Maktpolitiskt pussel ska
läggas i Bryssel under 2014
Under 2014 kommer det att ske stora institutionella
förändringar inom EU, dels i form av att nya personer ska utses
till flera av maktorganen och maktposter, dels kommer flera
konstitutionella förändringar av institutionernas sammansättning
och maktfördelning enligt Lissabon-fördraget att träda i kraft.
Dessa nyordningar kommer att påverka en halv miljard européers
verklighet under år framöver.
Mellan den 22 och 25 maj sker val till EU-parlamentet i unionens
28 medlemsländer. Det nya EU-parlamentet kommer att bestå av 751
ledamöter (750 plus ordföranden/talmannen) som i princip
fördelas mellan medlemsländerna efter befolkningsstorlek.
Tyskland får 96 ledamöter och de minsta medlemsländerna, Malta
och Luxemburg, får 6 ledamöter. EU-parlamentet, som har sitt
säte i Strasbourg men mest håller till i Bryssel, är lagstiftare
tillsammans med EU:s ministerråd (regeringarna) i de flesta
frågor som beslutas av EU.
Från den 1 november ändras maktfördelningen inom ministerrådet.
När regeringarna fattar beslut med kvalificerad majoritet
(vilket sker i de flesta frågor) ska den definieras som minst 55
procent av rådsmedlemmarna och dessa ska omfatta minst 65
procent av befolkningen i EU. I praktiken betyder detta att de
större medlemsländerna, framför allt Tyskland, får mer makt på
de mindre medlemsstaternas bekostnad. Systemet med dubbla
majoriteter innebär att Sveriges inflytande reduceras till en
niondel av Tysklands i ministerrådet, jämfört med en tredjedel i
dag.
Till hösten ska EU:s stats- och regeringschefer (Europeiska
rådet), tillsammans med det nyvalda EU-parlamentet, tillsätta en
ny ordförande för EU-kommissionen efter José Manuel Barroso, som
i sin tur ska handplocka en ny EU-kommission tillsammans med
stats- och regeringscheferna, som i klump ska godkännas av
EU-parlamentet. Mandattiden är fem år.
I dag finns det en kommissionär per medlemsland, dvs. 28
stycken. Enligt Lissabonfördraget ska kommissionen från och med
1 november 2014 begränsas till två tredjedelar av antalet
medlemsländer, dvs. arton och en halv ledamot. Men när Irlands
tvingades folkrösta en andra gång om Lissabonfördraget, lovade
EU:s dåvarande högsta politiska ledning, Europeiska rådet, att
det även i fortsättningen ska finnas en kommissionär från varje
medlemsland (även om de är förbjudna att företräda sina
hemländer). I Lissabonfördraget finns det en brasklapp om att
Europeiska rådet ”med enhällighet” kan besluta att ändra antalet
kommissionärer.
Dessutom ska EU:S stats- och regeringschefer utse en ny
permanent ordförande för Europeiska rådet (EU-president) efter
Herman van Rompuy, och en ny ”hög representant för utrikes
frågor och säkerhetspolitik” efter Cathrine Ashton, som både är
ordförande i utrikesministerrådet och vice ordförande i
EU-kommissionen. Posten är ett embryo till en EU-utrikesminister
med ett självständigt utrikesdepartement i Bryssel (”en
europeisk avdelning för yttre åtgärder”).
Räkna med mycket utspel och mygel kring det maktpolitiska pussel
som ska läggas i Bryssel under tiden fram till senhösten 2014.
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 133 februari 2014
