Den nya konstitutionen banar väg för ett
EU-försvaret

Vid EU-toppmötet i oktober 2003 förklarade Sveriges statsminister Göran Persson att någon försvarsunion med ömsesidiga garantier skulle det inte bli i EU även om sådana ambitioner fanns i det utkast till EU-konstitution som konventet om EU:s framtid hade lagt fram under sommaren. Det gav svenska folket intrycket att diskussionen var avblåst. Det var förhastat.

När EU:s utrikesministrar förhandlade om konstitutionen i Neapel i slutet av november samma år låg ett kompromissförslag från ordförandelandet Italien på bordet. Förslagets militäravsnitt innehöll skrivningar om att alla EU-länder åtar sig att försvara ett medlemsland som angrips med alla medel – ”militära och andra”.

Förslaget gick till och med längre än vad EU-konventet föreslagit. Konventet skrev att till dess att ett gemensamt EU-försvar har upprättats så ”skall ett närmare samarbete upprättas inom unionen när det gäller ömsesidigt försvar”. Detta samarbete innebär att om en av de stater som deltar i samarbetet utsätts för väpnat angrepp så ”skall de övriga deltagande staterna […] ge stöd och bistånd med alla till buds stående militära och andra medel”.

När första versionen av Italiens förslag lades fram inför Neapelmötet intog Sverige en synerligen låg profil och ville knappt låtsas om att det fanns. Inte förrän en första förhandlingsomgång lett till en ny men nästan oförändrad skrivning reagerade Sverige.

Den svenska regeringen hade förmodligen hoppats på att Storbritannien skulle rida spärr mot långtgående förslag om militärt EU-samarbete för att inte äventyra Natos ställning och förhållandet till USA. Istället hade den brittiska regeringen nu sagt ja till skrivningar som från svensk synpunkt var politiskt känsliga att godta.

– Vad gäller de ömsesidiga försvarsgarantier som föreslås i ordförandelandet Italiens förslag så är det klart att Sverige aldrig kan acceptera ömsesidiga försvarsgarantier, och därför går vi nu fram tillsammans med de övriga alliansfria länderna Finland, Irland och Österrike och kräver en ändring, sade Laila Freivalds efter en diskussion i riksdagens EU-nämnd i början av december 2003.

Den text som de militärt alliansfria EU-länderna avvisade slog fast att alla EU-länder är skyldiga att hjälpa ett EU-land som utsätts för ett väpnat angrepp. De ville ersätta den med en text om att ett land som attackeras ”kan begära” hjälp från andra medlemsländer. (Formuleringen liknar Natos försvarsgaranti. I Natofördraget från 1949 står att Atlantpaktens medlemsländer ”kommer att hjälpa” med ”de åtgärder som bedöms nödvändiga, inklusive väpnad styrka”.)

Några dagar innan EU-toppmötet i mitten av december samma år lade ordförandelandet Italien fram ett kompromissförslag när det gäller försvarsskrivningarna i utkastet till EU-konstitution. Ord för ord var den nya, omskrivna försvarsklausulen densamma som den Sverige och de tre andra alliansfria EU-länderna avvisat dagen innan. Om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium är de övriga länderna skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel.

Skillnaden var ett litet tillägg: ”Detta påverkar dock inte karaktären i vissa medlemsländers säkerhets- och försvarspolitik.”

Vad tillägget betyder är dunkelt. Som undantag är det så vagt formulerat att det bara håller så länge alla inblandade parter är överens om dess tolkning. En välvillig tolkning är att alla medlemsländer förbinder sig att stödja ett annat medlemsland som blir angripet, även om inte alla med automatik kommer att skicka soldater. Varje land beslutar självt hur det bäst ska komma till undsättning.

Mer behövdes inte för att de militärt alliansfria staterna skulle acceptera den nya skrivningen.

– Det är en rimlig avvägning som skett. Det är bra rent av, förklarade statsminister Göran Persson inför riksdagens EU-nämnd dagen innan EU-toppmötet i Bryssel inleddes.
Det är att blanda bort korten. I förslaget till nya EU-grundlag stadsfäst skyldigheten till ömsesidiga försvarsgarantier. Visserligen är det möjligt att de så kallade alliansfria staterna ska kunna slippa ställa upp militärt, men grundregeln är att EU-länderna ska försvara varandra militärt om de blir angripna.

