|
Persson har inte
berättat på vilket sätt till han har begärt detta
klarläggande. Något svar verkar Persson inte heller ha fått.
Sanningen är nog den att Persson tog till en nödlögn för
att regeringen skulle slippa att skicka iväg ett brev till
EU-kommission i vilket regeringen konstaterar det självklara
att EU-konstitutionen har fallit efter de klara nej-en i
Frankrike och Holland, då fördragsändringar kräver
godkännande av alla de 25 medlemsländerna. Person är
dessutom demokratiskt ohederlig. Genom sitt uttalande
försöker han att skuldbelägga de franska och holländska
folken. Men detta trick kommer inte att lyckas. Persson får
nog vänta förgäves på nya folkomröstningar i Frankrike och
Holland.
För det franska
folket har inte glömt sin franska revolution.
Folkomröstningen i maj föregicks av många sociala protester
och mobiliseringar som sammantaget avslöjade myten att fransk
inrikespolitik inte har något med EU-politiken att göra.
Efter att EU:s
ledare träffats i Barcelona i mars 2002 och påbjudit så
kallade reformer av socialförsäkringssystemen, så försökte
sig regeringen Raffarin på att försämra pensioner bland
annat genom att höja pensionsåldern med fem år för de
flesta och sänka ersättningsnivåerna. I maj-juni 2003
strejkade miljoner människor mot dessa förändringar. Samma
sommar strejkade scenarbetare och tekniker inom kultursektorn
mot EU-anpassade deltids- och korttidsanställningar, vilket
fick till följd att den franska sommarens största
kulturhändelse, Avignonfestivalen, fick ställas in. Hösten
2003 tillsatte samma regering ett så kallat "socialt
partnerskap" efter modell från EU för att försämra
sjukförsäkringarna. Detta råd som bestod av arbetsgivare,
direktör från sjukförsäkringskassorna, läkare och fackliga
potentater påstod att sjukförsäkringssystemet gick med
underskott. Men det avslöjades att socialistiska och
borgerliga regeringar beviljat arbetsgivarna 113 miljarder i
lättnader i sjukförsäkringsavgifter sedan 1990. På nytt nya
sociala protester.
2004 gick
järnvägsanställda och flygplatsanställda ut i strejk emot
privatiseringar beställda av EU. Under hösten revolterade en
stor andel av kommunernas borgmästare mot de EU-drivna
nedskärningarna i den offentliga sektorn. Ordföranden för
landsbygdskommunernas förening gick ut med en uppmaning att
rösta nej till EU-konstitutionen för att rädda den
offentliga sektorn. 263 politiker i departementet La Creuse
(nivån ovan kommunerna) lämnade i protest sina uppdrag och
krävde stöd för offentliga sektorn.
Efter
årsskiftet fortsatte protester och strejker. 165.000 studenter
demonstrerade i mars på gatorna mot Raffarinregeringens planer
på att EU-anpassa den franska studentexamen, protester som
ännu pågår. Så fortsatte det under våren 2005 med
protester mot EU-drivna avregleringar från anställda på
franska "Vattenfall", järnvägsarbetare,
statsanställda m.fl. yrkesgrupper. En vecka före
folkomröstningen gick 10.000 vinodlare ut i protest mot usla
producentvillkor och med krav på sina banderoller "Nej
till EU-konstitutionen".
Dessa sociala
protester radikaliserade också fackföreningarna. De två
största centrala fackföreningarna, FO och CGT, uppmanade sina
medlemmar att rösta nej till konstitutionen. Efter
folkomröstningen har protester och strejker fortsatt mot
regeringen Villepins avreglerings- och nedskärningspolitik
för att uppfylla EU:s stabilitets- och tillväxtpakt.
Göran Persons förhoppning om
en fransk omprövning av konstitutionen är en illusion.
Jan-Erik Gustafsson, ordförande
Kritiska EU-fakta
nr 97 December 2005
Tillbaka eller Startsidan
|
