Lavaldomen innebär ett grundskott mot fackförbunden
I höst är det tio år sedan fackförbundet
Byggnads blockerade ett lettiskt byggföretag vid ett skolbygge i
Vaxholm. Syftet var att teckna ett svenskt kollektiv-avtal och
därmed förhindra lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden.
Byggnads konfliktåtgärd hade stöd i svensk lagstiftning, den så
kallade Lex Britannia.
Men via en EU-dom 2007 ändrades spelreglerna på den svenska
arbetsmarknaden. Lex Laval som trädde i kraft 2010 innebär att
fackförbunden inte kan kräva kollektivavtal eller ta till
stridsåtgärder mot företag från andra EU-länder som uppfyller
vissa minimikrav för lön och övriga anställningsvillkor.
Lavaldomen innebär ett grundskott mot den svenska
arbetsmarknadsmodellen.
och Socialdemokraterna lagt fram ett gemensamt program för
ordning och reda på arbetsmarknaden, där man bland annat
föreslår att EU ska anta ett socialt protokoll som upphäver
konsekvenserna av Lavaldomen (och andra antifackliga avgöranden
i EU-domstolen).
Det är bra att Socialdemokraterna sent omsider tagit ställning
för ett socialt protokoll. Men det finns en rad frågetecken.
För det första är frågan varför Socialdemokraterna inte drev
detta under de senaste fördragsförhandlingarna som resulterade i
Lissabonfördraget. Byggnads, Transport och andra LO-förbund drev
opinion i frågan och Europafacket hade utarbetat ett konkret
förslag i fyra punkter, men den socialdemokratiska
riksdagsgruppen vek ned sig och röstade de (förutom en handfull
dissidenter som lade ned sina röster) villkorslöst ja till
Lissabonfördraget. Om inte Socialdemokraterna i förening med de
borgerliga partierna röstat ja till Lissabonfördraget, hade de
av egen kraft eller tillsammans
med de andra rödgröna oppositionspartierna kunnat tvinga
regeringen Reinfeldt att begära en omförhandling av
Lissabonfördraget på det att Europafackets förslag till socialt
protokoll skulle bli en del av EU:s grundlag.
Vi ska också komma ihåg att när striden stod som hårdast på
LO-kongressen 2008 om Byggnads och Transport krav på att
riksdagen skulle villkora godkännandet av Lissabonfördraget med
ett socialt protokoll eller ett svenskt undantag i enlighet med
de löften som gavs 1994, då var Stefan Löven, i egenskap av
ordförande i IF Metall, uppe i talarstolen och argumenterade mot
Byggnads och Transport och för Lissabonfördraget.
För det andra är det så att ett socialt protokoll inte upphäver
Lavaldomen eller med automatik medför att fackliga rättigheter
är ”överordnad den fria rörligheten”, såsom LO:s ordförande
Karl-Petter Thorwaldsson påstår. Däremot skulle det kunna
påverka EU-domstolens framtida praxis eftersom ett socialt
protokoll ska vägas mot den fördragsfästa inre marknaden med fri
rörlighet för bland annat tjänsteföretag, typ lettiska
bygg-bolag. Att ett socialt protokoll skulle föra med sig att
”de grundläggande fackliga rättigheterna viktigare än de
ekonomiska friheterna” som Karl-Petter Thorwaldsson föreställer
sig är ett önsketänkande.
För det tredje krävs det enhällighet bland EU:s medlemsländer
för att ändra i fördragen, EU:s grundlagar. Det förefaller föga
troligt att de baltiska staterna, Polen, Ungern och andra
östeuropeiska EU-länder, frivilligt skulle ge upp sin främsta
komparativa fördel på EU:s inre
marknad, dvs. låga löner. Och om inte samtliga 28 medlemsländers
regeringar och parlament stödjer förslaget om ett socialt
protokoll så är det kört.
När nästa fördragsändring kommer att ske vet ingen. Men
Storbritanniens premiärminister David Cameron vill omförhandla
det brittiska medlemskapet och ta tillbaka politisk makt till
London, samtidigt som Tysk-lands förbundskansler Angela Merkel
vill vidareutveckla EU i federal riktning och öka överstatens
makt över medlemsländernas finanspolitik.
GÖSTA TORSTENSSON
Den som vill veta mer om Lavaldomen och dess konsekvenser
rekommenderas att köpa Gösta Torstenssons nya bok ”EU:s femte
frihet”. Den kostar 100 kronor (plus porto). Mejla
gosta.torstensson@nejtilleu.se
Kritiska EU-fakta nr 135 september 2014
