2013-12-13

Den franska revolutionen 1789 gav medborgarna juridisk jämlikhet, vilket garanterades av republiken som en enda, odelbar och världslig (dvs. icke religiös). Denna grundbult för den franska republiken har i århundraden försvarats av progressiva krafter fram till våra dagar.

Efter revolutionen delades Frankrike in i ett stort antal kommuner och ca 100 län (departement). År 1982 inträffade vad en del kallar ”den andra franska revolutionen” då en regional överbyggnad inrättades genom att 4-5 län grupperades i regioner med ett valt regionfullmäktige samtidigt som styrningen av län gjordes om till fullmäktigeförsamlingar.

Kärnan i denna struktur är fortfarande de 36 000 kommunerna, som var och en har en vald borgmästare. Inget annat EU-land har denna typ av närdemokrati. Av effektivitetsskäl genomförde makten i Sverige i början av 1950-talet en kommunreform, som minskade antalet kommuner från ca 3 000 till mindre än 300. Denna typ av centraliseringen har makten ännu inte lyckats med i Frankrike. Den franske borgmästaren är fortfarande den som beviljar byggnadstillstånd, ansvarar för förskola och lågstadium samt för lokal infrastruktur som postkontor. T.ex. har de många lokala postkontoren gjort det svårt för EU och den franska regeringen att införa EU:s många postdirektiv, som med lätthet och praktisk taget utan debatt genomförts i Sverige. Är de franska kommunerna för små för att ha kapacitet för egen service så slår näraliggande kommuner sig samman för gemensamma lösningar. För att bli valbar till president måste kandidaten samla ihop stöd från minst 500 borgmästare.

Franska regeringar av olika kulör har under det senaste decennium försökt lösa upp kommunstrukturen. Nu senast under hösten har regeringen Hollande presenterat ett aggressivt lagförslag som tvångsmässigt ansluter kommuner till s.k. urbana kommunförbund.

Men över 10 000 franska borgmästare är väl organiserade i sin borgmästarförening (AMF). För något mer än ett år sedan lyckades förbittrade borgmästare att få regeringen Sarkozy att upphäva ett antaget beslut om kommunreformen i senaten. När nu regeringen Hollande återkommit med ett likande förslag visar AMF och de franska borgmästarna på nytt sin ilska. När borgmästrarna samlades till kongress 19-21 november fördömdes förslaget.

”Det är en attack helt och hållet mot de 36 000 kommunerna, detta ’franska undantag’, som är en av grundbultarna i republiken. Ty för Europeiska unionen är kommunerna ett hinder för att minska de offentliga underskotten och privatiseringen av offentlig service: minskning av finansiella anslag; konfiskation av kompetens i kommunerna av de nya kommunförbunden; tillkomsten av nya statliga avgifter: ett lagförslag som förändrar skoltidsschemat (loi Peillon); indragning av service i kommunerna”, mm menade kongressdeltagarna.

Ilskan över lagförslaget var så stor att ingen fransk minister närvarade vid kongressen, vilket är emot traditionen. Den tidigare franske rådgivaren till Mitterandregeringen Jacques Attali säger vad det handlar om: ”De offentliga underskotten måste minskas. Det är svårt att hitta 15 miljarder euro i nedskärningar i år och 25 miljarder euro under 2015. Borgmästarna borde försvara sina intressen mot de fullmäktigeförsamlingar som förvarar kommunerna”. Attali vill till och med likvidera länen. Och till ett förmöte inför borgmästarkongressen i Marseille förklarade socialistpartiets ordförande i senaten Jean-Pierre Bel ”att för att kunna hålla regeringens engagemang i att reducera de offentliga underskotten måste man införa konkurrenskraftiga kommunförbund och dividera antalet kommuner med fyra”.

Vad det handlar om är att låta de nya kommunförbunden konkurrera med varandra i lönesättning, sociala rättigheter mm utan att behöva tyngas av nationella regelverk. Denna politik är inget annat än en del i införandet av ett Europa per regioner, som väl passar in i EU:s federala projekt för att försvaga den nationella suveräniteten.

Borgmästarprotesterna i Frankrike är viktig för hela EU. Samtidigt växer de sociala striderna mot den impopulära Hollanderegeringens EU-dirigerade nedskärningspolitik alltmer. Skribenten Kader Arif skriver i l’Express 13-19 november: ”Francoise Hollande är en pilot i ett flygplan vars instrumentbräda inte längre reagerar. Frankrikes finansiella betyg skrivs ned och presidentens ord får allt mindre tillit. Det mullrar på gatorna, makten drar sig tillbaka. Det är inte en revolution, men en successiv revolt som hotar att omfatta hela landet…Landet närmar sig kaos. ”.

Jan-Erik Gustafsson