2013-09-14

Vi undertecknare var alla mycket aktiva i debatter vid folkomröstningen om valutaunionen EMU (euron) för 10 år sedan. Det känns därför angeläget att påminna om vad olika politiska företrädare hävdade om inträdet i den gemensamma valutan. Krisen i dagens Euroland, 17 länder, gör det ännu mer angeläget att stanna upp, och reflektera.

Valdeltagandet 2003 var mycket högt, 82,6 % och vi euro-kritiker vann en skrällseger i omröstningen. Nära 56 % röstade mot anslutning, 42 % för och 2 % röstade blankt. Vi kan ännu erinra oss statsminister Göran Perssons ansiktsuttryck när han i TV meddelade att han och Ja-sidan förlorat. Det var med mycket stor möda statsministern försökte uppvisa en slags godmodighet inför valresultatet.

En av Perssons efterträdare på partiledarposten, Stefan Löfven, var då ordförande för Fackliga röster för Europa. Vi tror inte att Löfven vill att vi
skall upprepa det han sa, och på den punkten kan vi väl bispringa honom? Det räcker kanske att vi påminner om Löfvens och andra Ja-företrädares något pinsamma argumentering utan att upprepa dem. Läget idag inom Euro17-gruppen talar ju sitt tydliga språk.

Persson och Löfven var förvisso inte ensamma. Ledande företrädare för (M) och (FP) var ivriga anhängare till valutaunionen, och deras argument var varken sämre eller bättre än (S). De var precis lika svaga. Och idag kan vi konstatera att argumenteringen byggde på retorik och floskler. Och en viktig orsak till valresultatet 2003 var att många borgerliga väljare inte lyssnade på sina partiledare.

En av grundbultarna i kritiken mot euroanslutningen var och är att EU är
inte ett optimalt valutaområde. Utredningen Stabiliseringspolitik i valutaunionen (SOU 2002:16) både gav och tog, men på punkten om icke-optimalt valutaområde var den klar. Det var en stark och saklig position vi Nej-förespråkare kunde hänvisa till i debatterna. Och det gjorde vi många gånger.

Ett ja till EMU hade inneburit att vi tappat möjligheten att föra en egen penning- och valutapolitik. Besluten skulle ha förts över till centralbanken
ECB och de små frihetsgrader Sverige hade skulle förloras.

Inför omröstningen lanserade LO tanken på en s k buffertfond eller
stabiliseringsreserv. Därmed sköt sig Ja-sidan själv i foten. Varför skall det
behövas buffertar om euron är den säkra hamnen, till skillnad från
skvalpvalutan kronor. Inte behöver väl något riskfritt en livboj? Eller
kanske euron inte var så säker som Ja-sidan målade ut den?

Euro 17-länderna har gjort tafatta försök att ställa räddningsfonder på benen. Idag har ESM 60 miljarder euro öronmärkta för bankerna, och om 10 år 60-70 miljarder euro. Det kan tyckas som stora belopp, men en kapitalisering av europeiska banker uppskattas kosta 1000-2600 miljarder euro enligt Financial Times. Räddningsfonder. Knappast ens en krycka.

Så 2003 åkte argumenten för buffertfond ut, men i stället började Ja-sidan
tala om att höja dåvarande överskottsmål på två procent i budgeten. Så tydligen måste man säkra upp det ekonomiska systemet inför euro-inträdet.

Skulle överskottsmålet höjas krävs ju antingen nedskärningar i budgeten
eller skattehöjningar. Och på den punkten kunde de två Ja-lokomotiven (S) och (M) inte enas.

Vi euro-kritiker pekade på att EMU kommer att försvaga folkstyrets räckvidd
och makt. Idag i kristider hörs märkliga röster. Vid SEB:s Båstads-seminarium i juli i år anförde vd Annika Falkengren att Tyskland borda ta ordförandeklubban och besluta: Man kan inte vara 25 personer runt bordet som bestämmer  var budskapet. Ja, så var det då sagt.

Ett annat motargument som framfördes var att valutaunionen, för att fungera, kräver en beskattningsrätt. Därmed skulle ett mycket stort steg tas mot en superstat, där små medlemsländerna har mycket litet att säga till om.

En av eurokritikerna, Carl Tham (S), skrev i en debattartikel i Dagens
Nyheter att valutaunionen riskerade att ensidigt stärka marknadskrafterna, på bekostnad av t ex välfärdspolitiken. Det kunde leda till sociala och politiska spänningar mellan länderna. Tyvärr får vi konstatera att Carl Tham var skrämmande klarsynt på denna punkt. Den sociala situationen idag i Grekland, Spanien och Portugal är närmast katastrofal.

Nu har det gått 10 år sedan folkomröstningen och vi får tacka det svenska
folket för klokskapen att avvisa förslaget om inträde i Euroland. Ja-sidans tal om att EMU ökar Sverige politiska inflytande har visat sig katastrofalt fel.

Det lilla inflytande Sverige har på politiken i Europa och Världen har vi fått
behålla. Och det kan vi nu i kristider utnyttja. Som medlem av Euroland hade vi inte ens haft ett litet inflytande.


Margit Gennser (M)
Jan-Erik Gustafsson, FNEU
Hans Lindqvist (C)
Eva-Britt Svensson (V)