brev till
partiledarna inför deras första träff den 29 november och lämnande
våra synpunkter. För det första så tyckte vi att det skulle gå
minst ett år mellan beslut i riksdagen och datum för folkomröstning.
Nu blev det inte så, vilket innebär att vi inte har så mycket
tid på oss.
När
det gäller resurser så menar vi att den orättvisa, som rådde
vid folkomröstningen 1994 inte får upprepas. Då hade ja-sidan
minst 20 ggr mer än nej-sidan. Svenskt Näringsliv har redan
avsatt 6 miljoner för Stiftelsen Sverige i Europa för detta år.
Den har ett kansli med 10 anställda, som kan räkna med att få
ännu mera pengar nästa år. Därtill kommer allt det
gratismaterial, som näringslivet sedan flera år publicerar, med
EU-propaganda som sprids till skolor, bibliotek, företag mm.
Exportrådet med Ulf Dinkelspiel i spetsen, har sedan länge
arrangerat seminarier för företagare om förberedelser inför
Sveriges övergång till euron. Det
kommer naturligtvis inte att bli en rättvis fördelning av
resurserna den här gången heller. Men medborgarna bör få veta
hur mycket pengar de olika sidorna i kampanjen har att röra sig
med. Det är en demokratisk fråga. De offentliga medlen bör också
i högre utsträckning gå till nej-sidan och enbart till
kampanjorganisationer, dvs. inte till studieförbund.
Nu
blir det tvärtom. Ja-partierna i riksdagen har bestämt att
ja-sidan ska få 64.5 miljoner och nej-sidan 55,5 miljoner. Därtill
kommer att studieförbunden, som snarast kan räknas in på
ja-sidan får 15 miljoner. Detta är skandal!
Vi
föreslog att omröstningen skulle handla om ja eller nej till
EMU. Ja-partierna har beslutat att frågan är om svenska folket
vill införa euron eller ej. Det är ett sätt att förenkla det
hela till att gälla val av sedlar och mynt, när det är så
mycket mer som står på spel. Det handlar om att avveckla
riksbanken och överlämna beslut till Europeiska Centralbanken i
Frankfurt. Ja-partier försöker tona ner hela frågan.
På
nej-sidan kommer att finnas en mängd olika organisationer, som
argumenterar emot svenskt deltagande i valutaunionen. De vänder
sig till olika målgrupper. Jämfört med folkomröstningen 1994
kommer det att finnas personer som är positiva till EU men
negativa till EMU och därigenom breddas motståndet. Det är
mycket positivt och kommer att stärka EU-motståndet. Det har
stor betydelse att före detta riksbankschefer, företagare och
inte minst näringsminister Leif Pagrotsky tagit ställning mot
svenskt deltagande i valutaunionen.
Men
det är också viktigt att EU och EMU-motståndare verkligen går
och röstar. En undersökning nyligen visar att EU-motståndare är
mindre benägna att rösta än ja-sägare. Därför har vi en
viktig uppgift att mobilisera motståndare och få dem att rösta.
De kan vara avgörande för utgången. Gunnar Lund – ansvarig
minister för svenskt inträde i valutaunionen – klagar på att
det saknas engagemang på ja-sidan jämfört med motståndarsidan En representant för
Sverige i Europa sa att de inte kommer att föra sin kampanj på
gator och torg för det har de inte resurser till trots alla
miljoner.
Motståndarna
till EMU har således trots bristande ekonomiska resurser många fördelar.
Det samlade motståndet bygger på grupper från välrenommerade
ekonomer, företagare, fackligt aktiva och framförallt engagerade
EMU-motståndare. Nej till EU har lokalavdelningar i stora delar
av landet, som kan föra ut vårt budskap på gator och torg.
Initiativ har redan tagits till samverkan mellan olika motståndsorganisationer
på såväl nationell, regional och lokal nivå. Det är viktigt
att Nej till EU är aktivt i detta samarbete och tar initiativ i
kommuner och regioner.
Tillsammans ska vi vinna kampen. Vi har argumenten
och engagemanget på vår sida.
Den 14 september 2003 – då tar vi dom!
KRITISKA EU-FAKTA
Nr 78 December 2002
|