|
I Nice sprack drömmen om EU
som en motvikt
EU är inte och kan inte bli
en politisk motvikt kapitalets herravälde, som delar av
vänstern drömmer om. Principen för EU är att endast
marknadens lagar ska gälla, alla andra hänsyn ska sopas åt
sidan i den nyliberala globaliseringens namn.
Drömmen om EU som storkapitalets motvikt håller på att
genomskådas av Attac och andra antiglobaliseringsaktivister.
Det visade sig i samband med EU-toppmötet i Nice i december då
tiotusentals demonstranter protesterade mot ”marknadernas EU”.
Det skriver Per Gahrton, EU-parlamentariker för miljöpartiet.
För några år sedan väckte
två medarbetare i tyska Der Spiegel inter- nationell
uppmärksamhet med ett faktaspäckat angrepp på den nyliberala
globaliseringen, ”ett hot mot demokrati och välstånd”
(Globaliseringsfällan, Symposium, 1997). Boken översattes till
många språk och blev en sorts teoretisk bibel för
globaliseringsmotståndet. Punkt ett i det av- slutande
tiopunktsprogrammet för globaliseringsalternativ löd: ”En
demokratiserad och handlingskraftig Europeiska Union.” Åtta
av de tio punkterna handlade om EU-åtgärder.
Spiegelförfattarnas recept var en sammanfattning av drömmen om
EU som den politiska motvikten mot kapitalets herravälde.
 |
Den drömmens definitiva
sammanbrott kan rums- och tidsbestämmas till Nice, december
2000. Då samlades 60.000 demonstranter för att protestera
mot ”marknadernas EU”. Dagen före demonstrationen
beskrev ordföranden i Attac, Bernard Cassen, läget i en
intervju i Liberation (8/12).
”Den stora skillnaden [mellan
Nice och tidigare toppmöten] som jag bedömer som historisk |
| ar
att för första gången kommer EU att behandlas på samma sätt
som WTO behandlades i Seattle eller IMF i Washington och Prag av
medborgarrörelserna. Varför? Därför att det konkreta innehållet
i EU:s politik inte är något annat än en lokal förlängning
av den liberala globaliseringen.” |
Som exempel angav Cassen
stabilitetspakten, Europeiska centralbankens valutapolitik, de
ekonomiska villkor som åläggs de länder som vill bli
EU-medlemmar och allehanda liberaliseringsåtgärder, som han
betecknade som EU-varianter av de strukturella anpassningsplaner
som Världsbanken och IMF har påtvingat utvecklingsländerna, i
de flesta fall med katastrofala sociala och ekologiska resultat.
Som redaktör för Le Monde
Diplomatique har Cassen under senare år publicerat en rad
analyser som hårt kritiserat den vänster som låtit sin dröm
om EU skymma det verkliga EU.
I EN NY SKRIFT FRÅN ett holländskt
forskningsinstitut, Europé Inc., påminns om att de allra
flesta större EU-projekt, till exempel den inre marknaden,
avregleringen av den offentliga sektorn, den gemensamma valutan,
de transeuropeiska transportnätverken (inklusive Öresundsbron),
är resultaten av intensiv lobbying från ett antal mäktiga
storföretagargrupper som velat minska den demokratiska
kontrollen över sin verksamhet (däribland European Round Table,
arbetsgivarorganisationen UNICE, bioteknologilobbyisternas
EuroBio, bankernas och finansinstitutens Föreningen för en
gemensam valuta).
Av särskilt intresse är den
viktiga roll som Amerikanska Handelskammarens EU-kommitté
spelat. I en intervju i franska veckomagasinet Marianne hävdar
en av rapportförfattarna, Erik Wesselius, att ”USA har
modellerat EU”. Något som kan förklara varför USA:s ledning
aldrig tycks ha fruktat ideologisk konkurrens från ett ”vänster-EU”
utan alltid entusiastiskt stött ett ”förenat Europa”.
ATT BLUFFEN OM EU som
storkapitalets motvikt håller på att genomskådas inte bara av
Attac och antiglobaliseringsaktivister utan också av normalt
betydligt mer avmätta bedömare, visas av att Björn Elmbrandt
i sin nya bok Hyperkapitalismen nästan helt bortser från EU när
han avrundar med fyrtio åtgärdsförslag mot kapitalismens makt
över världen. Där Spiegelförfattarna satsar på
”europeiska fackföreningar” kräver Elmbrandt ett
”globalt fackligt handlingsprogram”. Men överlag består
Elmbrandts lista av lokala åtgärder, typ ”demokratisera företagen”.
Betydligt längre på det spåret
går den brittiske globaliseringsmotståndaren Colin Hines som
tidigare pläderat för ”New Protectionism” och nyligen gett
ut en bok om Localisation. I en rapport inför Nicetoppmötet
tillsammans med den gröna brittiska EU-parlamentsledamoten
Caroline Lucas sammanfattar han vad saken gäller: ”Vi bör
bygga ett Europa av starka regioner, satsa på mer lokal
produktion, lokal konkurrens, och det gradvisa återinförandet
av regional skyddsåtgärder, där det är nödvändigt, mot
import.”
FÖR DEN OHÄMMADE frihandelns prästerskap
är sådant förstås som att svära i kyrkan. Men allvarligt
talat: varför skulle inte en svensk kommun ha rätt att välja
en lokal producent av ekologiska grönsaker? Och varför skulle
inte Malaysia ha rätt att skydda en spirande industrigren mot
att kvävas i sin linda av import från i-länder? Som bekant förbjuds
det förstnämnda av EU:s upphandlingsregler, medan WTO gör
allt vad man kan för att sätta stopp för det sistnämnda.
Principen för EU och WTO är
densamma: endast marknadens lagar ska gälla, alla andra hänsyn
ska sopas åt sidan i den nyliberala globaliseringens namn. Det
är det en växande folkrörelse vägrar godta. Och från och
med Nice är EU definitivt flyttat från att uppfattas som en
del av lösningen till att betraktas som en del av problemet, på
samma sätt som WTO, IMF, Världsbanken, transnationella företag
och så vidare.
PER
GAHRTON
Kritiska EU-fakta Nr 68 Februari
2001
|
