Maktpolitiskt pussel ska läggas i Bryssel under 2014
2013-12-30
Under 2014 kommer det att ske stora institutionella förändringar
inom EU, dels i form av att nya personer ska utses till flera av
maktorganen och maktposter, del kommer flera konstitutionella
förändringar av institutionernas sammansättning och maktfördelning
enligt Lissabonfördraget (EU:s grundlag) att träda i kraft.
Mellan den 22 och 25 maj sker val till EU-parlamentet i unionens 28
medlemsländer. Det nya EU-parlamentet kommer att bestå av 751
ledamöter(750 plus ordföranden/talmannen) som i princip fördelas
mellan medlemsländerna efter befolkningsstorlek. Tyskland får 96
ledamöter och de minsta medlemsländerna, Malta och Luxemburg, får 6
ledamöter. EU-parlamentet, som har sitt säte i Strasbourg men mest
håller till i Bryssel, är medlagstiftare tillsammans med EU:s
ministerråd (regeringarna) i de flesta frågor som beslutas av EU.
(Ett stort undantag är EU:s ”gemensamma” utrikes-, säkerhets- och
försvarspolitik.)
Från den 1 november ändras maktfördelningen inom ministerrådet. När
rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet (vilket sker i de
flesta frågor) ska den definieras som minst 55 procent av
rådsmedlemmarna och dessa ska omfatta minst 65 procent av
befolkningen i EU. I praktiken betyder detta att de större
medlemsländerna, framför allt Tyskland, får mer makt på de mindre
medlemsstaternas bekostnad. Systemet med dubbla majoriteter innebär
att Sveriges inflytande reduceras till en niondel av Tysklands i
ministerrådet, jämfört med en tredjedel i dag.
Till hösten ska EU:s stats- och regeringschefer (Europeiska rådet),
tillsammans med det nyvalda EU-parlamentet, tillsätta en ny
ordförande för EU-kommissionen efter José Manuel Barroso, som i sin
tur ska handplocka en ny EU-kommission tillsammans med stats- och
regeringscheferna, som i klump ska godkännas av EU-parlamentet.
Mandattiden är fem år.
I dag finns det en kommissionär per medlemsland, dvs. 28 stycken.
Enligt Lissabonfördraget ska kommissionen från och med 1 november
2014 begränsas till två tredjedelar av antalet medlemsländer, dvs.
arton och en halv ledamot. Men när Irlands tvingades folkrösta en
andra gång om Lissabonfördraget, lovade EU:s dåvarande högsta
politiska ledning, Europeiska rådet, att det även i fortsättningen
ska finnas en kommissionär från varje medlemsland (även om de är
förbjudna att företräda sina hemländer). I Lissabonfördraget finns
det en brasklapp om att Europeiska rådet ”med enhällighet” kan
besluta att ändra antalet kommissionärer.
Dessutom ska EU:s stats- och regeringschefer utse en ny permanent
ordförande för Europeiska rådet (EU-president) efter Herman van
Rompuy, och en ny ”hög representant för utrikes frågor och
säkerhetspolitik” efter Cathrine Ashton, som både är ordförande i
utrikesministerrådet och vice ordförande i EU-kommissionen. Posten
är ett embryo till en EU-utrikesminister, med ett självständigt
utrikesdepartement i Bryssel (”en europeisk avdelning för yttre
åtgärder”).
Räkna med mycket utspel och mygel kring det maktpolitiska pussel som
ska läggas i Bryssel under tiden fram till hösten 2014.
GÖSTA TORSTENSSON