen, som Mona Sahlin obegripligt nog tycker sig ha sett i valresultatet, bara skvalp.

I Stockholms stad kom sossarna bara på fjärde plats i EU-valet och en känd socialdemokrat yttrade bestört och inofficiellt att partier borde förbjudas att försöka värva medelklassväljare: ”För varje sådan person vi vinner förlorar vi hundratusen andra.”

Men vi måste våga fejsa att något radikalare och progressivare än mittenpolitik inte är möjligt så länge vi böjer oss för EU:s spelregler.

Att Gunnar Hökmark med flera är helnöjda med arrangemanget är förståeligt, men varför inte vänstern i enlighet med sina värderingar försöker vinna de 55 procenten som sade nej till EU med högljutt massivt obstruerande EU-kritik är för mig en gåta.

ANN CHARLOTT ALTSTADT
journalist och författare

Kritiska EU-fakta nr 114 September 2009