Stora förändringar med den nya EU-konstitutionen

De viktigaste förändringarna mellan existerande fördrag och konstitutionen inom utrikes- och säkerhetspolitikens område är följande:

1 Tidigare skrev man att
samarbetet skulle kunna leda till ett gemensamt försvar om Rådet beslutade detta. Nu skriver man att det kommer att leda till ett gemensamt försvar när Rådet beslutar detta.

2 Man skriver nu
uttryckligen att unionen skall tillförsäkras ”en operativ förmåga” som bland annat ska stödja sig på militära resurser.

3 Beträffande krigsmateri
elen så skrev man tidigare att man eftersträvade ett lämpligt samarbete. Detta har nu preciserats till en gemensam försvarsbyrå. Reglerna (liksom säte) för denna ska beslutas med kvalificerad majoritet. (Det står dock varje medlemsland fritt att delta eller ej)

4 Man skriver in att varje
medlemsland har skyldighet att bistå ett annat vid ”ett väpnat angrepp”. Även om man tillfogar reservationen att detta inte ska påverka den speciella karaktären hos vissa länders säkerhetspolitik (hur nu detta ska gå till) så är godkännandet av ”biståndsskyldigheten” ett klart avsteg från alliansfriheten.

5 Det har infogats ganska
detaljerade skrivningar om skyldigheten att bistå ett annat land vid en naturkatastrof, terroristangrepp och liknande. Här behöver dock biståndet ej vara militärt.

6 EU:s ”utrikesminister”
övertar många av de uppgifter som tidigare låg på Rådet och dess ordförande. Han/hon ges en stödjande byrå med tjänstemän, han/hon får initiativrätt på en rad områden, han/hon övervakar internationella avtal och han/hon blir den (som rent fysiskt) ska tala för unionen i till exempel FN.

7 I existerande fördrag
skrev man in rätten för vissa länder att inom unionens ram fördjupa sitt samarbete inom något område. Man var dock mycket tydlig och påpekade att detta fördjupade samarbete inte fick avse saker med militära och försvarsmässiga konsekvenser. Nu introducerar man ett nytt begrepp ”permanent strukturerat samarbete” som avser just detta, dvs. ett militärt samarbete mellan vissa länder, men också inom unionens ram. ”Unionen” får på detta sätt militär kapacitet trots att alla länder inte är med.

8 Man introducerar även
inom utrikespolitiken den så kallade pasarellen. Det vill säga man ger Europeiska Rådet rätt att utan fördragsändring (dvs. utan att de olika parlamenten behöver ratificera saken) ändra ett beslut som nu ska tas med enhällighet till ett majoritetsbeslut. En sådan omvandling får dock inte ske på områden med militära eller försvarsmässiga konsekvenser. Det betyder att om man vill införa majoritetsbeslut vad avser till exempel frågor som rör ett gemensamt försvar så måste förslaget ratificeras av samtliga länders parlament innan det blir giltigt.

GÖSTA TORSTENSSON

Kritiska EU-fakta nr 94 Januari 2005

Tillbaka eller Startsidan