Vi minns 14 september 2003
2013-09-14
Vi undertecknare var alla mycket aktiva i debatter vid
folkomröstningen om valutaunionen EMU (euron) för 10 år sedan. Det
känns därför angeläget att påminna om vad olika politiska
företrädare hävdade om inträdet i den gemensamma valutan. Krisen i
dagens Euroland, 17 länder, gör det ännu mer angeläget att stanna
upp, och reflektera.
Valdeltagandet 2003 var mycket högt, 82,6 % och vi euro-kritiker
vann en skrällseger i omröstningen. Nära 56 % röstade mot
anslutning, 42 % för och 2 % röstade blankt. Vi kan ännu erinra oss
statsminister Göran Perssons ansiktsuttryck när han i TV meddelade
att han och Ja-sidan förlorat. Det var med mycket stor möda
statsministern försökte uppvisa en slags godmodighet inför
valresultatet.
En av Perssons efterträdare på partiledarposten, Stefan Löfven, var
då ordförande för Fackliga röster för Europa. Vi tror inte att
Löfven vill att vi
skall upprepa det han sa, och på den punkten kan vi väl bispringa
honom? Det räcker kanske att vi påminner om Löfvens och andra
Ja-företrädares något pinsamma argumentering utan att upprepa dem.
Läget idag inom Euro17-gruppen talar ju sitt tydliga språk.
Persson och Löfven var förvisso inte ensamma. Ledande företrädare
för (M) och (FP) var ivriga anhängare till valutaunionen, och deras
argument var varken sämre eller bättre än (S). De var precis lika
svaga. Och idag kan vi konstatera att argumenteringen byggde på
retorik och floskler. Och en viktig orsak till valresultatet 2003
var att många borgerliga väljare inte lyssnade på sina partiledare.
En av grundbultarna i kritiken mot euroanslutningen var och är att
EU är
inte ett optimalt valutaområde. Utredningen Stabiliseringspolitik i
valutaunionen (SOU 2002:16) både gav och tog, men på punkten om
icke-optimalt valutaområde var den klar. Det var en stark och saklig
position vi Nej-förespråkare kunde hänvisa till i debatterna. Och
det gjorde vi många gånger.
Ett ja till EMU hade inneburit att vi tappat möjligheten att föra en
egen
penning- och valutapolitik. Besluten skulle ha förts över till
centralbanken
ECB och de små frihetsgrader Sverige hade skulle förloras.
Inför omröstningen lanserade LO tanken på en s k buffertfond eller
stabiliseringsreserv. Därmed sköt sig Ja-sidan själv i foten. Varför
skall det
behövas buffertar om euron är den säkra hamnen, till skillnad från
skvalpvalutan kronor. Inte behöver väl något riskfritt en livboj?
Eller
kanske euron inte var så säker som Ja-sidan målade ut den?
Euro 17-länderna har gjort tafatta försök att ställa räddningsfonder
på benen. Idag har ESM 60 miljarder euro öronmärkta för bankerna,
och om 10 år 60-70 miljarder euro. Det kan tyckas som stora belopp,
men en kapitalisering av europeiska banker uppskattas kosta
1000-2600 miljarder euro enligt Financial Times. Räddningsfonder.
Knappast ens en krycka.
Så 2003 åkte argumenten för buffertfond ut, men i stället började
Ja-sidan
tala om att höja dåvarande överskottsmål på två procent i budgeten.
Så tydligen måste man säkra upp det ekonomiska systemet inför
euro-inträdet.
Skulle överskottsmålet höjas krävs ju antingen nedskärningar i
budgeten
eller skattehöjningar. Och på den punkten kunde de två
Ja-lokomotiven (S) och (M) inte enas.
Vi euro-kritiker pekade på att EMU kommer att försvaga folkstyrets
räckvidd
och makt. Idag i kristider hörs märkliga röster. Vid SEB:s
Båstads-seminarium i juli i år anförde vd Annika Falkengren att
Tyskland borda ta ordförandeklubban och besluta: Man kan inte vara
25 personer runt bordet som bestämmer var budskapet. Ja, så
var det då sagt.
Ett annat motargument som framfördes var att valutaunionen, för att
fungera, kräver en beskattningsrätt. Därmed skulle ett mycket stort
steg tas mot en superstat, där små medlemsländerna har mycket litet
att säga till om.
En av eurokritikerna, Carl Tham (S), skrev i en debattartikel i
Dagens
Nyheter att valutaunionen riskerade att ensidigt stärka
marknadskrafterna, på bekostnad av t ex välfärdspolitiken. Det kunde
leda till sociala och politiska spänningar mellan länderna. Tyvärr
får vi konstatera att Carl Tham var skrämmande klarsynt på denna
punkt. Den sociala situationen idag i Grekland, Spanien och Portugal
är närmast katastrofal.
Nu har det gått 10 år sedan folkomröstningen och vi får tacka det
svenska
folket för klokskapen att avvisa förslaget om inträde i Euroland.
Ja-sidans tal om att EMU ökar Sverige politiska inflytande har visat
sig katastrofalt fel.
Det lilla inflytande Sverige har på politiken i Europa och Världen
har vi fått
behålla. Och det kan vi nu i kristider utnyttja. Som medlem av
Euroland hade vi inte ens haft ett litet inflytande.
Margit Gennser (M)
Jan-Erik Gustafsson, FNEU
Hans Lindqvist (C)
Eva-Britt Svensson (V)