Sverige, drygt ett år efter folkomröstningen
om EMU

Har villaägare tvingats gå från hus och hem på grund av för höga räntor? Har kronan slutat flyta och sjunkit djupt ner i dyn? Har Sveriges tillväxt rasat i förhållande till euroländerna?

Nej, detta är inte verkligheten i Sverige årsskiftet 2004/2005. Men det var den verklighet som ja-förespråkarna utmålade inför folkomröstningen hösten 2003. Det var inte någon måtta på allt elände som skulle drabba svenska folket om vi, mot förmodan, skulle våga trotsa maktelitens uppmaningar och välja nej-valsedeln. Men svenska folket genomskådade etablissemangets – såväl när det gällde hot som locktoner, väl medvetna om att stora grupper i samhället redan drabbats tillräckligt hårt av den ekonomiska politikens EU-anpassning. En anpassning som bland annat inneburit försämringar inom sjukvård och omsorg och avregleringar och privatiseringar som ökat levnadsomkostnaderna för medborgarna.

Hur ser då svensk ekonomi ut idag i Sverige i förhållande till euroländernas. Jo, bra!

När det gäller tillväxten så har Sverige dragit ifrån genomsnittet i euroområdet så att vi har nu nästan dubbelt så stor tillväxt som EMU-länderna. Kronan är stabil i förhållande till euron och har stärkts mot dollarn. Vid folkomröstningen låg Riksbankens styrränta 0,75 procentenheter över den Europeiska Centralbankens (ECB). Efter Riksbankens sänkning i april är räntorna lika stora.

Samtidigt ser vi nästan dagligen hur de ekonomiska problemen växer i EMU-länderna och arbetslöshetens gissel präglar ekonomin. Stabilitetspaktens regler bryts av flera länder, i Tyskland protesterar medborgarna och stora demonstrationer genomförs av uppretade människor varje måndag i mer än 220 tyska städer. Protesterna gäller alla de av den tyska regeringen föreslagna nedskärningarna som är en tydlig konsekvens av EMU och stabilitetspaktens rigida ekonomiska politik.

Undersökningar visar att svenska folket inte ångrat sitt nej till EMU. Desto mer förvånad blev jag därför härförleden vid EU-parlamentets session i Strasbourg. Holländska ordförandeskapet informerade om förslaget om att göra vissa ”kosmetiska” förändringar av stabilitetspakten. Det var då häpnadsväckande att höra från Rådet att först hade man diskuterat förslaget med ministrarna i eurozonen och härefter med övriga 13 länder som nu inte är med i EMU (däribland Sverige). Det sas från Rådet ”att det var viktigt att samråda med de 13 länderna, eftersom samtliga dessa 13 länder vill ju vara med i EMU”. Jag trodde att Sverige sagt nej till EMU, och dessutom i en folkomröstning. Är inte svenska folkets svar tydligt nog? Vilka signaler ger svenska regeringen till Rådet i EMU-frågan?

Det var också ganska förvånansvärt att höra en representant för LO uttala sig för en tid sedan, med anledning av att det i Tyskland finns förslag om att öka arbetstiden för löntagarna med bibehållen lön. Alltså längre arbetstid för samma lön.

Delar av Svenskt Näringsliv var inte sena att gå ut med samma förslag på den svenska arbetsmarknaden. Det föranledde Sveriges Radio att låta en representant för Svenskt Näringsliv debattera förslaget med en företrädare för LO. I denna debatt argumenterade LO-representanten för att det absolut inte var jämförbart med svensk och tysk arbetsmarknad. Den press löntagarna i Tyskland utsätts för gällande löner och arbetsförhållanden drabbar inte Sverige i samma utsträckning på grund av att Sverige inte är med i EMU. Tack vare att Sverige inte är med i EMU och har en flytande krona istället för en till 

euron fast valutakurs kan vi använda bland annat valutakurser och andra ekonomiska instrument för att behålla ett bra konkurrensläge gällande exportmarknaden. Jag är inte förvånad över slutsatserna från LO, de förde vi på nej-sidan fram under folkomröstningskampanjen, men jag är förvånad över att LO-ledningen inte under kampanjen redogjorde för den uppfattningen utan tvärtom, argumenterade för ett ja till EMU. En majoritet av LO:s medlemmar röstade nej, trots LO-ledningens insatser för ja-kampanjen, och LO-ledningen borde idag tacka sina medlemmar för deras klokskap.

Hade Sveriges riksdag fått avgöra EMU-frågan så hade svaret blivit ja till EMU. Riksdagsmajoriteten var inte representativ för svenska folkets uppfattning. Detsamma gäller idag för förslaget till ny konstitution för EU. Av bland annat det skälet är det naturligtvis självklart att även konstitutionsfrågan ska avgöras av folket i en folkomröstning. I konstitutionsförslaget skrivs dessutom in ”att euron är Unionens valuta”. Risken är därmed uppenbar att Sverige ”bakvägen” genom konstitutionen ändå blir ett EMU-land, trots folkviljan. Frågan om konstitutionen är alldeles för viktig för att avgöras av en riksdagsmajoritet som inte representerar folkviljan.

Eva-Britt Svensson
förste vice ordförande i Folkrörelsens Nej till EU och
EU-parlamentariker (v)

Kritiska EU-fakta nr 94 Januari 2005

Tillbaka eller Startsidan