Pressmeddelande 2007-04-19
På söndag
genomförs första omgången av franska presidentvalet. Den
tidigare statsministern Göran Persson, EU-minister Cecilia
Malmström, EU:s ordförande Angela Merkel och flera andra har
upprepade gånger sagt presidentvalet i Frankrike är en
ödesfråga för om den av de franska och nederländska folken
nedröstade konstitutionen skall uppstå likt Jesus ur sin
grav.
Svensk
press har hittills inte gjort någon bredare analys hur de 12
kandidaterna ställer sig till EU-konstitutionen. Jag bifogar
för fritt utnyttjande den text som under nästa vecka kommer
att publiceras Folkrörelsens tidning Kritiska EU-fakta.
Jan-Erik
Gustafsson
Ordförande
Folkrörelsen Nej till EU
08 752 8550
Fransk borgmästare kräver att Frankrike lämnar EU i
presidentvalet
Valet till
president i Frankrike senare i vår bedöms av
EU-etablissemanget både i Sverige och Europa vara avgörande
för vad som händer med konstitutionen. Till Le Monde sade
Angela Merkel 14 januari att ”Frankrike har ett intresse av
att frågan rör på sig... Vi kommer inte kunna leva i detta
Europa om vi inte lyckas från det franska presidentvalet
fram till slutet av 2008 finna en lösning på hur
konstitutionen ska hanteras”. Vi det svenska officiella
firande av 50 år med Romfördraget på Hotell Rival i
Stockholm 23 mars uttryckte EU-minister Cecilia Malmström en
stor förväntan att presidentvalsomgångarna 22 april och 6
maj samt valet till nationalförsamlingen 10 juni skall bryta
det nuvarande dödläget. Men det är mest sannolikt att de
franska valen varken löser Frankrikes politiska och
ekonomiska problem eller EU:s konstitutionskris.
För att få ställa
upp i franska president valet måste kandidaten få stöd av
minst 500 av Frankrikes ca 36 000 borgmästare. Detta är
lättare sagt än gjort då allt fler borgmästare i de många
kommunerna vägrar stödja kandidater som i handling mellan
valen försämrat villkoren för kommunal verksamhet.
När tiden för att
samla in namnteckningarna gick ut i mitten av mars hade 12
kandidater fått in de nödvändiga namnen; Jean-Marie Le Pen
(Nationella fronten), Nicolas Sarkozy (UMP), Philippe de
Villier (Rörelsen för Frankrike), Francois Bayrou (UDF),
Frédéreic Nihous (CPNT), Dominique Voynet (De gröna),
Ségolène Royal (socialistpartiet), Gerard Schivardi
(Lanserad av ett antal borgmästare), Marie-Geroge Buffet
(kommunistpartiet), José Bové (Hela världen rörelsen),
Olivier Besancenot (LCR) samt Arlette Laguiller (Lutte
Ouvrier). Av dessa är de fyra första borgerliga kandidater,
Nihous och Voynes med rötter i miljö- och
naturskyddsrörelsen samt övriga kända för att ha en mer
eller mindre socialistisk framtoning.
Som
opinionsundersökningarna ser ut idag så har bara Sarkozy,
Royal, Bayrou med Le Pen som outsider möjlighet att nå andra
valomgången. De två huvudpersonerna i första valomgången är
Nicolas Sarkozy från efterföljaren till Gaullistpartiet UMP
och socialistpartiets kandidat Ségolène Royal. Sarkozy är en
varm EU- och USA-anhängare, som har uttalat sig för en
minimumkonstitution för att lösa konstitutionskrisen. Men på
senare tid för att anpassa sig till Angela Merkels
ansträngningar för att få igenom förslag till toppmötet i
juni har han börjat talat om en förenklad konstitution.
Segolene Royal,
som är sambo med socialistpartiets ordförande Francois
Hollande, har till Luxenburgs EU-minister J-C Junker sagt
att ”jag är en övertygad europé. Det är nödvändigt med en
konstitution som får institutionerna att fungera. Jag önskar
att det franska folket på nytt går till en folkomröstning
under 2009”. Hon förespråkar en ”vitaminserad”
maximikonstitution till vilket hon vill ha ett socialt
protokoll, som om hon glömt bort att det sociala protokollet
redan finns inskrivit i artiklarna 209 och 224.
Bayrou är
partiledare för ett vagt social-liberalt mittenparti på
kristen grund. Han har en relativt fläckfri bakgrund, vilket
gör att han i ökande grad har attraherat en medelklass som
reagerar mot Sarkozy’s och Royal’s arrogans. Bayrou har
aldrig tvivlat på EU-projektet och vill ha en konstitution
som är ”kort, kompakt, betydelsefull, solid och läsbar för
alla” som ratificeras i en folkomröstning 2009.
De Villiers
betecknar sig som en patriotisk fransman, som bl.a. reagerar
mot att franska industrijobb försvinner ut landet. Han vill
återinföra tullskydd. Han säger sig stå bakom grunderna i
Romfördraget, men tar avstånd från Maastrichtfördraget, och
säger att om han väljs till president, så kommer han att
samla Europas regeringschefer för ”att arbeta fram ett
Parisfördrag”, där EU-kommissionen har reducerats till ett
”administrativt sekretretariat” och där medlemsländerna har
vetorätt.
För att vinna
röster har Sarkozy i många frågor som lag och ordning, och
invandring lagt sig nära den högerextreme kandidaten Le Pen,
som vid förra valet chockade Frankrike genom att gå till
andra valomgången genom att slå socialisten Lionel Jospin.
