|
Ungdomar
upp till 26 år skall kunna hyras in under en tvåårsperiod
till låg lön och kunna sparkas när som helst utan att
arbetsgivaren ens behöver motivera avskedet. Med CPE-lagen förvandlas
ungdomar i praktiken till daglönare utan möjligheter till
fast anställning, utan möjligheter att skaffa lägenhetskontrakt
och utan en chans att få banklånEfter
hot om ytterligare en landsomfattande strejk med miljonstals på
gatorna som protesterade mot dessa orättvisor, så kastade
Villepin och president Jacques Chirac nesligen in handsken,
kapitulerade och drog tillbaka lagen.
Detta
är en stor seger inte bara för ungdomar i Frankrike utan i
hela EU. Vad massmedia nämligen inte har skrivit om är att
CPE-lagen är ren och skär EU-politik. Denna går tillbaka
till EU:s stats- och regeringschefers toppmöte i Luxemburg
1997, då en strategi för europeisk sysselsättning
definierades. Denna syftar bl.a. att på ”ett markant sätt
reducera kostnaderna för att rekrytera extra arbetskraft”
samt betonar anpassbarheten dvs ”en moderniserad och flexibel
arbetsorganisation och sätta på plats anpassade anställningskontrakt
för olika typer av arbeten”, som t.ex. den franska CPE-lagen.
Alltsedan
Luxemburg
publicerar EU-kommissionen sysselsättningsriktlinjer som de
nationella regeringarna sedan är skyldiga att omsätta i
nationella handlingsplaner. I en sådan riktlinje från juli
2003 dikterade EU-kommissionen att ”medlemsregeringarna skall
ompröva [...] de alltför restriktiva villkoren i arbetsrättslagstiftningen
för att gynna mångfalden av olika anställningskontrakt”.
Och på kommissionens förslag så beslöt ministerrådet den
12 juli 2005 om s.k. ”integrerade riktlinjer”, som slår
samman sysselsättningsriktlinjerna med den allmänna
ekonomiska politiken.
I
dokumentet kan man läsa att ”medlemsstaterna skall reformera
arbetsmarknaden [...] genom att förbättra flexibiliteten och
kapaciteten för anpassning”. Dokumentet säger att det skall
”skapas vägar för anställning av unga”, vilket
preciseras som att ”favorisera flexibiliteten [...], anpassa
lagstiftningen relativt till behovet av sysselsättning [...],
sprida former för en nydanade och anpassad
arbetsorganisation”. På
det senaste toppmöte nu i mars utfäster sig EU:s regerings-
och statschefer att arbeta för en uppluckring av anställningsförhållandena
och en arbetsrätt som underlättar övergången från
ett arbete till ett annat.
Det
är är inte att förundras över att EU-kommissionen 25
januari berömde Villepins lagstiftningsinitiativ, att EU:s
centralbankschef Jean-Claude Trichet den 20 mars uttryckte att
”allt som går mot ökad smidighet på arbetsmarknaden är
bra”, samt EU-presidenten José Manuel Barroso kommentar 19
mars om CPE: ”Man
kan inte längre leva i illusionen att man kan garantera saker
och ting som de var förut”.
CPE-lagen
är således inte något isolerat till Frankrike. I Tyskland
har kristdemokrater och socialdemokrater skrivits in i
regeringsöverenskommelsen att införa en lag för
nyanställningar under två år på försök. Den
socialdemokratiske arbetsmarknadsministern Munterfering har i
mars presenterat en lag med detta innehåll.
I
Sverige har regeringen lanserat plusjobben för att ”öka
servicenivån” inom offentlig sektor med fokus på ungdomar
och långtidsarbetslösa, främst som en mildare form
arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att genomföra
EU-politiken. Risken finns att plusjobben systematiskt används
för att undantränga riktiga jobb, vilket Kommunal har varnat
för. Plusjobben omfattas inte av lagen om anställningsskydd,
och de kvalificerar inte ens till för a-kassa.
Över hela EU görs nu samordnade ansträngningar
för att försämra arbetsrätten, och särskilt anställningsförhållanden.
Som de sociala striderna i Frankrike har visat är ungdomar en
särskilt utsatt grupp, som godtyckligt skall kunna avskedas
och behandlas som andra klassens medborgare. Ungdomar har inget
att vinna på EU-medlemskapet.
Jan-Erik Gustafsson, ordförande
Kritiska EU-fakta
nr 99 Maj 2006
Tillbaka eller Startsidan
|
