Thatcher och Mitterrand hårda motståndare till tyskt enande

Den 9 november var det 20 år sedan Berlinmuren föll. Bilderna av östtyskar som slår sönder muren och som väller in i Västberlin efter att gränserna har öppnats, har kommit att symbolisera de dramatiska omvälvningarna 1989. När muren fallit fanns det ingen väg tillbaka. Knappt ett år senare, den 3 oktober 1990, återförenades Tyskland med stöd från framför allt USA och Sovjetunionen.

Tjugoårsdagen av murens fall har firats ordentligt i Berlin. Redan i slutet av oktober anordnade Konrad Adenauer-stiftelsen, som står Kristdemokraterna nära, ett högtidligt arrangemang med Helmut Kohl, Michail Gorbatjov och George Bush.

Helmut Kohl var för 20 år sedan var västtysk förbundskansler och kunde efter murens fall styra över ett enat Tyskland fram till 1998 och gå till historien som ”återföreningens kansler”.
Sovjetledaren Michail Gorbatjov hade skyndat på processen med sin perestrojka (ombyggnad) och ställde sig inte i vägen för den tyska återföreningen. 1953 hade sovjetiska soldater slagit ned ett uppror i Östtyskland (DDR), när landet 1989 på nytt skakades i sina grundvalar förbjöd Gorbatjov sina trupper att använda våld.

George Bush, då nyvald USA-president, gav Helmut Kohl sitt stöd samtidigt som Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher var emot en tysk återförening och Frankrikes president François Mitterrand var skeptisk.

Två av de mest centrala politiska ledarna i Europa för 20 år sedan saknades vid arrangemanget i Berlin - Frankrikes president Francois Mitterrand och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher. Det beror inte enbart på att Mitterrand är död och att Thatcher är svårt sjuk.

Dokument från brittiska UD, som offentliggjordes i september och som Financial Times tagit del av, visar att den brittiska premiärministern och den franske presidenten var motståndare till Tysklands enande.

I ett samtal med Thatcher i januari 1990 varnade Mitterrand för att ett enat Tyskland skulle kunna vinna mer mark än vad Hitler gjort. Han talar om att enandet skulle återskapa de ”dåliga” tyskarna från perioden före andra världskriget.

Thatcher beskrivs i handlingarna som upprörd över att ledamöterna i det västtyska parlamentet sjöng nationalsången ”Deutschland über alles” när muren föll.
Till Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov sade Thatcher: ”Storbritannien och Västeuropa är inte intresserade av Tysklands återförening. Natos kommuniké kan ge ett annat intryck, men det ska ni inte bry er om. Vi vill inte ha ett enat Tyskland.”

Mitterrand och fransmännen lät ledningen i Moskva förstå att de var inne på samma linje. Gorbatjovs rådgivare Anatolij Tjernjajev skrev i sin dagbok den 9 oktober 1989 att Mitterrands medhjälpare Jacques Attali ”talade med oss om ett återupptagande av en solid fransk-sovjetisk allians, ’inklusive militär integration – under täckmanteln att arméer sätts in vid naturkatastrofer’. Kort sagt vill [fransmän och britter] hindra [en tysk återförening] med vår hjälp.”

Bakom motståndet fanns framför allt aktuell maktpolitik i Europa. 1990 var Västtyskland Europas ekonomiska stormakt. Landet var den största bidragsgivaren till det dåvarande EG. Samtidigt var tyska politiker skeptiska till en gemensam valuta, eftersom de befarade att den kunde undergräva den stränga tyska penningpolitiken.
Ett enat Tyskland skulle bara öka Tysklands styrka, till men för Storbritannien och Frankrike.

Under våren 1990 ”köpte” dock Mitterrand enandet mot att Tyskland stödde projektet med en gemensam valuta. Tysk-brittiska möten i London och Cambridge medförde att det brittiska motståndet mjuknade. En alltmer isolerad Thatcher, både USA och Sovjetunionen stödde ett tyskt återförenande, gav upp sitt motstånd och i oktober enades de båda tyska staterna.

Thatchers och Mitterrands hårda motstånd till tyskt enande avslöjar att EU:s utveckling inte bara är en historia om nationalstaternas underordning under överstatliga institutioner. Det är också i hög grad en historia om maktkamp och instabila kompromisser mellan centrala europeiska stormakter.

Utvecklingen av EU har framför allt varit styrd av en politisk axel mellan Paris och Berlin (tidigare Bonn). De två kontinentaleuropeiska stormakterna intar vanligtvis täten i ekonomiska och politiska frågor och man får lätt intrycket att det är Tyskland och Frankrike som styr unionen. Två regionala stormakter gör upp utifrån sina intressen och för övriga länder (nominellt jämställda) återstår att godta eller förkasta. Men förkastar de förslagen hotar stormakterna att gå vid sidan av unionen och etablera politiska fait accompli (jämför till exempel Schengen och Eurocorps).

Axeln-Berlin-Paris kan sägas vara baserad på ett balansförhållande där till Frankrikes tillgångar hör den ständiga platsen i FN:s säkerhetsråd och innehavet av kärnvapen, till Tysklands tillgångar hör befolkningstalet, den ekonomiska styrkan och det geografiska läget i Europas centrum. Det har emellertid varit en allians på olika premisser, där både Tyskland och Frankrike har ansett sig ha relativa fördelar gentemot varandra. Bevarandet av Frankrikes ställning som europeisk stormakt utgör utgångspunkten för fransk EU-politik. I detta ingår en strävan att hålla arvfienden bunden. För Tyskland blev europeisk integration en väg tillbaka till den fina världen efter nederlaget i andra världskriget.

Det är balansen mellan samlande och splittrande krafter som efter kalla krigets slut har rubbats, och det är denna balans som avgöra den europeiska integrationens utveckling. Återföreningen gjorde i ett slag Tyskland till den dominerande makten i Europa och rubbade därmed den känsliga balans mellan Frankrike och Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) som utgjorde själva grundvalen för den. Den tyska återföreningen innebar att Frankrikes politiska ställning försvagades.

Det kalla krigets slut, Tysklands enande, Sovjetunionens sönderfall och Warszawapaktens upplösning har i grunden förändrat Europas politiska karta. Händelseutvecklingen har aktiverat de splittringstendenser och centrifugalkrafter som finns inbyggda i EU genom att organisationen utgör en överenskommelse (kartell) mellan skilda, nationella maktgrupperingar.

Medan Stor-Tyskland fortsätter att tala för att EU utvecklas till en federation, håller ett annat sorts tänkande på att ta form i Frankrike. Det är ett tänkande som ligger betydligt närmare de återhållsamma brittiska idéerna om EU:s framtid än de tyska.


GÖSTA TORSTENSSON

Kritiska EU-fakta nr 115 November 2009