Den svenska valutakrisen 1992

HÖSTEN 1992 UPPLEVDE SVERIGE en valutakris som kulminerade den 19:e november då kronan devalverades med cirka 20 procent. Denna kris används både i den svenska och danska EMU-debatten. Men det lustiga är att i Danmark användes den mest av Ja-sidan, medan den i Sverige är ett av Nej-sidans bästa argument. Enbart av det skälet är det intressant att studera vad som hände.

Sören Wibe, ekonomiprofessor, ordf i Socialdemokratiska EU-kritiker och andre vice  ordf i Folkrörelsen Nej till EU

Från slutet av 1980-talet beslöt regeringen att Sverige för all framtid skulle föra en fastkurspolitik.  Kronan låstes vid andra valutor, och från den 19:e maj 1991 förband man sig att hålla en fast kurs gentemot ECU:n, EU:s förelöpare till Euron. Men för att hålla en fast kurs måste priserna utvecklas lika, men det gjorde de ej. Inflationen i Sverige var högre än i EU, och en bit in på 1992 stod Sverige med priser som låg 20 procent över motsvarande inom EU. Export- en föll naturligtvis, fabriker slog igen och tiotusentals arbetsplatser försvann.´

Om Sverige nu haft en flytande valuta skulle värdet ha fallit, och prisnivåerna åter jämställts. Istället hade vi en regering som förklarade sig beredd att ”gå genom eld” för att försvara kronans värde. Och det fick man också göra, även om det nu inte vara Bildt personligen som drabbades utan vanliga svenska löntagare. Riksbanken tog väldiga utlandslån, Dennis höjde räntan till 500 procent och Ingvar Carlsson gick med på två krispaket med stora åtstramningar.

Men ingenting hjälpte. Prisnivån i landet var ohjälpligt i obalans med omvärlden, och den 19:e november var Riksbankens kassa ohjälpligt tom. Man hade då lånat för cirka 200 miljarder och förlorade direkt 20 procent av detta, dvs. cirka 40 miljarder kronor.

VAD KAN MAN NU LÄRA AV DETTA? EMU-anhängarna, t.ex. Göran Persson, menar att spekulanter knäckte den svenska kronan och att ett medlemskap i EMU hade räddat oss. Detta är demagogi. Och döljer de verkligt viktiga lärdomarna. För var det inte illvilliga spekulanter utan den övervärderade kronan som var problemet. Det var inte spekulanter som gjorde människor arbetslösa, utan en alltför hög växelkurs som förlamade och slog ut exportindustrin.

Och varför var växelkursen för hög? Helt enkelt för att man av politiska skäl bestämt sig att aldrig ändra den svenska växelkursen. Den kompakta politiska enigheten gick så långt att både media, politiker och allmänhet faktiskt trodde att om ”kronan föll” så skulle nationen gå under. Sanningen var precis tvärtom, problemen berodde på den fasta kursen. Om kronan flutit hade den stegvis anpassat sig och exporten kunnat öka.

Hade då Sverige räddats av ett EMU-medlemskap?

Inte alls, det skulle förvärrat problemen. Då hade Sverige varit för evigt låst vid sin höga växelkurs och arbetslösheten stigit ytterligare. I och med att kostnaderna kunde anpassas genom en devalvering så vände det för Sverige.

DEN ALLMÄNGILTIGA LÄRDOMEN AV den svenska valuta- krisen är att det vara mycket riskabelt att för alltid låsa sin växelkurs. Det kan gå bra, men man kan också hamna i en situation där de ekonomiska problemen blir omöjliga att hantera. Visst finns det vinster med ett EMU-medlemskap, men dessa skall vägas mot de risker som den svenska krisen illustrerar.

Det var inte spekulanter som orsakade den svenska valutakrisen 1992, utan politikernas beslut att för evigt låsa den svenska valutakursen bland annat som en förberedelse för ett inträde i EU och EMU. De verkligt skyldiga till krisen sitter alla på EU-entusiasternas bänk.

SÖREN WIBE

Kritiska EU-fakta Nr 68 Februari 2001