Turkiet närmar sig EU – men vägen är lång till medlemskap

EU-toppmötet i DECEMBER gav ett förhandlingsdatum för Turkiet och satte upp ett antal reservationer. Ett turkiskt medlemskap i EU ska ingalunda ses som givet.

Turkiet har sökt medlemskap sedan 1963 och accepterades som kandidatland 1999. EU utfäste sig att starta förhandlingar när Turkiet fyllde ett antal krav. Sedan dess har Turkiet gjort sådana anpassningar att EU-kommissionen i en rapport i höstas gav sitt klartecken till att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet.

Enligt rapporten är Turkiet väl förberett för att inleda förhandlingar om ett EU-inträde. Landet är på väg att uppfylla flera av de politiska och ekonomiska krav som EU-kommissionen ställer på nya ansökarländer. Kommissionen säger därmed ja till Turkiet, men med flera förbehåll.
– Det är ett villkorat ja som följs av ett stort antal rekommendationer om uppföljningar och kontroller av situationen i Turkiet, sade EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi, när rapporten presenterades.

Bland medlemsländerna är meningarna delade. Många var och är oroliga inför utsikterna att Turkiet blir medlem.
Signalerna om att Turkiet inte hör hemma i EU har kommit inte minst från kristdemokraterna i Tyskland och det styrande högerpartiet i Frankrike, UMP.

Den förre franske presidenten Valery Giscard d’Estaing, som förra året ledde EU:s konstitutionella framtidskonvent, tycker inte att turkarna har en plats i EU. ”Dess [Turkiets] huvudstad ligger inte i Europa; 95 procent av dess befolkning lever utanför Europa; det är inte ett europeiskt land.” I den utförliga intervjun, som publicerades i Le Monde, slog Giscard d’Estaing också fast att ett turkiskt EU-medlemskap endast skulle kunna förverkligas till priset av ”Europas undergång”.

Den nuvarande franske presidenten Jacques Chirac har uttalat att han är rädd att ”EU tunnas ut” om turkarna blir medlemmar. En av Chiracs närmaste män, UMP-ledaren Alain Juppé, sade i våras att man inte vill inleda några förhandlingar med Turkiet i år och att Turkiet inte riktigt hör hemma i EU utan ska erbjudas ett så kallat privilegierat partnerskap.

De tyska kristdemokraternas ledare Angela Merkel har försökt få Europas högerpartier att säga nej till ett turkiskt EU-medlemskap. Ett nej till ett fullvärdigt EU-medlemskap för Turkiet var en central del i kristdemokratiska CDU:s kampanj inför EU-parlamentsvalet i juni. Sedan dess har Angela Merkel försökt förmå EU:s kristdemokratiska och konservativa partier att sluta upp bakom CDU-linjen. Lika negativ till ett turkiskt EU-medlemskap är Edmund Stoiber, kristdemokratisk regeringschef i Bayern och kanslerkandidat i det tyska valet 2002.

Men de som vill hålla Turkiet utanför fick vika sig. Angela Merkel och Österrikes förbundskansler Wolfgang Schüssel fick inte med sig EU-ländernas övriga kristdemokratiska och konservativa ledare när de möttes i Bryssel timmarna före EU-mötet, och det blev avgörande för toppmötets utgång.

Men ännu mer avgörande var det att Jacques Chirac kvällen före EU-toppmötet i tv gick ut med en tydlig och kraftfull plädering för turkiskt EU-medlemskap.
Frankrike är landet som alltid brukar krångla inför varje ny utvidgning som hotar att minska det franska inflytandet i unionen. Och det finns en stark skepsis mot Turkiet, både bland den franska allmänheten och i Chiracs eget parti.

Men Chirac pläderade nu med emfas – och med mycket franska argument – för att det ligger i Frankrikes och Europas intresse att Turkiet blir medlem i EU. Inte minst med hänvisning till att EU, som väger litet för lätt i världen jämfört med stormakter som USA och Kina ”skulle väga tyngre i framtiden genom Turkiets närvaro”.

