Angela Merkel vill ha mer överstatlighet

 

Tysklands förbundskansler Angela Merkel har stakat ut hur EU ska utvecklas vidare. Ett kärn-EU ska gå vidare mot ett Europas förenta stater [under tysk överhöghet]. Med en EU-finansminister med överstatlig kontroll över ländernas budgetar, en folkligt vald ordförande för EU-kommissionen och ett gemensamt EU-försvar.

Tysklands borgerliga regering under ledning av kristdemokraten Angela Merkel kräver ett fördjupat ekonomiskt och politiskt samarbete mellan euroländerna i utbyte mot löften om ökat ekonomiskt stöd till krisländerna.

Euroländerna måste snabbt skära ned sina budgetunderskott och statskulder. EU:s kontroll över euroländernas budgetar och finanspolitik måste skärpas och steg ska tas mot överstatlig skattepolitik.

Euroländerna måste stärka sin konkurrenskraft med strukturreformer, som att göra det lättare att säga upp anställda och att decentralisera lönebildningen till företagsnivå.

EU-verksamheten måste radikalt fördjupas, med en direktvald EU-president och en EU-finansminister med starka befogenheter över euroländernas ekonomier.

Om det krävs ett ”kärn-EU”, en inre krets länder som går vidare med fördjupat samarbete, så får det bli så, säger Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
– Vi kan inte förbli stillastående bara för att ett och annat land inte är med på noterna än, säger hon i tyska ARD:s morgon-tv-sändning.

– Vi behöver mer Europa, en budgetunion och vi behöver framför allt en politisk union. Vi måste steg för steg överföra ansvar till Europa.
Angela Merkel säger till ARD att om några medlemsstater inte vill ingå i en sådan union ska inte detta vara ett hinder för övriga medlemsstater att öka integreringen. Hon räknar med att Storbritannien och andra länder inte vill vara med och talar om att EU kommer att gå fram i olika hastigheter, med Tyskland och dess ekonomiska lydstater med ledartröjan.

I en kolumn på Dagens Nyheters ledarsidor [28 juli] skriver författaren Maja Hagerman att ”Planen för att nu rädda euron går ut på att ringa i en inre krets av länder som vill samarbeta och integreras, med den starka tyska ekonomin som kärna. Men förändringarna som krävs är enorma. De innebär i praktiken slutet på den nationella suveräniteten, eftersom en europeisk finansminister är tänkt att kontrollera och i nödfall kunna ingripa i medlemsländernas budgetar.”
Maja Hagerman konstaterar att ”Europa glider isär, Storbritannien kopplas bort. Men frågan är vilka som egentligen blir kvar i den tänkta kärnan” som kommer att styras från ”det nygamla rikets återuppståndna huvudstad, Berlin”.

GÖSTA TORSTENSSON