Om Sverige ska bli medlem EMU kommer att avgöras i en folkomröstning kanske redan nästa år. TCO kommer inte att ta ställning och uppfattningen blandfackets medlemmar är säkerligen lika spridd som befolkningen i stort. Den statliga utredning där jag ingick som "sakkunnig” hade inte till uppgift att väga för- och nackdelar. Uppdraget var att undersöka hur den ekonomiska politik som finns kvar i Sverige bäst skulle kunna utformas om vi gick med i EMU.

De flesta av utredningens förslag var rimliga – många skulle också kunna införlivas oavsett EMU-medlemskap. Några förslag har jag i ett särskilt yttrande tagit avstånd från. Vi ekonomer har olika värderingar till exempel om vilken arbetslöshet som måste accepteras och hur stor makt experter ska ges över politiken.

I media verkar frågan gälla om vi ska använda euro i stället för kronan som betalningsmedel. Men både dollar och euro kan man redan i dag ofta använda. Idag och än mer framöver är det med plastkort, giro, kuponger etc. man betalar det mesta. Kontanter blir som i USA begränsat till den typ av affärer som man inte vill ha registrerade.

Det ekonomiskt relevanta är inte vilken valuta man har plånboken utan just de frågor som arbetar med, att den svenska riksbanken försvinner och därmed våra möjligheter att parera små, större kriser och katastrofer genom att snabbt ändra räntorna och styra kronans kurs. Ett andra huvudområde har varit att EU:s stabilitetspakt kan förbjuda stora budgetunderskott och därmed hindra insatser mot företagskriser och stor arbetslöshet.

Utredningens svar blir att Sverige måste en arbetslöshet på lägst fyra procent, låta arbetslösheten stiga en del innan man sätter in motmedel och att dessa är mindre effektiva än de vi har idag. Mot riktigt allvarliga kriser finns få motmedel och sådana ”får” därför inte (uppgav man på presskonferensen). Framförallt lönebildningen ska hindra detta. Löneutvecklingen är lätt att mäta och blir därmed det absolut viktigaste måttet i ekonomin. Ökar lönerna snabbare än övriga EMU ska den ekonomiska politiken stramas åt, arbetslösheten öka, vinsterna och lönebetalningsförmågan pressas ned. Svensk arbetsmarknad måste därför bli mer ”flexibel”  sägs det.

Enligt utredningen domineras EMU-området av två huvudtendenser; den fackliga organisationsgraden faller snabbt, vilket förstärker trenden mot en allt mer decentraliserad lönebildning. Vi vet att löneökningarna i EMU i genomsnitt ligger under tre procent per år mot kanske 4,5 procent i Sverige. De tre procenten motsvarar den europeiska centralbankens låga inflationstal och en viss ökad produktivitet

Bakom de svenska talen ligger också skilda utvecklingar för olika grupper. Ekonomisk utveckling sker i olika takt i olika delar av ekonomin. Brister eller överskott på speciell arbetskraft uppstår ständigt, särskilt för de grupper där utbildningstiderna är långa och det därmed blir svårare att snabbt fylla vakanser. Ingen ekonom kan objektivt bestämma att en grupp ska ha en viss lön i förhållande till en annan grupp. Däremot verkar det finnas enighet om att industrin ska vara löneledande samtidigt som skolan måste ges extra pengar och kvinnolönerna generellt måste upp. Vår hittills obesvarade 10 000 kronorsfråga gäller därför om vi både klarar att någras löner ökar snabbare än andras och att ge alla en rimlig löneutveckling samtidigt som löneökningarna i genomsnitt bara ska öka med tre procent per år. Och detta inte bara ett par år utan kanske i decenniurn efter decennium.

Här finns inget givet svar i alla fall ser jag idag inte hur lösningen skulle se ut. Den av många omhuldade amerikanska modellen ger oss inte någon ledning eftersom inflation och nominella löneökningar oftast ligger klart över tre procent. Men kanske valsedeln i EMU-omröstningen i stället för frågan om bytet av sedlar,  skulle ha texten ”och ha en löneutveckling i takt med EMU-området (tre procent)».

Roland Spånt
Chefsekonom vid TCO
Kritiska EU-fakta nr 75 Juni 2002

Tillbaka