|
inför EU-valet. Arbetslösa ungdomar fick
sommarjobb med 40 kronor i timmen för att stå i ja-sidans stånd.
Arbetslösa ungdomar är billiga. Några av dom gick att köpa för
en blå jacka och några luncher på McDonalds.
Om arbetslösa ungdomar är billiga så är
kändisar desto dyrare. Men pengar fanns. Några av oss minns säkert
Dr Albans namn i ja-propagandan och Anders Carlberg och Marit
Paulsen i ja-annonserna och Mona Seilitz på turné för
ja-sidan. För att inte tala om politikerna i
helsidesannonserna, främst Mona Sahlin och Ingvar Carlsson.
Före den 13 november 1994 gällde det för
kändisarna att kamma hem så mycket som möjligt, sen skulle
det vara för sent.
Vi var många som tycket att Marit Paulsen
varit en symbol för bondförstånd och sunt förnuft. Nu
framstod hon som en av de största svikarna.
Inför EU-valet hösten 94 blev hon
symbolen för kändisar till salu. Dag efter dag kunde man se
henne sitta i teve och försöka göra skäl för pengarna från
Industriförbundet och LRF. Med ständigt samma tröttande tryck
på varje stavelse försökte hon ge de enklaste klyschor ett
sken av innehåll och mening. Hon fanns på dyrbara annonser i
alla sorters tidskrifter från ICA-kuriren och Land till
LO-tidningen och hyresgästernas Vår bostad.
Men hon var med i reklamsvängen redan
tidigare. Sommaren 89 fanns hon med bild i annonser för återvinning
av aluminiumburkar. I oktober samma år hade hon ändrat sej och
beklagade att hon gjort reklam för PLM. Hon var också med i
andra annonser som hon senare tog avstånd från.
Sen kom det här storklippet med EU.
1993 var hon ordförande i Nätverket för
Europa som sponsrades av Handelsbanken och LRF. Sen kom
helsidesannonserna med Mona Sahlin och andra, bekostade av
SAF-stiftelsen Ja till Europa, där det fanns hur mycket pengar
som helst.
1994 var hon i full gång med kampanjmöten
med ja-tröjor, ja-klockor, ja-kepsar, ja-knappar och
ja-karameller och inlärda utanläxor om EU som ett verktyg för
demokrati, fred, bättre miljö, ökad sysselsättning och
stabil ekonomi.
Sen satt hon i TV var och varannan dag och
rabblade dumheter: Varför skulle vi vilja ha utträdesrätt ur
EU när vi inte har utträdesrätt ur FN? (Som om FN försökte
pracka på sina medlemsländer ett överstatligt styre!).
Det var patetiska försök att göra skäl
för stålarna.
I oktober 94 framträdde hon tillsammans
med Antonia Ax:son Johnson (ägare till bl.a. Åhléns, Hemköp
och Dagab) och gjorde propaganda för EU.
I december 94 var hon trött. Aldrig mer en
valrörelse! Sa hon.
Men då var vi redan med i EU.
SAF-tidningen skrev: Marit Paulsen är nog den enskilda person
som betytt mest för det slutgiltiga beskedet från svenska
folket om viljan att bli med i EU.
EU-kampanjen var avverkad och Marit gick
vidare med nya åsikter. Hon tyckte att föräldrar gott kan
betala skolmaten. Hon ställde upp i pigdebatten på lyxfruarnas
sida. Hon beklagade att hon litat på Mona Sahlin och regeringen
när de lovade bevarad gränskontroll.
Överheten belönar de följsamma. Förutom
inkomsterna från kampanjen har hon efter segern fått bl.a.
Europeiska kvinnopriset, blivit hedersdoktor på Chalmers, fått
Eckerberg-priset, H I Hanssons stipendium för
”informationsinsats av högt värde” och AW Bergstens pris
av Skogs- och lantbruks- akademin. I DN har hon hyllats som
”Glesbygdens stora internationalist” och fått en egen spalt
att skriva på.
Hon utsågs till Årets Europakvinna 1995
och fick den franska orden Ordre National du Mérite. Därtill i
graden ”officer”. Och 1998 satte Moderata ungdomsförbundet
upp henne som kulturminister i sin drömregering!
Redan årsskiftet 94-95 kände sej Marit
manad att i Land försvara sej mot anklagelsen att vara köpt.
Hon hade bara fått betalt för att skriva och hålla föredrag,
sa hon. Det låter anspråkslöst. Men enligt tidningen Småbrukaren
var hon 1996 uppe i 12.000 i föreläsningsarvode för att lära
storbolagens direktörer att handskas med den växande miljöopinionen.
 |
Och nu skulle vi tro att hon ställt upp
med sitt porträtt i annonser för kycklingindustri och plåtburksindustri
och i de väldiga helsidesannonserna för ja till EU alldeles
gratis.
Vi var många som såg upp till Marit innan
hon gjorde sin insats för att äventyra vår demokrati och beröva
oss nationell självständighet. |
Jag kommer att tänka på ett
citat av Carl Henrik Svenstedt: Den intellektuelle som väljer
fel i avgörandets stund kommer aldrig mer att återvinna
respekten hos sina beundrare.
Miljonrullningen inför EU-omröstningen
lockade dock inte alla. De flesta kändisar sa nej utan att få
ett öre för det. Till dem som SAF inte kunde köpa över hörde
exempelvis Kim Anderzon, Ronny Eriksson, Jerry Williams, Allan
Edvall, Eva Moberg, Ulla Skoog, Lasse Brandeby, Cecilia Torudd,
Monica och Carl-Axel Dominique, Anders Linder, Jeja Sundström,
Sven Wollter, Astrid Lind- gren… listan kan glädjande nog bli
mycket lång.
Just Astrid Lindgren toppade en lista med
över hundra författare som med egna medel (100 kr var)
bekostade ett upprop för nej till EU. Hon och vi andra blev (även
i sossepressen!) kallade inskränkta nationalister och grötmyndiga
chauvinister.
Det var det värt. För att få känna sej
vara i gott sällskap. Och för att kunna se sina barnbarn i ögonen
och säga: Skyll inte på mej, jag röstade nej!
SVEN WERNSTRÖM
Kritiska EU-fakta Nr 68 Februari 2001
|
