Franska borgmästare gör revolt
2013-12-13
Den franska revolutionen 1789 gav medborgarna juridisk jämlikhet,
vilket garanterades av republiken som en enda, odelbar och världslig
(dvs. icke religiös). Denna grundbult för den franska republiken har
i århundraden försvarats av progressiva krafter fram till våra
dagar.
Efter revolutionen delades Frankrike in i ett stort antal kommuner
och ca 100 län (departement). År 1982 inträffade vad en del kallar
”den andra franska revolutionen” då en regional överbyggnad
inrättades genom att 4-5 län grupperades i regioner med ett valt
regionfullmäktige samtidigt som styrningen av län gjordes om till
fullmäktigeförsamlingar.
Kärnan i denna struktur är fortfarande de 36 000 kommunerna, som var
och en har en vald borgmästare. Inget annat EU-land har denna typ av
närdemokrati. Av effektivitetsskäl genomförde makten i Sverige i
början av 1950-talet en kommunreform, som minskade antalet kommuner
från ca 3 000 till mindre än 300. Denna typ av centraliseringen har
makten ännu inte lyckats med i Frankrike. Den franske borgmästaren
är fortfarande den som beviljar byggnadstillstånd, ansvarar för
förskola och lågstadium samt för lokal infrastruktur som postkontor.
T.ex. har de många lokala postkontoren gjort det svårt för EU och
den franska regeringen att införa EU:s många postdirektiv, som med
lätthet och praktisk taget utan debatt genomförts i Sverige. Är de
franska kommunerna för små för att ha kapacitet för egen service så
slår näraliggande kommuner sig samman för gemensamma lösningar. För
att bli valbar till president måste kandidaten samla ihop stöd från
minst 500 borgmästare.
Franska regeringar av olika kulör har under det senaste decennium
försökt lösa upp kommunstrukturen. Nu senast under hösten har
regeringen Hollande presenterat ett aggressivt lagförslag som
tvångsmässigt ansluter kommuner till s.k. urbana kommunförbund.
Men över 10 000 franska borgmästare är väl organiserade i sin
borgmästarförening (AMF). För något mer än ett år sedan lyckades
förbittrade borgmästare att få regeringen Sarkozy att upphäva ett
antaget beslut om kommunreformen i senaten. När nu regeringen
Hollande återkommit med ett likande förslag visar AMF och de franska
borgmästarna på nytt sin ilska. När borgmästrarna samlades till
kongress 19-21 november fördömdes förslaget.
”Det är en attack helt och hållet mot de 36 000 kommunerna, detta
’franska undantag’, som är en av grundbultarna i republiken. Ty för
Europeiska unionen är kommunerna ett hinder för att minska de
offentliga underskotten och privatiseringen av offentlig service:
minskning av finansiella anslag; konfiskation av kompetens i
kommunerna av de nya kommunförbunden; tillkomsten av nya statliga
avgifter: ett lagförslag som förändrar skoltidsschemat (loi Peillon);
indragning av service i kommunerna”, mm menade kongressdeltagarna.
Ilskan över lagförslaget var så stor att ingen fransk minister
närvarade vid kongressen, vilket är emot traditionen. Den tidigare
franske rådgivaren till Mitterandregeringen Jacques Attali säger vad
det handlar om: ”De offentliga underskotten måste minskas. Det är
svårt att hitta 15 miljarder euro i nedskärningar i år och 25
miljarder euro under 2015. Borgmästarna borde försvara sina
intressen mot de fullmäktigeförsamlingar som förvarar kommunerna”.
Attali vill till och med likvidera länen. Och till ett förmöte inför
borgmästarkongressen i Marseille förklarade socialistpartiets
ordförande i senaten Jean-Pierre Bel ”att för att kunna hålla
regeringens engagemang i att reducera de offentliga underskotten
måste man införa konkurrenskraftiga kommunförbund och dividera
antalet kommuner med fyra”.
Vad det handlar om är att låta de nya kommunförbunden konkurrera med
varandra i lönesättning, sociala rättigheter mm utan att behöva
tyngas av nationella regelverk. Denna politik är inget annat än en
del i införandet av ett Europa per regioner, som väl passar in i
EU:s federala projekt för att försvaga den nationella suveräniteten.
Borgmästarprotesterna i Frankrike är viktig för hela EU. Samtidigt
växer de sociala striderna mot den impopulära Hollanderegeringens
EU-dirigerade nedskärningspolitik alltmer. Skribenten Kader Arif
skriver i l’Express 13-19 november: ”Francoise Hollande är en pilot
i ett flygplan vars instrumentbräda inte längre reagerar. Frankrikes
finansiella betyg skrivs ned och presidentens ord får allt mindre
tillit. Det mullrar på gatorna, makten drar sig tillbaka. Det är
inte en revolution, men en successiv revolt som hotar att omfatta
hela landet…Landet närmar sig kaos. ”.
Jan-Erik Gustafsson