Säg nej till drogromantiken
Eu-länder mjukar upp sin cannabispolitik var rubriken på den holländ­ska radions nyhetsinslag med anledning av konferensen "European Cities Con­ference on Cannabis Policy" som hölls Utrecht den 6-8 december Initiativta­gare till konferensen var den holländske justitieministern. Arrangör och värd var det holländska justitieministeriet. Syftet med konferensen var att "diskutera hur det dagliga praktiska arbetet att upprätthålla lag och ordning vad gäller cannabis fungerar i relation till nationella lagar och FN:s narkotikakon­ventioner".
Att några konferensdeltagare var klart påtända och att cannabisdoften då och då var tydligt märkbar, var en något märklig upplevelse. Likaså att Utrechts borg- mästare i sitt anförande uppmanade deltagarna att delta i de av ministeriet organiserade studiebesöken på tre coffe­shops, för att de i praktiken skulle se hur fantastiskt bra de var. Verklighets- anknytningen var alltså hög.	Bild: LARS-ERIK HÅKANSSON

Upprinnelsen till konferensen är att den holländska narkotikapolitiken, som i praktiken legaliserat cannabis, vi­sat sig medföra avsevärda problem. Hur många holländare som använder cannabis är det ingen som vet - bara att antalet ständigt ökar. Och med det ökar utslagning­en, antalet olyckor, bråk på gator och torg.

Tusentals drogturister kommer varje dag in över gränserna för att i någon av de mer än 2.000 för­säljningsställena lagligt köpa hasch och marijua­na. Hur många hundra­tals illegala coffeshops som finns är okänt.

Cannabishanteringen omsätter hund­ratals miljoner kronor i dag och sysselsät­ter tiotusentals personer, men de negati­va effekterna börjar bli ohanterliga. Den tidigare hårda kritiken från grannländerna har tystnat eftersom även de tyska och belgiska politikerna har gett upp och är på väg att i praktiken legalisera cannabis. Med en nästan hörbar suck av lättnad konstaterar politikerna i Holland att man inte längre är ensamma om problemen.

Problemen är av två slag: de negativa effekterna av den liberala drogpolitiken samt det faktum att man medvetet bryter mot FN: s narkotikakonventioner, trots att man undertecknat och förbun­dit sig att följa dem. Det är konventionerna som under årtionden fungerat som broms och förhindrat en vag av legalisering i världen.

Det är fullständigt klart att Holland och flera andra EU-länder i dag i praktiken bryter mot FN-konventio­nerna men ännu inte vågat ändra sin lagstiftning. På konferensen framgick tämligen klart hur man tänkt sig att lösa proble­men. Borgmästaren i Rotterdam sade att det gäller att försöka hitta kryphålen i konventionerna så att man kan undvika att följa dem. Han ansåg att FN:s narkotikakonventioner spelat ut sin roll och följaktligen borde avskaffas. Hela konferensen och de fyra workshopen genomsyrades av samma tema och en majoritet av deltagarna var inne på samma linje.

Under min tid i EU-parlamentet (1995-99) gjorde drogliberala politiker upprepa­de, men misslyckade, försök att få EU att uttala sig för en ändring av konventionerna drogliberal riktning. Nu samlar sig Holland, Tyskland och Belgien för att tillsammans arbeta för en ändring. Målet är att få med fler länder i det arbetet. Varför?

Inte för att den holländska politiken har varit så fantastiskt framgångsrik att antalet missbrukare minskat eller att de sociala konsekvenserna - i form av utslagning, kriminalitet, våld eller prostitution - minskat.

Nej, sanningen är att det gått över styr. Men det är politiskt omöjligt att erkänna att den egna narkotikapolitiken varit ett misslyckande, där kostnaderna i mänskligt lidande är oöverblickbara och där de nega­tiva konsekvenserna för samhället i dag är enorma.

På konferensen meddelades att det var den första i en serie på tre konferenser om cannabis. Det visade sig att de aktuella ländernas social- och justitieministrar arbe­tat fram en mycket genomtänkt strategi:

Först bygga en gemensam bas med en stor samsyn genom att samla politiker och andra från flera städer i Europa till konferensen i Utrecht. Därefter en så kallad vetenskaplig konferens i februari i år under ledning av Belgiens socialministen. Där kommer huvudfrågan att vara "Är cannabis farligt?". Vetenskapliga studier (?) som stödjer den gemensamma synen kommer att vara diskussionsunderlag.

Till sist en politik konferens, förmodligen i Frankrike på försomma­ren, där de politiska aspekterna och kraven sätts på pränt - som underlag finns då dokumentationen från de två föregående konferenserna. En mycket enkel gissning är att slutdokumentet sen sänds till EU-kommissionen och kanske FN, med krav på en ändring och en liberalisering av FN- konventionerna.

Därutöver vill man få igenom en har­monisering av narkotikalagstiftningen EU, det vill säga en gemensam narkoti­kalagstiftning, vilket skulle leda till att vii exempelvis Sverige skulle riskera att få en narkotikasituation liknande den i Holland.

Frågan är vad gör Sverige och övriga EU-länder för att motverka en sådan utveckling? Ingenting! Anordnas det internationella konferenser till stöd för en restriktiv drogpolitik? Är man aktiv i internationella sammanhang? Finns det någon strategi? Nej.

Är det möjligt att stoppa den här utvecklingen? Ja, om man snabbt och med beslutsamhet bestämmer sig för det. Sverige har här ett moraliskt ansvar eftersom vi av omvärlden ses som ett fö­redöme och det land som mest fram­gångsrikt bedrivit en annan, human narkotikapolitik.

Är Sverige, med socialminister Eng­qvist och justitieminister Bodström be­redda att ta upp fighten och gå i brä­schen för motståndet mot en droglibe­ralisering i Sverige, EU och Europa? Det är tid för hög svansföring och det är bråttom.

MALOU LINDHOLM f d EU-parlamentariker (mp)
Hassela Nordic Network International Centre

Kritiska EU-fakta Nr 73 Februari 2002