EU:s ordförandeval – en fars utan like
I maj var det retorikfest, valkampanjen
blev ovanligt het och aldrig har så många svenskar röstat i ett
EU-val. Kanske berodde det på att vi faktiskt trodde att det
gick att göra skillnad. Social-demokratin lanserade flammande
appeller om att det gäller att visa skillnad mellan vänster och
höger, högern talade om ett öppet och tryggt Europa emot
EU-skepticism och feministerna om att skapa ett mänskliga
rättigheternas Europa.
Sedan föll EU-frågan i glömska och vi gick över till fotboll.
Och under tiden gick grupperna ihop och röstade fram en
president åt kapitalet. I veckan beslutas nämligen vem som
kommer att bli EU-kommissionens president, och det här är en
fars utan like.
Redan innan omröstningen finns bara en kandidat. De tre stora
grupperna – högern, socialdemokraterna och liberalerna – har
hållit stängda förhandlingar där de delat upp makten mellan sig.
Presidenten till höger, talmannen till socialdemokraterna och
alla lovar att stödja varandras kandidater.
EU-kommissionens president är den viktigaste politiska posten i
hela Europa. Det är den här personen som kommer att åka runt och
träffa Obama och Xi Jinping, det den här personen som kommer att
styra vilken riktning EU ska gå mot och lägga fram alla
lagförslag.
EU har haft tolv presidenter. Alla har varit män och de flesta
har kommit från EU:s kärnländer: Frankrike, Holland, Tyskland,
Belgien, de länder vars kapitalintressen EU är främst utformat
efter.
Ingen skillnad nu. I praktiken är det redan bestämt att det blir
Jean-Claude Juncker, högerns kandidat.
Alla som följt eurokrisen vet vem denna person är. Hans namn är
ett svärord i hela Sydeuropa. Det är Luxemburgs förra
premiärminister och före detta representant för Världsbanken.
Detta blir Luxemburgs tredje EU-president, vilket kan verka lite
överdrivet för ett land där det bara bor en halv miljon
människor. Men Luxemburg, detta fransk-tyska bankparadis, har
blivit den perfekta motorn för EU:s utvidgning – Frankrikes och
Tysklands intressen kommer samman utan att det verkar som om
något av länderna tar över.
Det var Juncker (som ordförande för Eurogruppen) som tvingade på
de sydeuropeiska länderna, och Irland, de sparpaket som gjorde
att flera länder nu hamnat i humanitär katastrof. Medan folk har
drivits till tiggeri, förlorat sina jobb och hem, har Junker
inte vikt sig: fler nedskärningar!
Han, om någon, är ansvarig för att stora delar av Europa nu
ligger i ruiner.
Det är alltså denna kamikaze-general som kommer att styra EU.
Men det mest uppseendeväckande är inte detta. Det är att de
andra kandidaterna knappt har skiljt sig från honom. De tre
stora alternativen såg ut så här: luxemburgare som vill ha
superstat, tysk som vill ha superstat, belgare som vill ha
superstat.
Ta till exempel socialdemokratins kandidat, tysken Martin
Schulz. Det här är mister EU själv. Han vill att EU ska skaffa
sig en egen armé, och han försvarar euron till varje pris, i
mycket nationalistiska ordalag: ”Om Tyskland gick tillbaka till
D-marken skulle våra exporter bli alltför dyra, och vi skulle få
för mycket konkurrens från resten av Europa.” Det råder ingen
tvekan om att han kommer att försvara tyskt kapitals intressen i
Europa: hans valkampanj i Tyskland har gått ut på att ”rösta på
Schulz för att se en tysk EU-president” även om han, på den
internationella arenan, hellre talar om att ”vi alla sitter i
samma båt” och liknande.
Det här är också den kandidat som Feministiskt initiativ ville
se, nu när de ingått i den social-demokratiska gruppen. Jag
talade med Soraya Post på telefon som sade att hon hellre sett
Schulz, men ännu inte bestämt sig om hon kommer rösta på
Juncker.
Den tredje, liberalernas kandidat, var belgaren Guy Verhofstad.
Det här är mister super-EU själv. Han började som nyliberal
beundrare av Margaret Thatcher och har sedan blivit belgisk
premiärminister och insett att ett starkare EU är bättre för
kapitalet. Hans främsta kritik av Juncker är att denne är för
mild mot Sydeuropa. Verhofstad vill istället se att Nordeuropa
tar direkt kontroll över alla krisländer. För att europeiska
kapitalister ska kunna konkurrera måste EU bli närmast ett
enda land, tycker Verhofstad, som själv sitter i styrelsen för
belgiska telekommunikationsbolag och oljeexportfirmor.
Naturligtvis Folkpartiets favorit.
De enda som representerar något annat är de grönas Ska Keller
och vänsterns Alexis Tsipras. Men vad har socialdemokratin
gjort? Ingenting. Socialdemokratin har inte sagt bu eller bä mot
den person som drivit på för att vrida arbetarnas rättigheter
tillbaka 50 år med krisen som förevändning. De kunde ha röstat
emot när Fredrik Reinfeldt nominerade honom, men det gjorde de
inte och kommer inte rösta emot nu heller. För det är få
skillnader mellan socialdemokrater och höger i EU. I 92 av
omröstningarna röstar grupperna likadant.
Alla ni som röstade på social-demokraterna i EU-valet: Vet ni om
detta? Alla ni som röstade på Fi i EU-valet – vet ni om detta?
Och hur ställer ni er till det?
KAJSA EKIS EKMAN
Kritiska EU-fakta nr 135 september 2014