Konstitutionen säger också att den gemensamma försvarspolitiken ska leda till ett gemensam försvar ”när” medlemsländerna så beslutar, inte längre ”om” alltså.
– Jag har svårt att föreställa mig att Sverige skulle ställa sig neutralt i händelse av väpnat angrepp mot ett annat EU-land, deklarerade Göran Persson i riksdagen den 30 januari förra året.
I det läget skulle Sverige kunna skicka trupper till det attackerade landet. Men det beslutet ska Sverige fatta, inte något annat land i en allians menar Göran Persson:
– Den handlingsfriheten har vi och den förbehåller vi oss. Men ingen annan ska tala om för oss att vi ska skicka trupp. Ingen annan ska ta det beslutet.

Slutsats: Försvarsalliansen är här och Sverige ger sitt godkännande. EU antar en liknande skepnad som Nato. Även inom Nato är det de enskilda medlemsländerna som avgör om och hur de ska bistå ett annat medlemsland som utsätts för ett militärt angrepp. Det enda som återstår av den förutvarande svenska neutralitetspolitiken, är friheten att själva fatta beslut om militära operationer som andra redan har beslutat. En sådan säkerhetspolitisk tvångströja vill Göran Persson påtvinga Sverige.

Dessutom öppnar EU-konstitutionen för ett militärt så kallat ”strukturerat samarbete” mellan EU-länderna. Den vetorätt som tidigare funnits mot detta slopas. De EU-länder som vill genomföra militära operationer i andra länder ska tillåtas bilda en förtrupp som kan agera på egen hand.

I konstitutionen sägs det uttryckligen att ett ”strukturerat samarbete” på det militära området ska upprättas av ”de medlemsstater som uppfyller högre krav på militära resurser, och som sinsemellan har gjort mer bindande åtaganden på detta område med tanke på de mest krävande uppdragen”.

Tidigare har Sverige sagt tvärnej till militärt samarbete i mindre grupper EU-länder.

När frågan var uppe förra gången, i förhandlingarna om Nicefördraget, gick Sverige emot själva principen att länder ska kunna gå före militärt och satte tillsammans med Storbritannien stopp för det.
Och inför riksdagens EU-nämnd deklarerade Göran Persson i mitten av oktober 2003:
– Vi vill inte att en grupp av stater ska kunna inrätta ett så kallat strukturerat samarbete om man vill samordna sina militära kapaciteter.

Men efter att Frankrike, Tyskland och Storbritannien gjorde upp strax före EU-toppmötet i december, har den svenska regeringen även i denna fråga gjort en total omsvängning.
– Genom de förändringar som har skett i texterna så att det innebär att det är öppet för alla att vara med och att var och en avgör i vilken utsträckning så tycker vi att det är en bra skrivning, förklarade utrikesminister Laila Freivalds.

Nu finns förslaget om en militär förtrupp inskrivet i utkastet till EU-konstitution. Förslaget håller redan på att förverkligas, trots att konstitutionen ännu inte ratificerats. Och Sverige medverkar naturligtvis aktivt. I slutet av november presenterade försvarsminister Leni Björklund en nordisk snabbinsatsstyrka där Sverige ska ställa upp med 1.100 soldater och samarbeta med Finland och Norge. Totalt omfattar stridsgruppen 1.500 man och ska verka under EU-flagg.

När det gäller FN-mandat finns det i konstitutionsförslaget en skrivning om att visa respekt för FN-stadgan, men det är EU självt som avgör om det krävs FN-mandat vid militära aktioner eller inte.
Den svenska regeringen har tidigare uttalat att den för sin del ovillkorligen kommer att kräva ett FN-mandat för att Sverige ska medverka i EU:s krishanteringsoperationer.

Numera är försvarsministern beredd att ingripa också utan FN-mandat.
– Det kan finnas undantagssituationer då humanitära skäl talar för att man ska göra en intervention trots att FN:s säkerhetsråd inte givit sitt klartecken till det, säger Leni Björklund till Dagens Nyheter 27 november.

Även förändringarna när det gäller krishantering går att förena med Sveriges alliansfrihet enligt försvarsminister Leni Björklund, därför ”det handlar om ett politiskt samarbete mellan länderna, vi lämnar inte över beslutanderätten till EU”.

– När unionen ska besluta om en insats som ska ske under EU-flagg ska alla länder vara överens. När Sverige skickar ut sin styrka, föregås det alltid av ett beslut i riksdagen, säger Leni Björklund till Dagens Nyheter.
Även om Sverige behåller möjligheten att inte delta, blir EU-armén i praktiken omöjlig att stoppa. Och att ett land inom unionen skulle kunna kalla sig alliansfritt samtidigt som andra länder utför militära interventioner i EU:s namn faller givetvis utanför rimlighetens ram.


GÖSTA TORSTENSSON

Kritiska EU-fakta nr 94 Januari 2005

Tillbaka eller Startsidan