Har Sverige verkligen haft 200 år av fred?

 

I en artikel i Svenska Dagbladet nyligen, brett uppslagen över tre helsidor, skrev frilansjournalisten Peter Lenken att det sista krig Sverige deltagit i avslutades den 14 augusti 1814. Då annekterades Norge. Berndt Storm, 32 år från Bohusläns regemente, anges av artikelförfattaren som den siste stupade svenske soldaten. 200-årsmin-net av freden ska också firas på Bohus fästning i juni.

Den svenska fredsideologin är dominerande, en helt central ingrediens i det nationella identitetsskapandet. Men frågan är hur väl den stämmer med verkligheten? Har Sverige verkligen haft fred i 200 år? Är de aktiviteter som den svenska bataljonen bedrev i Kosovo på 1990-talet enbart av fredlig natur? Vad gjorde de svenska specialförbanden i Kongo 2003? Hur ska man se på de svenska soldater som dött i Afghanistan – är de inga ”riktiga” soldater? Varför sveps då deras kistor i den svenska flaggan och hedras i högtidliga ceremonier? Och de afghaner som dödats i strid med hemliga svenska specialstyrkor i Afghanistan, vad har de deltagit i? Kan man rent av anse att Sverige är i krig i Afghanistan?

Hade jag inte hört en ABF-debatt i höstas med rubriken ”Bokslut Afghanistan” hade jag inte förstått vidden av glappet mellan fredsretoriken och stridspraktiken. Professorn i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell, talade då om att Sverige gått från fredsoperation till krigsinsats i Afghanistan, men att det skett utan någon demokratisk debatt. Pierre Schori, S-märkt diplomat, menade att Sverige är med i ett amerikanskt krig, helt utan egen strategi. Och att vi deltar för att testa våra stridskrafter. I boken Ett krig här och nu – Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan (2013), gör Agrell gällande att Sverige ingår i fullskaliga militära operationer och ”för första gången i modern tid har deltagit som aktivt krigförande part i en större väpnad konflikt”.

En kommendörkapten och forskare vid Försvarshögskolan, Marcus Mohlin, menar i ett samtal vi haft, att det åtminstone står klart att Sverige ställt förband till förfogande för en krigförande stat/organisation (läs: USA). För insatsstyrkan på plats i Afghanistan handlar det om krig, ”motståndare” ska dödas. Magnus Johnsson, försvarsmaktsdoktorand, påtalar att Försvarsmakten deltagit i strider utomlands sedan 1990. Betyder det att delar av staten i praktiken är involverade i väpnade konflikter? Medan andra lugnt firar den 200-åriga freden? Fred här hemma och krig där borta, som Marcus Mohlin uttryckte saken.

I en sådan situation av dödliga hot, skräck och hjälplöshet är det svårt för civila att förstå det överordnade målet om fred. För soldaten däremot används det väpnade våldet som ett legitimt instrument för ett högre mål med kriget. Men det skyddar hen inte från att ta allvarlig skada av striderna, vilket en serie radioprogram med svenska hemvändare just gjort tydligt (Tendens, P1). Den italienska filosofen Adriana Cavarero påpekar i sin bok Horrorism (2011) att även om internationell lag förbjuder dödandet av oskyldiga civila är det fortfarande krigaren som står i fokus för regleringen av kriget. Cavarero vill vända på perspektivet och lyfta fram kri-gets och våldets konsekvenser, hur civila drabbas. Frågan är hur våldshandlingar legitimeras, på vems bekostnad.

I den svenska självbilden är militären en rättrådig aktör i fredsprojektet. ”Försvarsmakten är den yttersta garanten för demokrati, fred och frihet”, med överbefälhavarens formulering. Karin Enström, moderat försvarsminister, firar också 200 år av fred, med speciell reverens till försvaret som viktig ”krigsavhållare”. Krigsmakten har hållit, och ska fortsatt hålla, kriget borta. Krig för fred, som tv-dokumentärerna från våren 2011 om insatsstyrkan i Afghanistan också rubricerades.

Vid flera tillfällen har medierna redovisat att försvarspolitiker inte anser sig ha blivit informerade om vad som pågår i Afghanistan. Ett aktuellt ”bråk om Sveriges insatser”, med Dagens Nyheters rubriksättning, gäller uppgifter om att svenska elitsoldater varit inblandade i hårda strider i Afghanistan, med flera dödade på fiendesidan. Riksrevisionen påpekar också i en ny rapport att regeringen bara i begränsad utsträckning följt upp Försvarsmaktens omställning från invasions- till insatsförsvar. Det är svårt att tolka dessa tvister som annat än flykt från ett försvarspolitiskt ansvar, där politiker talar så mycket fred att försvarsmakten hindras att tala krig.
Vad skulle hända om överbefälhavare Sverker Göransson hävdade att det svenska deltagandet i ISAF-styrkan i Afghanistan dragit in Sverige i krig – och att det ytterst är politikernas ansvar, inte hans och Försvarsmaktens? Men, framför allt, vilken bäring skulle det ha på den för givet tagna föreställningen om svensk fredsvilja, som odlas i ljuset av 200-årsjubileet?

Sverige skrivs fram som en fredlig och rättskaffens nation, särskilt väl rustad att lösa konflikter samt värna demokrati och mänskliga rättigheter. Vårt inter-nationella fredssaldo står också klart på plus. Men, som jag velat visa, det finns sprickor i den nationella självbilden, som hakar i det faktum att gränserna mellan krig och fred blivit allt otydligare i transnationell politik. Om detta finns en omfattande och otvety-dig kunskap. Det tillstår även utrikesminister Carl Bildt (m).

Sverige är en part i denna utveckling, vilket är en betydligt viktigare insikt för framtiden än att lägga energi på att ärerädda vår historia. Min förhoppning är därför att fredsfirandet får ett politiskt genomslag i meningen att alternativa, obekväma frågor släpps fram i debatten, som vad krig gör med människor, vad det betyder att betrakta våld som ett instrument för högre fredliga syften och hur en ny svensk fredspolitisk berättelse – och praktik – skulle kunna se ut.

MAUD EDUARDS

Kritiska EU-fakta nr 134 maj 2014