Klimat- och bilpolitiskt EU-fiasko
2009-12-19
Fredagen den 18 december 2009 går till eftervärlden med två
oerhörda politiska misslyckanden. Världen tillresta över 120
ledare kunde inte komma överens om ett bindande klimatavtal
i ”Hopenhagen”. Samma dag meddelar GM-ledningen att den
anrika bilfabriken SAAB skall ”läggas ned under ordnade
former”.
Aftonbladets Eva Franchell beskriver klimatförhandlingarna i
Bella Center som en gigantisk fars. Fredspresidenten Barack
Obama gör ett ”patetiskt” framträdande. Svenska
Naturskyddsföreningens generalsekreterare kallar
förhandlingarna för en ”katastrof för världen”.
EU-parlamentarikern Carl Schlyter skriver att han skall
anmäla i-ländernas ledare till Internationella
brottsmålsdomstolen i Haag för brott mot mänskligheten.
Sammanbrottet är framförallt ett misslyckande för de rika
länderna där EU och det svenska ordförandeskapet spelat den
tongivande rollen. Alltsedan ett förberedande möte i Bangkok
har det svenska ordförandeskapet och den danska regeringen
drivit linjen att skrota Kyotoprotokollet för att i en
kanske naiv tro få med USA i ett nytt avtal, som bl.a.
syftade till att förringa den klimatskuld de
industrialiserade länderna har samlat på sig under årtionden
gentemot de fattiga länderna. Detta trick, som den svenska
miljöministern Andreas Carlgren och det svenska
ordförandeskapet och den danska regeringen envetet
argumenterat för har mött oväntat och starkt motstånd från
de fattiga länderna samlade bl.a. i G77-gruppen. Dessa
länder har sett Kyotoprotokollet trots alla dess brister som
den enda bindande garantin för att de rika länderna skall ta
sitt ansvar för klimatförändringen. I Kyotoprotokollet har
industriländerna förbundit sig att minska koldioxidutsläppen
med 5 procent under perioden 1990 fram till 2012. De hade
förväntat sig att de rika länderna i enlighet med FNs
klimatpanel skulle förbinda sig i att en andra rond av
Kyotoavtalet minska utsläppen med 40 procent fram till 2020
och krävt omfattande ekonomsikt stöd och tekniköverföring.
En rättvis överenskommelse hade måst utgå ifrån de rika
ländernas särskilda ansvar, både vad gäller att kraftfullt
minska sina egna utsläpp och att bistå de fattiga länderna
med klimatinsatser, så att de totala koldioxidutsläppen
minskas samtidigt som skillnaderna i utsläpp per capita
utjämnas. Misslyckandet i Köpenhamn är därför
förhoppningsvis ett förödande slag mot den rådande globala
marknadsliberala modellen.
Fiaskot i Köpenhamn är också ett hårt slag mot alla de
EU-kramare som argumenterar för att miljöfrågan är ett
avgörande skäl för att vara med i EU. I Köpenhamn har EU
varit en del av problemet och inte en del av lösningen. Inga
självständiga svenska synpunkter t.ex. till stöd för de
fattiga länderna har kunnat föras fram eftersom EU har
förhandlat i klump för alla medlemsstater. Istället har
Fredrik Reinfeldt och Andreas Karlgren bara varit förmedlare
av en gemensam och förlorande EU-ståndpunkt.
Efter beskedet att GM lägger ned SAAB har industriminister
Maud Olofsson, Metalls ordförande Stefan Lövgren m.fl i ett
utstuderat falskspeleri uttryckt sin bestörtning,
besvikelse, förvåning, självömkan för alla som drabbas av
arbetslöshet etc. Men beskedet borde inte kommit som en
överraskning. Ekonomijournalister och forskare hade redan
konstaterat att den dubiösa sportbilstillverkaren Spyker var
ett svagare alternativ än Koenigsegg som inte lyckade få
finansiell uppbackning. Eller som forskaren Christian
Berggren vid Linköpings universitet sagt till TT: ”När GM
valde Koenigegg så visste alla som vet något om bilindustrin
att det företaget var en mycket svag budgivare. Men GM kunde
inte finna något bättre. Till varje pris ville GM bli av med
så mycket kostnader som möjligt för en nedläggning av
koncernen. GM grep efter halmstrån”. Spyker var det sista
desperata halmstråt.
Det borde stått klart för regeringen och en
fackföreningsrörelsen redan från början att SAAB som
bilmärke knappast skulle kunna överleva i en mördande
konkurrens av global överproduktion. SAABs nedläggning visar
med stor tydlighet att Sverige inte längre har någon egen
industripolitik. Istället har regeringen med
fackföreningsrörelsen tysta samtycke underornat sig EU:s
statsstöds- konkurrenspolitik, uttryckt otaliga gånger av
Maud Olofsson. Med SAAB går också en viktig teknikkompetens
i graven. För att behålla denna kompetens hade det enda
rimliga varit att bryta mot EU-politiken och förstatliga
SAAB, och ställa om den tekniska kompetensen för att t.ex.
bygga vindkraftverk och annan teknologi för alternativ
energianvändning eller kollektiva transportmedel. På så sätt
kunde de SAAB-anställdas kompetens ha blivit en del av en
nödvändig klimatomställning.
Fiaskot i Köpenhamn och SAABs nedläggning är ett
sammankopplat uttryck för samma sak – den industrialiserade
världen och EU:s marknadsliberala misslyckande.
Jan-Erik Gustafsson
Ordförande
Folkrörelsen Nej till EU
