”The neverendum” – en del av EU:s demokratiska underskott

Det talas ofta om ett demokratiskt underskott i EU. Då brukar man avse att det inte går att utkräva ett politiskt ansvar från beslutsfattarna, eftersom allt fler beslut i ministerrådet tas med kvalificerad majoritet och att ett litet land som Sverige kan bli nedröstat men likafullt bundet av beslutet.

Men frågan är om det inte finns ett ännu större demokratiskt underskott inom EU.

Den 2 oktober röstade irländarna om Lissabonfördraget. För andra gången på 15 månader. Förra gången de röstade om Lissabonfördraget – den 12 juni 2008 – blev det ett tydligt nej. Då med procentsiffrorna 53 mot 47.

Sedan dess har EU:s stats- och regeringschefer utskrivit oförpliktande löften till irländarna att de får behålla sin kommissionär och att landets familjepolitik, skattepolitik och försvarspolitik inte påverkas av Lissabonfördraget. I gengäld lovade den irländska regeringen att köra över det egna folket och ordna en andra folkomröstning.

Regeringen, en koalition mellan borgerliga Fianna Fail och det irländska miljöpartiet Green Party, alla oppositionspartierna (förutom vänsterpartiet Sinn Fein), arbetsgivarorganisation-erna, storföretagen och ledande näringslivsföreträdare som Ryanairs vd Michael O´Leary, merparten av ledningen för fackföreningsrörelsen och den katolska kyrkan ställde sig mangrant bakom ett ja. Dessutom fick de hjälp från Bryssel. Bland annat skickade EU-kommissionen ut en propagandabroschyr till samtliga irländska hushåll (sic!).

Ja-sidans huvudsakliga taktik var att försöka skrämma irländarna till att rösta som etablissemanget ville. Om folket än en gång röstade nej då skulle den ekonomiska krisen och arbetslösheten förvärras ytterligare.

Ja-sidans överlägsna ekonomiska resurser och skrämselpropaganda avgjorde folkomröstningen. De vann med procentsiffrorna 67 mot 33.

– En utan motstycke välfinansierad storkoalition av politiskt etablissemang, storföretag, nästan all massmedia och EU-myndigheterna vann den här folkomröstningen, säger Joe Higgins, EU-parlamentariker för Socialist Party, och jämte Peoples Movements ordförande Patricia McKenna och Sinn Feins vice ordförande Mary Lou McDonald, den mest framträdande på nej-sidan.

Nej-sidan tappade 267.809 röster. Det är svårt att avgöra hur många av dem som i stället (och kanske mot sin uppfattning) röstade ja och hur många som helt enkelt struntade i att gå rösta den andra gången.

Sinn Feins kampanjledare Eoin Ó Broin menar att hotbilden att ett andra nej skulle isolera Irland och fördjupa den ekonomiska krisen, fick många som röstade nej förra gången att ändra sig. Framför allt i valkretsar som domineras av medelklassväljare. Dessutom lyckades ja-sidan mobilisera flera hundratusen nya medelsklassväljare från ”sofflocket”.

– Men i majoriteten av storstädernas fattiga stadsdelar som domineras av lågutbildad arbetarklass är det fortfarande nej-majoritet, men tyvärr också ett lågt valdeltagande, säger Eoin Ó Broin som självkritiskt konstaterar att nej-sidan inte förmådde övertyga många möjliga nej-röstare att gå till vallokalerna.

Uppgivenheten hos Lissabonfördragets kritiker var stor, kunde jag själv konstatera då jag besökte Dublin en månad innan folkomröstningen. Det spelar ingen roll om man röstar nej, resonerade många, då tvingar de bara oss att rösta igen tills vi röstar rätt.

”The neverendum” kallas det på Irland. Folkomröstningen utan slut.

Irländarna om några vet. 2001 höll de folkomröstning om Nicefördraget. Då liksom nu som enda land i EU. Majoriteten röstade emot. Ett år och en betydelselös försäkring om att Nicefördraget inte påverkade den irländska neutralitetspolitiken fick de rösta igen. Resultatet blev då ja och EU-ledningen kunde obehindrat marschera vidare med sitt supermaktsprojekt.

Är det ett demokratiskt problem att irländarna varje gång de röstar nej får rösta om?

Det tycker inte Erik Amnå, professor i statskunskap vid Örebro universitet. Han tycker det var självklart att hålla en ny folkomröstning på Irland eftersom förutsättningarna hade förändrats.

– I den förra irländska folkomröstningen om Lissabonfördraget var det väldigt mycket information som fattades. Det var väldigt grumliga föreställningar hos det irländska folket om vad folkomröstningen gällde, säger Erik Amnå till nyhetsmagasinet Fokus (nr 40/09).

