Den så kallade tankeförbudslagen, dvs. möjligheten att forska om nya reaktorer togs bort av riksdagsmajoriteten i våras. Vissa myndigheter hade tydligen redan anpassat sig långt innan detta beslut togs, eller är det inför något annat de förbereder sig?

Den 12 maj hade SKI, Statens Kärnkraftsinspektion, inbjudit till seminarium. Temat var: "Seminar on Framework agreement for International Collaboration on Research and Development of Generation IV Nuclear Energy System". Alltså ramarverk för internationellt samarbete om forskning och utveckling av fjärde generationens kärnkraftsreaktorer. Genomgången innefattade också propaganda för regionala atomavfallsdepåer. "Det är inte rationellt att varje land tar hand om sitt kärnkraftsavfall." Föredragande var EU-kommissionär Pierre Frigola.

Följande stater ingår i nätverket: Argentina, Brasilien, EU, Japan, Frankrike, Schweiz, Storbritannien, Sydafrika, Sydkorea och USA (initiativtagare). Jo, du läste rätt, Frankrike och Storbritannien deltar självständigt, förutom att EU är med.

Kommissionens ståndpunkt är att de måste rösta enligt EU:s vilja, USA är av motsatt åsikt. Jag betvivlar starkt att de tänker betala alla avgifter själva om de tvingas underkasta sig kommissionen. Båda länderna har anmält sig till deltagande inom de flesta forskningsområden. Bara EU och USA deltar i alla områden. Stater deltar tydligen i en grupp och privata företag i en annan.

Sverige var inte med som deltagare enligt redovisningen, men den 15 maj meddelade TT att KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) deltog i tre forsknings-områden. Sedan när framgick inte. Vattenfall AB:s representant, Anders Wiklund, frågade om de möjligen kunde få delta som privat företag. Han fick till svar av en besvärad Frigola att alla juridiska regler ännu inte var klara.

I Frankrike har en parlamentarisk utredning tillsatt en nationell kommitté, vilken i sin tur tillsatt en oberoende expertpanel på tre forskare. De lär visserligen ha blivit utvalda inte bara för sin kompetens utan också för att de tidigare visat sig kritiska till myndigheters resultat. CFTD, Frankrikes motsvarighet till LO, anser att ett oberoende organ ska ansvara för finansiering av forskningen i Frankrike.

Japan verkar dessutom ha blivit ovilligt att dela med sig av sina rön till övriga deltagarländer och Argentina och Brasilien börjar dra sig för kostnaderna.

Detta är väl mest önsketänkanden hittills, men planerna på regionala atomavfallsdepåer är enligt miljörörelsen i Rumänien och Bulgarien långt framskridna. De fruktar att deras politiker låter sig köpas. Det rör sig om fattiga länder och väldigt förmånliga avtal. Frankrike lockar med utbytesaffärer med gratis reaktorer och EU står för resurserna. Representanter för motståndet i dessa länder fruktar också att avfallslager leder till upptrappning av militariseringen igen.

Motståndsrörelser mot kärnkraftsavfallslager i Frankrike och Tyskland är starka och myndigheter och politiker vågar tydligen inte satsa där.

I Sverige påstår SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) att CLAB (Centralt mellanlager för använt kärnbränsle i Oskarshamn), är fullt år 2020.

Demokratin, vart tog den vägen? Löften och avtal har sopats under mattan och resultatet blev mer kärnkraft efter "avvecklingen" genom uppgradering av gamla reaktorer som avses fungera i många år till. (En 30-40 år gammal bil är dock en gammal bil, även om den går igenom besiktningen.)