- Sveriges militära försvar tenderar mentalt att bli EU- och Nato- tillvänt men organisatoriskt illa ägnat för att försvara rikets frihet och oberoende om dessa värden skulle hotas militärt. Det säger Carl Björeman, generallöjtnant och tidigare mili­tärbefälhavare i Södra Militär-området (Milo-Syd). Under det senaste decenniet har det skett stora förändringar inom försvarsmakten

För det första har försvarsmaktens krigs- och utbildningsorganisation bantats kraftigt.

- Exempelvis armén mobiliserar nu 225.000 man, vilket kan jämföras med 1990 då motsvarande siffra var 725.000. 1990 fanns det 43 utbildningsförband, nu återstår bara 14, säger Carl Björeman.

För det andra har det skett en övergång från allmän till selektiv värnplikt.

Från 1901 till och med 1992 har i princip alla vapenföra unga män vapenutbildats. Den allmänna värnplikten var under denna tid dels en försvarsprincip (med samhällssolidaritet som grundsten), dels en rekryterings­form.

Försvarsbeslutet 1992 innebar att den - redan då krympta - krigsorga- nisationen skulle styra hur stort antal värnpliktiga som skulle grund- utbildas. Det blev värnpliktiga "över" och dessa placerades i en så kallad utbildningsreserv, i avvaktan på inkallelse om mer hotande lägen skulle uppstå i framtiden.

-Därmed hade i praktiken ett stort steg tagits mot att avskaffa försvarsprincipen allmän värnplikt. Av rekryteringsformen allmän värnplikt återstår egentligen endast en allmän mönstringsplikt, menar Björeman.

Han befarar att denna utveckling kommer att fortsätta och förr eller senare leda till att det demokratiska folkförsvaret ersätts av en yrkesarmé.

ÖB har föreslagit att soldater anställs med flerårskontrakt, dvs. klartext yrkessoldaten Försvarsministern har av principiella skäl motsatt sig detta. Men i den senaste försvarspropositionen föreslår försvarsministern dels att internationell tjänst ska bli obligatorisk för nyanställda officerare, dels att rekrytering av soldater ska ske värnpliktsvägen och ge­nom frivilligt åtagande samt genom att så kallade beredskapskontrakt tecknas.

För det tredje har det under 1990-talet skett en stegvis "internationalisering" av den svens­ka försvarsmakten. Det är enligt Carl Björeman den viktigaste förändringen.

Det gjordes ett mycket betydelsefullt val i samband med regeringsskiftet 1991. Skulle försvarsmakten främst inriktas på att möta framtida hot mot rikets frihet och oberoende eller på att möta de hot och lösa de uppgifter som kan spåras i närtid?

Regeringen Bildt såg som sin första uppgift att "fullt utföra Sverige in i det europeiska samarbetet" men hävdade samtidigt att "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig behåller sin grundläggande betydelse".

-Det ligger en motsägelse dessa två uttalanden och det har medfört att den internationalisering, som den militära eliten och så småningom även den försvarspolitiska eftersträvat bäddats in i ett kryptiskt språk, säger Carl Björeman.

För det fjärde har uppgifterna när det gäller nationellt försvar förändrats från det kärva men begripliga "försvarsmaktens fundamentala uppgift är att försvara riket mot väpnade angrepp som hotar dess frihet och oberoende" till den diffusa tesen "försvara Sverige mot väpnat angrepp (vars syfte och därmed "farlighet" således inte anges.) Dessutom har försvaret av Sverige inte längre högre prioritet än de internationella operationerna.

För det femte har det, menar Carl Björeman, skett en radikal ambitionshöjning när det gäller internationella insatser utan någon ingående och för svenska folket begriplig debatt förts.

1 försvarsbeslutet 1995-1996 angavs att förmågan till fredsfrämjande och humanitära insatser skulle förbättras, dock skulle så kallade fredsframtvingande insatser undvikas.

1 försvarsbeslutet 1999-2000 har sådana restriktioner släppts. Där anges att försvarsmakten bland annat ska "ha förmåga att i samverkan med andra länder planera och genomföra fredsbevarande operationer" samt "ha förmåga att i samverkan med andra länder planera och genomföra fredsframtvingande operationer som främst skall kunna ske med markförband i Europa och dess närhet".

- Det var ett tecken i skyn när Johan Hederstedt utnämndes till ÖB, menar Carl Björeman.

Bland de få skriftliga arbeten som Joalin Hederstedt publicerat märks främst "Internationali­sera försvaret!" (1998). 1 denna skrift föreslog han en utlands­styrka om cirka 2.000 man ur samtliga försvarsgrenar, bland annat JAS-divisioner, samt en omfördelning av resurser inom försvarsmakten motsvarande 4-5 miljarder kronor per ån Hed­erstedt var 1998 sakkunnig hos försvarsminister von Sydow.

- Det förklarar genomslaget försvarsbeslutet 1999-2000, säger Carl Björeman.

Han menar att försvarsmaktens ledningsorganisation i dag helt inriktad på att leda expeditionskårer utomlands, ej för försvar av Sverige.

-Sveriges militära försvar ten­derar mentalt att bli EU- och Nato-tillvänt men organisatoriskt illa ägnat för att försvara rikets frihet och oberoende om dessa värden skulle hotas militärt säger Carl Björeman.

-Den militära officerseliten, som bildar opinion, knyts steg för steg allt närmare till EU/Nato och fjärmar sig i praktiken alltmer från det nationella för­svaret.  Mindre snällt sagt:

Sverige är på väg in i Nato, men baklänges.

- Sverige har en försvarsmakt, reellt från 1940-talet, till namnet från 1975. Den håller nu på att bli en krigsmakt i den meningen att den riskerar dras in i fredsframtvingande insatser (krig) ute i världen, oavsett detta sker i EU:s eller Natos regi, sammanfattar generallöjtnant Björeman.

- Utrikesministerns försäkran tv i höstas om att vi kan "dra oss ur när det hettar till påminner om ryska och tyska politikers önskan inför första världskriget att hejda den militära processen när den väl startat. Det är enbart en fåfäng önskan!

GÖSTA TORSTENSSON

Kritiska EU-fakta nr 74 Maj 2002