Så antidemokratiskt resonerar en professor i statskunskap och därtill den som ledde den svenska statliga demokratiutredningen härom året. Suck. Underförstått var irländarna mer informerade och hade mindre grumliga föreställningar vid den andra folkomröstningen.

Jag tror att det snarare var tvärtom.

För det första; Ja-sidan försökte och lyckades lura väljarna att de så kallade rättsliga garantier som Brian Cowen lyckades utverka från hans kollegor i de andra 26 EU-länderna hade betydelse. Men så var inte fallet.

Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt klargjorde vid sin avslutande presskonferens i Bryssel efter EU-toppmötet att ”De rättsliga garantierna gäller bara Irland och ändrar ingenting i själva fördraget”.

Svenska Dagbladets Brysselreporter Rolf Gustavsson var än mer rättfram och beskrev de så kallade rättsliga garantierna för ”juridiskt hokus-pokus”. Han menar att ”de irländska garantierna egentligen bara är förtydligande av självklarheter som indirekt följer av de gällande fördragen”.

För det andra; Ja-sidans kampanj handlade ytterst lite om innehållet i Lissabonfördraget. Inget av de mängder av plakat som ja-sidans politiska partier och olika täckorganisationer, såsom ”Ireland for Europe” och ”Europe for Ireland”, hade hängt upp på lyktstolparna i centrala Dublin handlade om själva Lissabonfördraget.

Budskapen var istället ”Ireland needs Europe”, ”Vote for Recovery”, ”Yes for the Economy”, "Vote for jobs” för att nämna några typiska exempel.

Och i The Irish Times och andra massmedior försökte rader av företrädare för det irländska maktetablissemanget att skrämma folket att rösta ja genom att måla upp de gräsligheter som skulle drabba den gröna ön om de inte böjde sig för övermakten i Bryssel: Arbetslösheten skulle stiga. Utländska investerare skulle lägga benen på ryggen. Regeringens förhandlingsstyrka skulle förtvina. Irland skulle sättas i politisk karantän, ja till och med att tvingas lämna EU.

– Det här var en seger för skrämselpolitiken, konstaterar Sinn Feins Eoin Ó Broin.

”The neverendum” har till och med fått svenska ledarredaktioner att bli lätt generade.

”Att Irland röstat ja är väldigt välkommet”, skriver Expressens ledarredaktion (4/10) och fortsätter: ”Men samtidigt finns det något absurt i denna folkomröstning, drygt ett år efter den förra. Hade det inte varit för den globala finanskrisen och det allvarliga konjunkturläget hade irländarna i stället möjligen vidhållit sitt nej.”

Dagens Nyheters ledarredaktion (4/10) skriver ”Lissabonfördraget behövs, för EU:s och hela Europas skull. Men det är svårt att känna entusiasm över metoden att låta nejröstande folk gå till valurnorna om och om igen.

Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson skriver (5/10) under rubriken ”Jag varken gråter eller jublar över Lissabon” att han har ”förståelse för synpunkten att ett nej i den första folkomröstningen borde ha stått sig” och anser att ”Det blir onekligen krystat när Margot Wallström försöker värma upp folket med prat om en lyssnande attityd och eliten sedan kallt struntar i den åsikt om Lissabonfördraget som kom till uttryck i folkomröstningar i Frankrike, i Nederländerna och på Irland.”

Det är djupt odemokratiskt att resultaten i folkomröstningarna inte accepteras om de inte blir som makteliten vill. Inte underligt att misstroendet från unionens medborgare tilltar.

Ett mått på detta är att valdeltagandet i valen till EU-parlamentet stadigt har minskat för varje tillfälle allt sedan direktval infördes i slutet av 1970-talet, trots allt mer påkostade och massiva övertalningskampanjer från EU-kommissionens propagandacentral i Bryssel.

Vid det första valet 1979 deltog 62,5 procent av EU:s medborgare i genomsnitt i de då nio medlemsstaterna. Vid det senaste valet i somras var valdeltagandet bara 43,1 procent i genomsnitt i de 27 EU-länderna.

Risken är att detta folkliga misstroende surnar och ger näring till andra antidemokratiska krafter. Vid det senaste valet till EU-parlamentet skördade högerextrema partier med populistisk EU-kritik på sina agendor framgångar i en rad EU-länder.

Ett skrämmande exempel är British National Party som vann två mandat i EU-parlamentet, mycket tack vare Labours och Gordon Browns förräderi mot det brittiska folket. Det odemokratiska EU fungerar som drivhus för den europeiska extremhögern och nyfascismen.

GÖSTA TORSTENSSON

Kritiska EU-fakta nr 115 November 2009