Almunias svar var föranlett av en fråga från Bernd Posselt, tysk kristdemokrat. Posselt ville veta "vilka åtgärder kommissionen tänker vidta för att få Sverige att införa euron i enlighet med sina fördragsenliga skyldigheter". Han undrade också hur "Sveriges negativa exempel" påverkar diskussionerna i Polen och Tjeckien om anslutning till eurosamarbetet.

I sitt svar sade Almunia, att "det inte finns något tvingande datum" när länderna måste gå med i valutasamarbetet. Därför, menade kommissionären, planerar kommissionen inte några åtgärder för att tvinga länder att ansluta sig.

"Även om det är teoretiskt möjligt att i framtiden inleda en process mot länder som inte förbereder sig för att delta i samarbetet, anser vi för närvarande att det är vare sig nödvändigt eller ens önskvärt", sade Almunia.

Hélène Goudin, EU-parlamentariker för Junilistan, reagerade på Posselts fråga och krävde att kommissionen skulle klargöra att "den stödjer resultatet i den svenska folkomröstningen och att den tar avstånd från krav på att Sverige måste införa euron".

"Kommissionen svarade att Sverige måste följa fördraget och införa euron i framtiden. Kommissionen hävdade i det ena andetaget att den respekterar resultatet av folkomröstningen, men krävde i nästa andetag att Sverige måste införa euron när vi uppfyller konvergenskriterierna", skriver Goudin på Junilistans hemsida.

EU-minister Ulf Dinkelspiel underströk i samband med förhandlingsstarten i Bryssel den 1 februari 1993, i sitt tal i riksdagen den 10 november 1993 och i departementspromemorian "Sveriges medlemskap i EU" att "ett slutligt svenskt ställningstagande" till EMU kommer att göras längre fram "i ljuset av den fortsatta utvecklingen". Det angavs att Sverige har rätt att gå med i valutaunionen när vi uppfyller konvergensvillkoren, men ingen skyldighet. Saken förklarades vara "en intern svensk angelägenhet", där det är riksdagens sak att fatta beslut. Allt material från ja-sidan upprepade denna ståndpunkt.

I den proposition om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen som regeringen överlämnade till riksdagen den 11 augusti 1994 står det klart och tydligt att "ett slutligt svenskt ställningstagande till övergången från den andra till den tredje fasen av EMU kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med fördragen. Den interna svenska beslutsordningen innebär att det ytterst är riksdagen som skall ta ställning."

Den svenska riksdagens handlingsfrihet underströks också tydligt i de utskottsutlåtanden som var underlaget för riksdagens beslut. I finansutskottets yttrande, som låg till grund för utrikesutskottets betänkande, hette det: "Om Sverige kommer att deltaga i en tredje fas av EMU beror dels på om vi själva vill. Sverige kommer inte att automatiskt bli medlem i den slutliga valutaunionen enbart därför att vi ratificerar medlemskapet i EU."

Att detta inte var sant påpekade vi på nej-sidan gång på gång, såväl i skrift som i tal. Hur vi än vände och vred på avtalstexten kunde vi inte hitta det påstådda EMU-undantaget.

Eftersom fördragets bestämmelser just innebär att man accepterar EMU är det föga förvånande att regeringens förhandlingsparter inte reagerade.

Är då inte ett nej till valutaunionen ett brott mot fördraget? Nej, inte i förhållande till det besked ja-partierna gav inför folkomröstningen.

Det hade naturligtvis varit bättre att den dåvarande borgerliga regeringen redan vid medlemskapsförhandlingarna krävt ett direkt undantag på samma sätt som Danmark och Storbritannien.

Det är i första hand inte en juridisk utan en politisk fråga som avgörs av styrkeförhållandet mellan EMU-anhängarna och EMU-motståndarna i Sverige.

EU har än så länge inga verkningsfulla maktmedel att tvinga ett medlemsland att delta i något, som dess parlament eller en folkmajoritet skulle vara bestämda motståndare till.