Sverige satsar på vapen export

Svenskt inträde i Europeiska Unionen har totalt förändrat svensk säkerhetspolitik och därmed också synen på vapentillverkningen. Tidigare var försvarsindustrin en viktig del av neutralitetspolitiken. Nu har neutraliteten förpassats till historien och tillverkning av vapen har blivit en kommersiell fråga. Sverige exporterar mer vapen än någonsin. Förra året uppgick den till 8,6 miljarder kronor. Under åren 2000-2004 låg Sverige på nionde plats bland de tio största exportörerna av vapen i världen och inom EU på fjärde plats.

Under 200 år präglades säkerhetspolitiken av synen att Sverige skulle vara neutralt i händelse av krig. Därför satsades på en stark försvarsindustri. För att vara trovärdig som neutral stat skulle vi inte vara beroende av import från den ena eller andra sidan. Försvarsindustrin var till för att försörja det svenska försvaret med materiel. Därför fanns också ett förbud att exportera vapen. Med utvecklingen av allt mer sofistikerade vapen blev Sverige tvunget att till exempel importera vissa vapendelar. Av ekonomiska skäl blev det också nödvändigt att inte ha för små serier och därför behövdes viss export, vilken krävde och fortfarande kräver regeringens tillstånd.

Under 90-talet kom svensk försvarsindustri att övergå alltmer i utländsk ägo samtidigt som utveckling och produktion samarbetet med andra länders försvarsindustrier ökade.

Det började 1997 med att Alvis köpte Hägglunds Vehicle (stridsvagnar) och året efter följde British Aerospace (numera BAE Systems) köp av 35 procent av Saab (idag reducerat till 20 procent). Dessa var de första exemplen på ett transnationellt ägande och skulle sedan följas av amerikanska United Defense köp av Bofors Defence och tyska varvsjätten Howaldtswerke-Deutsche Werft köp av Kockums.

År 2004 köpte BAE Systems Alvis plc Hägglunds och skapade därmed Land Systems Hägglunds. Vidare gjordes en sammanslagning av ThyssenKrupp Werften och HDW 2005. Därmed bildades ThyssenKrupp Marine Systems AG, där Kockums ingår.

I juni 2005 köpte BAE Systems Inc. (USA) United Defense och blev på så sätt ägare till Bofors Defence, nu med namnet BAE Systems Bofors. I januari 2006 införlivades även Hägglunds. Bofors och Hägglunds ingår därmed i affärsområdet Land & Armaments och styrs, genom ett holdingbolag från USA.

Alla dessa exempel kan man läsa på Svenska försvarsindustriföreningens hemsida, där man glatt konstaterar att europeiska försvarsindustriella landskapet dramatiskt förändrats, och det finns ledning att tro att omstruktureringen kommer att fortsätta.

Svensk försvarsindustri har under många år samarbetat med andra vapenindustrier om utveckling och forskning. Tidigare var det mer hemligt för då var vi "neutrala" och reglerna kring vapenexport var mycket restriktiva.

Efter EU-inträdet var samarbete något positivt. Sverige gick med i Western European Armaments Group (WEAG) år 2000 och Western European Armaments Organization (WEAO) år 2002. Båda dessa organisationer har lagts ned då verksamheterna har övertagits av European Defence Agency (EDA). Det handlar om att skapa en konkurrenskraftig vapenindustri inom Europeiska Unionen.

Ändå viktigare är kanske att Sverige ingår i LOI - ett ramavtal om försvarsmaterielsamarbete tillsammans med Frankrike, Italien, Storbritannien, Spanien och Tyskland. Tillsammans står dessa länder för 94 procent av krigsmaterielproduktionen inom EU.

LOI-avtalet syftar till att "underlätta omstrukturering och drift av den europeiska försvarsindustrin". Det innehåller bland annat samarbete om forskning och utveckling, skydd av sekretessbelagd information, regler om leveranssäkerhet, harmonisering av de militära kraven på försvarsmateriel samt exportregler (bland annat gemensamma listor över godkända mottagarländer).

Ingenjörer och naturvetare för fred presenterade i våras en rapport om militär forskning och utveckling i Sverige under rubriken "Kanonforskning". Där konstateras att "vapenexport som tidigare setts som något ’nödvändigt ont’, något vi bör vara särskilt restriktiva med, har med andra ord övergått till att bli ett mål i sig."

Vidare redovisas att staten under detta år satsar 4,2 miljarder på försvarsforskning: "Detta kan jämföras med den spottstyver på 150 miljoner som man lägger på området nedrustning och säkerhetspolitik."

Sverige har sedan 1952 haft forskningssamarbete med USA "för att säkerställa vårt behov av tekniköverföring från världens ledande nation inom försvarsrelaterad forskning". Idag har Sverige och USA ett väl utvecklat samarbete. Strax efter Irakkrigets utbrott, undertecknade länderna ett särskilt avtal om fördjupat militärt samarbete.

Avtalet anmäldes till konstitutionsutskottet för granskning. KU fann ingen anledning till kritik utan gav sitt stöd till samarbetet som skulle främja "det svenska intresset av ett långtgående internationellt försvarsindustriellt samarbete för att trygga den svenska materielförsörjningen".

Socialdemokratiska partikongressen 2005 antog uttalandet "Handeln med vapen och krigsmateriel ska minska och kontrolleras med strikta internationella regler." Detta ska ställas mot att vapenexporten under 2005 var den största i modern tid. Vapenexporten har mer än fördubblats på tre år.

Sverige exporterar krigsmateriel till över 50 länder i världen. Det förekommer att export sker till krigförande länder eller till länder som kränker mänskliga rättigheter trots att det står i strid med riktlinjerna för vapenexporten.

Svensk försvarsindustriförening är naturligtvis nöjd med denna utveckling. Ordförande i föreningen är Jan Nygren före detta socialdemokratisk minister med ansvar för vapenexportfrågor och sedan flera år anställd av SAAB, som står för den största delen av vapenexporten.

INGELA MÅRTENSSON

Kritiska EU-fakta nr 101 November 2006

 

Tillbaka eller Startsidan