När Frankrike till sist ställde sig i linje med övriga stora EU-länder, de tyska och brittiska socialdemokratiska regeringarna och den italienska högerregeringen, om att det är dags för Turkiet att inleda medlemsförhandlingar fanns det inte så mycket att sätta emot.

Start för Turkietförhandlingarna är satt till den 3 oktober i år. Målet med är enligt toppmötesbeslutet medlemskap, men förhandlingarna beskrivs som en ”förutsättningslös process”. Det finns alltså ingen garanti att Turkiet blir medlem i EU. Därför preciseras också en eventuell alternativ lösning med ”starkast möjliga band”, om förhandlingarna skulle misslyckas. Det betyder i praktiken att landet får ett slags ”privilegierat partnerskap”, en lösning som bland annat Valéry Giscard d’Estaing propagerar för.

Långa övergångsperioder, tillfälliga undantag, permanenta skyddsklausuler och speciella arrangemang har skrivits in i förhandlingsvillkoren. Begränsningarna kan komma att gälla på flera av EU:s kärnområden, som fri rörlighet för arbetskraft, tillgång till stöd från unionens strukturfonder och rätten till jordbruksbidrag. Och för första gången introduceras öppet en mekanism för att suspendera förhandlingarna.

Även om Turkiet fått klartecken till att börja förhandla är deras väg till ett EU-medlemskap fortfarande lång.
– Att inleda medlemsförhandlingar innebär inte självklart anslutning. Vägen dit är lång och svår om Turkiet ska uppfylla alla villkor som krävs för att ansluta sig till Europa, betonade Jacques Chirac.

I Frankrike är en majoritet av befolkningen emot turkiskt EU-medlemskap. President Chirac har därför lovat folket att få säga sitt i en folkomröstning, när Turkiets förhandlingar någon gång i framtiden är slutförda. Under EU-toppmötet meddelade även Österrikes förbundskansler, Wolfgang Schüssel, att han tänker föreslå detsamma i sitt land.
– Enligt min uppfattning bör vi hålla en folkomröstning om Turkiets inträde, sade Schüssel till journalister.

Förutom folkomröstningen trycker Schüssel på att utgången av förhandlingarna med Turkiet är öppen och att det inte är något självklarhet att de slutar med medlemskap.
– De länder som blev EU-medlemmar i våras har alltid varit en del av Europa. Med Turkiet ställs den grundläggande frågan om vad som hör till Europa, sade den österrikiske förbundskanslern.

Själva medlemskapsförhandlingen har formen av en regeringskonferens, med de 25 medlemsländerna som en part och Turkiet som motparten på andra sidan bordet. Var och en av de 25 medlemsregeringarna måste under hela processen enas i varje detalj, vilket ger alla tveksamma medlemsländer obegränsade möjligheter att kasta grus i maskineriet.
Turkiets förhandlingar förväntas pågå i tio år. Tidpunkten för Turkiets eventuella inträde i EU ligger någonstans mellan 2015 och 2020. Enligt villkoren är ett turkiskt medlemskap i de facto inte möjligt förrän tidigast år 2014, då en ny långtidsbudget träder i kraft inom EU.

I skymundan av beslutet om Turkiet enades EU-ledarna också om att starta medlemskapsförhandlingar med Kroatien i april nästa år. Men först måste kroaterna på allvar börja samarbeta med FN:s krigsförbrytartribunal. Ytterst handlar det om en enda person, general Ante Gotovina. Denne står åtalad för krigsförbrytelser men har ännu inte gripits och utlämnats.

”Förutsatt att fullt samarbete med Internationella tribunalen för före detta Jugoslavien har bekräftats är EU berett att inleda anslutningsförhandlingar i april år 2005”, heter det i slutsatserna från toppmötet.
EU-ledarna kunde också förklara förhandlingarna med Bulgarien och Rumänien för avslutade och välkomnar de båda länderna som EU-medlemmar från och med januari 2007.

GÖSTA TORSTENSSON

 Kritiska EU-fakta nr 94 Januari 2005

Tillbaka eller Startsidan