Men ingen av huvudkandidaterna vågar räkna ut honom även
denna gång. Han gisslar övriga kandidater genom att säga att
han är den ende nu levande parlamentarikern som sade nej
till Romfördraget, han säger nej till Maastrichtfördraget
och EU-konstitutionen, men har inte uttryckligt krävt att
Frankrike skall lämna EU med honom som president.
Voynet vann sin
kandidatur knappt i en intern strid, och har inte uttalat
sig emot varken EU eller EU-konstitutionen. Nihous
representerar ett mindre parti som slår vakt om fransk jakt,
natur och landsbygd. Partiet säger sig vilja slå vakt om
franska traditioner, säger nej till ett Europa av
teknokrater och vill bygga ett Europa som respekterar
skillnader samt försvarar folkomröstningsresultatet 2005.
Det franska
vänsternej-blocket inför konstitutionsomröstningen 29 maj
2005 har inte kunnat enas om en gemensam kandidat.
”Extremtroskisten” Arlette Laguiller var först med att
deklarera att hon skulle kandidera. När franska
vänsterpartiet (PCF) skulle utse kandidat i december utbröt
interna strider efter att huvudkandidaten och
partiordföranden Marie-George Buffet vägrat att uttala sig
för att bryta med EU. Ett tag lanserades EU-parlamentarikern
Francis Wurtz som kompromisskandidat, men slutligen valdes
Buffet till kandidat, dock till priset av att flera personer
lämnade partistyrelsen. Inte heller LCR:s (motsvarigheten
till socialistiska partiet) kandidat postiljonen Olivier
Besancenot har antytt att det är nödvändigt att lämna EU för
att återupprätta den nationella demokratin. Till denna
”Arena-vänster” skall läggas den välkände
bondeledaren och globalisten José Bové som ställer upp som
opolitisk kandidat (deltog i Östersundsmötet under det
svenska ordförandeskapet 2001). Bové sprider dock illusioner
om att det går att förändra EU inifrån, och att det inte
kommer på tal att bryta med EU. Tvärtom sa han 13 februari
att det gäller att dra nytta av EU-parlamentsvalet 2009
genom att till dess ha arbetat fram ett nytt
konstitutionsförslag som då kan underställas väljarna.
Av nej-sidans
vänsterkandidater är det bara Gerard Schivardi, som har
lanserats av borgmästare i ett antal mindre kommuner, som
säger nej till Maastrichtavtalet och som kräver att
Frankrike skall lämna EU. Schivardi har tidigare varit
fullmäktigeledamot för socialistpartiet i
departementet/länet Aude, och är nu borgmästare i den lilla
kommunen Mailhac i ett av södra Frankrikes vindistrikt.
En växande
kommitté med fler än 300 borgmästare från Frankrikes många
små kommuner understödjer Schivardi’s kampanj. Dessutom
stöds Schivaridi’s kampanj av den ytterligare en
trotskistisk gruppering i fransk politik, det franska
arbetarpartiet (Parti Travailleur). I ett uttalande skriver
kommittén att den stöder Schivardi’s kampanj ;
-
till försvar för Frankrikes 36 000
kommuner som nu hotas av kommunsammanslagningar,
-
till försvar och återerövring av
den offentliga sektorn på lokal nivå,
-
till försvar av Frankrike som en
sekulär republik
-
för att Frankrike skall lämna
Europeiska unionen.
Ett stort antal
franska borgmästare radikaliserades under folkomröstning om
EU-konstitutionen, när de redan med gällande EU-fördrag och
EU-direktiv såg hur deras kommuner drabbats av
postnedläggningar, försämrad offentlig service, privatiserat
skolsystem, industrinedläggningar etc. Detta har ställt till
en del problem för andra kandidater. Schivardi har
deklarerat att om socialistpartiets presidentkandidat
Ségolène Royal klart och tydligt förklarar att hon vill
upphäva Maastrichtavtalet, så kommer han dra tillbaka sin
kandidatur.
Det franska EU-
och mediaetablissemanget vet att mycket står på spel för dem
i presidentvalet. EU-politiken skall inte synas allt för
mycket. Det speglas också i tillgången till media, där
EU-vänliga politker gynnas. Enligt statistik från den
franska mediamyndigheten CSA för perioden 2 december till 16
februari var Schicardi’s mediautrymme 11 minuter och Nihous
40 minuter. Detta kan jämföras med 21 timmar för Sarkozy, 18
timmar för Royal, 8 timmar för Bayrou, 6timmar för Le Pen, 4
timmar 20 minuer för både Voynet och Buffon, 4 timmar och 10
minuter för de Villiers, 2 timmar och 45 minuter för
Besancenot, samt 2 timmar för Bové och Laguiller.
Representanter
för de stora partierna har dessutom hotat borgmästare med
indragna statsstöd om de skrev under för EU-motståndaren
Schivardi’s kandidatur. Efter att han som nr fem i ordningen
fått ihop de tillräckliga namnteckningarna har därefter den
officiella nationella borgmästarföreningen lögnaktigt
anklagat honom för att driva en kampanj i deras namn. Men
den tilltänkta effekten har blivit den motsatta. Allt fler
av de lokala små borgmästarna uppmanar sina kommunbor till
röstning på Schivardi. Även om dessa borgmästare och
kommunbor inte representerar de befolkningsrika kommunerna
är det ändå ett tecken på ett framväxande folkligt och
demokratiskt solitt EU-motstånd i Frankrike.
Jan-Erik
Gustafsson
Schivardi’s
kandidatur går att följa på hemsidan
www.schivardi2007.com
