Regeringsformen ska inte längre hindra riksdagen från att kunna överlåta familjerätten, makten att bestämma över polis och militär samt över skatterna.

Hur i all världen kan något sådant föreslås? Är det inte själva poängen med vår  grundlag, att den sätter gränser vad som går att överlåta?

Det enda som enligt förslaget inte får delegeras är beslut som "rör principerna för statsskick­et". Riksdagen får med an­dra ord inte frånträda sin egen rätt att delegera. Inom ramen för samma valperiod går Sverige som självständigt land inte att avskaffa. Ett aktivt beslut om att landet ska upphöra kräver likalydande beslut och mellanliggande val. Något annat vore uppseendeväckande.

Ändå är en försäkran om att Sverige lever vidare som ett eget land också efter 2002 inte så lugnande som det låter. Om allt utan rätten att delegera kan delege­ras - bara det sker i laga ordning - får med­lemskapet en ny innebörd.

Hittills har bara sådant beslutsfattande kunnat överlåtas, som har varit av marginell betydelse. Så länge ansvar bara kan utkrä­vas av det egna landets re­gering, och inte samfällt av ministerrådet, har enbart makten över marknaden kunnat delegeras.

Till nöds har det gått att upprätthålla fiktionen av förvaltningsunion, för vars beslut ansvar inte behöver kunna utkrävas. Med stöd av den idéen gick ett med­lemskap att förena med re­geringsformens demokratiprincip.

Så resonerade riksdagen 1994. Det var ingen origi­nell uppfattning. Också inom de äldre medlemsländerna var detta svaret på frågan om hur en överstat utan möjlighet att utkräva ansvar alls är möjlig. Inrättningen överstat utan demokrati förutsätter att det som överlåts är mindre viktigt.

Familjenära juridik, skattebaser, välfärds-, rätts- och utrikespolitik utgör lejonparten av den förda politiken. Inom alla sådana områden vinnlägger sig länderna om att inte bara i teorin utan också i praktiken hävda rätten att själv besluta.

Låt vara att unionsländerna tyngst vä­gande inrikespolitik mer och mer föregås av samråd och samordning länderna emellan. Ändå - och just precis därför - får rätten att besluta om den familjenära och den kostnadskrävande politiken inte delegeras.

Ju mer länderna ömsesidigt påverkar var­andra, desto viktigare blir det - för demo­kratins skull - att själv kunna bestämma. Det låter motsägelsefullt, men är det alls inte vid närmare eftertanke.

Vad regeringsformen 10:5 i dag föreskri­ver - att befogenheter bara får överlåtas till de europeiska "gemenskaperna" - sätter en gräns för vad som går att delegera. "Samar­bete" duger inte som adressat.

Enligt 1994 års utformning av para­grafen kan svensk offentlig makt bara delegeras till ett juridiskt fixerat samgå­ende av det slag som gäller för markna­den och myntet. Det är vad ordet "ge­menskaperna" åsyftar.

Varför överge denna högst rimliga de­markationslinje? Är det verkligen ett välgrundat önskemål att makten över utrikes- och välfärds- och rättspolitiken ska gå att delegera? Eller rör det sig om ett olycksfall i arbetet av det slag som lätt inträffar i regering och riksdag når tempot är alltför uppskruvat?

Vad som står på spel, menar jag, är trovärdigheten hos den försäkran som avgjorde utgången av folkomröstningen 1994. Gjorda delegationer skulle vara av begränsad natur och bara gälla affärs­livet, påstod vi som argumenterade för ett ja.

Utrikes-, rätts- och välfärdspolitiken skulle inte kunna beslutas utom räck­håll för den svenska demokratin. Också inför utsikten att under de närmaste åren söka förmå en majoritet att bejaka EMU finns det skäl att hejda sig. Även utan den föreslagna grundlagsändring­en är detta en svår uppgift. En centrali­sering av makten över myntet får inte leda till att också utrikes-, välfärds- och rättspolitiken måste befinna sig utom räckhåll för folkstyret.

Redan av politiska skäl framstår förslaget om obegränsad rätt att delege­ra som en måttligt angelägen grundlags­reform. Alldeles särskilt gäller detta om ett grundlagsbeslut och en EMU-kam­panj i tiden kommer att sammanfalla. Varför behöver möjligheten att delegera inte längre begränsas?

Önskar vi som medborgare att också i fortsättningen kunna utkräva ansvar för det som är viktigt? Visst måste riksdagen då - för sin demo- kratiska självrespekts skull - markera att makten över marknaden och myntet är allt vad den tillåter sig att frånträda?

SVERKER GUSTAVSSON

Professor i statskunskap, Uppsala Universitet

Kritiska EU-fakta Nr 73 Februari 2002