Sverige satsar på vapen export
Svenskt inträde i Europeiska Unionen har
totalt förändrat svensk säkerhetspolitik och därmed också synen
på vapentillverkningen. Tidigare var försvarsindustrin en
viktig del av neutralitetspolitiken. Nu har neutraliteten
förpassats till historien och tillverkning av vapen har blivit
en kommersiell fråga. Sverige exporterar mer vapen än någonsin.
Förra året uppgick den till 8,6 miljarder kronor. Under åren
2000-2004 låg Sverige på nionde plats bland de tio största
exportörerna av vapen i världen och inom EU på fjärde plats.
Under 200 år präglades säkerhetspolitiken av synen att
Sverige skulle vara neutralt i händelse av krig. Därför
satsades på en stark försvarsindustri. För att vara trovärdig
som neutral stat skulle vi inte vara beroende av import från
den ena eller andra sidan. Försvarsindustrin var till för att
försörja det svenska försvaret med materiel. Därför fanns också
ett förbud att exportera vapen. Med utvecklingen av allt mer
sofistikerade vapen blev Sverige tvunget att till exempel
importera vissa vapendelar. Av ekonomiska skäl blev det också
nödvändigt att inte ha för små serier och därför behövdes viss
export, vilken krävde och fortfarande kräver regeringens
tillstånd.
Under 90-talet kom svensk försvarsindustri
att övergå alltmer i utländsk ägo samtidigt som utveckling och
produktion samarbetet med andra länders försvarsindustrier
ökade.
Det började 1997 med att Alvis köpte Hägglunds Vehicle
(stridsvagnar) och året efter följde British Aerospace (numera
BAE Systems) köp av 35 procent av Saab (idag reducerat till 20
procent). Dessa var de första exemplen på ett transnationellt
ägande och skulle sedan följas av amerikanska United Defense
köp av Bofors Defence och tyska varvsjätten
Howaldtswerke-Deutsche Werft köp av Kockums.
År 2004 köpte BAE Systems Alvis plc Hägglunds och skapade
därmed Land Systems Hägglunds. Vidare gjordes en sammanslagning
av ThyssenKrupp Werften och HDW 2005. Därmed bildades
ThyssenKrupp Marine Systems AG, där Kockums ingår.
I juni 2005 köpte BAE Systems Inc. (USA) United Defense och
blev på så sätt ägare till Bofors Defence, nu med namnet BAE
Systems Bofors. I januari 2006 införlivades även Hägglunds.
Bofors och Hägglunds ingår därmed i affärsområdet Land &
Armaments och styrs, genom ett holdingbolag från USA.
Alla dessa exempel kan man läsa på Svenska
försvarsindustriföreningens hemsida, där man glatt konstaterar
att europeiska försvarsindustriella landskapet dramatiskt
förändrats, och det finns ledning att tro att omstruktureringen
kommer att fortsätta.
Svensk försvarsindustri har under många år
samarbetat med andra vapenindustrier om utveckling och
forskning. Tidigare var det mer hemligt för då var vi
"neutrala" och reglerna kring vapenexport var mycket
restriktiva.
Efter EU-inträdet var samarbete något positivt. Sverige gick
med i Western European Armaments Group (WEAG) år 2000 och
Western European Armaments Organization (WEAO) år 2002. Båda
dessa organisationer har lagts ned då verksamheterna har
övertagits av European Defence Agency (EDA). Det handlar om att
skapa en konkurrenskraftig vapenindustri inom Europeiska
Unionen.
Ändå viktigare är kanske att Sverige ingår i
LOI - ett ramavtal om försvarsmaterielsamarbete tillsammans med
Frankrike, Italien, Storbritannien, Spanien och Tyskland.
Tillsammans står dessa länder för 94 procent av
krigsmaterielproduktionen inom EU.
LOI-avtalet syftar till att "underlätta omstrukturering och
drift av den europeiska försvarsindustrin". Det innehåller
bland annat samarbete om forskning och utveckling, skydd av
sekretessbelagd information, regler om leveranssäkerhet,
harmonisering av de militära kraven på försvarsmateriel samt
exportregler (bland annat gemensamma listor över godkända
mottagarländer).
Ingenjörer och naturvetare för fred presenterade i våras en
rapport om militär forskning och utveckling i Sverige under
rubriken "Kanonforskning". Där konstateras att "vapenexport som
tidigare setts som något ’nödvändigt ont’, något vi bör vara
särskilt restriktiva med, har med andra ord övergått till att
bli ett mål i sig."
Vidare redovisas att staten under detta år satsar 4,2
miljarder på försvarsforskning: "Detta kan jämföras med den
spottstyver på 150 miljoner som man lägger på området
nedrustning och säkerhetspolitik."
Sverige har sedan 1952 haft
forskningssamarbete med USA "för att säkerställa vårt behov av
tekniköverföring från världens ledande nation inom
försvarsrelaterad forskning". Idag har Sverige och USA ett väl
utvecklat samarbete. Strax efter Irakkrigets utbrott,
undertecknade länderna ett särskilt avtal om fördjupat militärt
samarbete.
Avtalet anmäldes till konstitutionsutskottet för granskning.
KU fann ingen anledning till kritik utan gav sitt stöd till
samarbetet som skulle främja "det svenska intresset av ett
långtgående internationellt försvarsindustriellt samarbete för
att trygga den svenska materielförsörjningen".
Socialdemokratiska partikongressen 2005 antog uttalandet
"Handeln med vapen och krigsmateriel ska minska och
kontrolleras med strikta internationella regler." Detta ska
ställas mot att vapenexporten under 2005 var den största i
modern tid. Vapenexporten har mer än fördubblats på tre år.
Sverige exporterar krigsmateriel till över 50 länder i
världen. Det förekommer att export sker till krigförande länder
eller till länder som kränker mänskliga rättigheter trots att
det står i strid med riktlinjerna för vapenexporten.
Svensk försvarsindustriförening är naturligtvis nöjd med
denna utveckling. Ordförande i föreningen är Jan Nygren före
detta socialdemokratisk minister med ansvar för
vapenexportfrågor och sedan flera år anställd av SAAB, som står
för den största delen av vapenexporten.
INGELA MÅRTENSSON
Kritiska EU-fakta
nr 101 November 2006
Tillbaka eller Startsidan
|