Tidigare röstade Sverige ungefär lika ofta med länder i tredje världen som med västländerna i kontroversiella frågor i FN:s general- församling. Idag sker det nästan aldrig att Sverige röstar med u-länderna mot den rika världen.

Martin förklarar förändringen i utrikespolitiken i första hand med ansökan om medlemskap i  dåvarande EG. Den svaga ekonomiska utvecklingen är en annan förklaring. Sverige behövde hålla sig på god fot med västländerna med tanke på ekonomiskt utbyte. 

Martins C-betygsuppsats har titeln ”En väststat som andra? En studie av europeiseringen av svensk utrikespolitik”. Den ligger till grund för en artikel på DN-debatt ”Stödet till tredje världen minskar” av Martin Sjöstedt och Ulf Bjereld (professor i  statskunskap). Syfte var att lyfta  de utrikespolitiska frågorna som  lyst med sin frånvaro i valrörelsen.  Det lyckades man nu inte med. 

DÄREMOT LYCKADES man reta upp Pierre Schori (svensk FN- ambassadör), som menade att detta inte var en sann bild av svensk utrikespolitik. Schori kunde inte bestrida resultatet som sådant eftersom det bygger på faktiska uppgifter i FN-protokoll. Men han påstod att Sverige inte ändrat sin utrikespolitik utan tvärtom att Sverige genom medlemskapet i EU har påverkat EU-länderna. Men kvar står att Sverige numera nästan aldrig röstar med tredje världen i kontroversiella frågor i FN. Det kan inte Schori förneka. 

Martin Sjöstedt instämmer inte i Pierre Schoris påstående. Tvärtom menar han att den svenska utrikespolitiken ”europeiserats” och därmed passiviserats de senaste tio åren. 
Han kritiserar i stället den svenska utrikespolitiken för att inte utnyttja sin röst i EU och försöka påverka den gemensamma utrikes-och säkerhetspolitiken (GUSP) till exempel när det gäller fattigdomsbekämpning, bistånd och EU:s jordbrukspolitik – frågor som har betydelse för länder i tredje världen. 

I DN-ARTIKELN redovisas också hur det officiella besöksutbytet med andra länder förändrats. En tidigare studie av Marie Demker och Cecilia Malmström visade att besök från länder i tredje världen stod för 34 procent av officiella besök till och från Sverige under åren 1965- 89. Motsvarande siffra för Västeuropa var 24 procent. Från och med 1990 minskar besöksutbytet med tredje världen till 18 procent och euroepiska länder ökar andelen till 60 procent. Således en markant förändring sker under 90-talet, vilket stärker tesen om svensk utrikespolitiks europeisering. 

Under tre decennier förde Sverige en aktiv utrikespolitik, som byggde på en neutralitetspolitik. För att göra trovärdigt att landet skulle förhålla sig neutralt i händelse av krig så gällde det att inte enbart stödja stormakterna. Sverige, som var alliansfritt, tog ofta ställning för fattiga och mindre länder. Artikelförfattarna beskriver den tidigare utrikespolitiken på följande sätt: ”Genom ett generöst biståndsprogram och ett riksdagsledamot för centerpartiet i Jämtlands län högt officiellt besöksutbyte med tredje världen framstod Sverige som u-ländernas förkämpe bland i-länderna, och även inom FN försvarade Sverige uländernas intressen och stödde bland annat deras krav på en ny ekonomisk världsordning. Statsminister Olof Palme var i detta sammanhang en tongivande personlighet som satte sin prägel på den aktiva politiken genom stöd till tredje världens länder och skarp kritik av stormakternas agerande. Sveriges utrikespolitiska profil skiljde sig således från övriga västländer genom denna uttalade tredje världeninriktning.” 

SJÖSTEDT OCH BJERELD anser att väljarna skulle ha rätt att veta var de olika partierna står i de utrikespolitiska frågorna för valet. Under tiden då neutralitetsdoktrinen gällde fanns en samstämmighet i svensk säkerhetspolitik men nu finns en stor oenighet angående Natomedlemskap, bistånd, etc. Men det ville politikerna inte tala om. 

Kritiska EU-fakta nr 77 Oktober 2002